Förändringar på gång
Jovars. Café Naive ska flytta. Har börjat tröttna på att hålla till på en blogghost och vill ha något mer eget där jag sätter reglerna. Något spikat datum för denna flytt och förändring är ännu inte satt, men för de som kanske faktiskt följer den här bloggen regelbundet kan det vara intressant att få lite förvarning. Hoppas ni inte försvinner bara för att ni får ta er till en annan sida sedan! ;)
Idag hade vi en mycket intressant föreläsning som hölls av psykologen Alain Topor. Jag tror det är, om inte den bästa, så en av de bästa föreläsningarna jag varit på under tiden på socionomutbildningen. Framförallt talade han med humor, trots allvarliga samtalsämnen som psykiska sjukdomar, (exempelvis schizofreni), hemlöshet, professionellas tendens att luta sig mot piller som främsta problemlösare etc. För ovanlighetens skull ville jag faktiskt sitta kvar en hel föreläsning och trots att han drog över tiden med 25 minuter, så gjorde detta ingenting. Han talade om vikten av ¤hopp¤, att ofta är det när vi som professionella bryter mot arbetsgivarens regler (när vi gör mer än vi ska eller helt på sidan av vad vi ska) som vi hjälper som mest, engagemanget, och spräckte vissa bubblor kring forskning och statistik. Man ska inte svälja allt man läser... Bland annat tog han upp flera egna exempel bland folk han intervjuat och där intervjuade just lyfte fram (bland annat) relationer till andra som avgörande för återhämtningsprocessen (vid tal om psykisk sjukdom). De professionella relationerna blev betydelsefulla när personalen satte sin professionalitet på spel och riskerade något för patientens skull. Alain berättade att det ju är ett vanligt sätt att slippa ifrån sina patienter genom att byta jobb. En psykoterapeut han tog upp som exempel hade en patient som behövde hjälp under åtta år. Under den tidsperioden bytte psykoterapeuten arbetsplats fyra gånger. Varje gång tog han med sig patienten till sin nya arbetsplats, vilket inte var det lättaste att förklara för de nya cheferna och kollegorna. Att han ändå tog den risken blev en bekräftelse för patienten att han var värd något. Att ha en personlig relation till sina klienter är alltså inte nödvändigtvis av ondo. Jag har tidigare varit rädd för att bli för personligt engagerad, men nu ska jag nog försöka slappna av mer.
Vad anser du är viktigt i mötet med professionella? (Vare sig det är socialsekreterare, psykologer, terapeuter etc)
Andra bloggar om: Alain Topor, socionom, socionomutbildning, socialt arbete, psykolog, psykisk sjukdom, schizofreni, hemlöshet
3 kommentarer:
Åh, tack för uppdateringen! Jag behöver verkligen hopp om och tilltro till utbildningen nu. Micke frågade vad jag egentligen ville göra, och då svarade jag att jag ville jobba på café. Det är inget fel i det, men jag måste hitta tillbaka till de där anledningarna som fick mig att börja på socionomutbildningen. Det känns jätteviktigt.
Åh, men du, jag vill också jobba på café. ;) Har en väldigt romantiserad lite franskskimrande bild av att arbeta på något gulligt litet café i typ Gamla stan eller något. Vi kan med andra ord starta ett café tillsammans om vi inte vill vara socialarbetare när det kommer till kritan. ;D Senaste dagarna har jag känt för att ta paus och jobba ett tag istället, trots att det är så lite kvar av utbildningen nu, men allt har känts så meningslöst bara. Men idag kändes allt otroligt bra. Hoppas Alain kommer fler gånger.
I vårt “välfärds och rättighetssamhälle” där alla medborgare enligt lag ska behandlas lika och ingen får diskrimineras, finns i det fördolda ett mycket välutvecklat systematiskt förtryck mot bland annat våra hemlösa medborgare.
Denna bidragsnedtystade grymhet som försiggår inom dessa uppbyggda system utförs mot människor som av olika anledningar är hemlösa och därmed fråntagits alla möjligheter till ett någorlunda fungerande och värdigt liv. Detta medför då i sin förlängning också en omöjlighet att anpassa sig till de normer samhället kräver för att återfå sin värdighet och sina rättigheter. Samhällets regler är skrivna av människor utifrån helt andra livsvillkor och förutsättningar än vad våra hemlösa lever under.
Hur kan vi då kräva av hemlösa människor att följa samhällets regler, då inte samma grundläggande rättigheter ges som övrig befolkning har för att möjliggöra detta? Ett tryggt integrerat hem måste anses vara grunden för oss människor att överhuvudtaget ha något vi kallar ett liv, då över nio miljoner människor i vårt land behöver det. Men utifrån det också ett eventuellt sjukdomsanpassat och/eller ekonomiska stöd för att behålla det för de som vill och behöver det. I lugnet av ett tryggt hem, behålls en även en viss värdighet hos människor, genom känslan av samhällstillhörigheten och möjligheten till ett privatliv.
Men för att samhällets “regelryttare” och moralister ska kunna fortsätta känna sin egen “förträfflighet” och “självgodhet”, verkar människor behöva kvarhållas i detta tillstånd. Därför skapas en massa arbetstillfällen för dessa i kortsiktiga och i grunden verkningslösa hemlösaprojekt, på människor i avsaknad av ett tryggt hem och mänskliga rättigheter. Men vår tids krav på vetenskaplig evidensbasering verkar inte alltid gälla våra rättigheter.
Detta är en värderingsfråga utanför den så kallade kontrollerade vetenskapen! Kontrollerad vetenskap kan inte ha med värdegrundsfrågor att göra. Värdegrunden ska grundlägga kontrollerad vetenskap, inte tvärtom!
Hemlösa människor är precis som alla andra individer. Somliga med behov av specifikt stöd anpassat efter individens personliga historia och problem, andra inte. Men det våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och andra aktörer gör, är att försöka skapa ”speciellt anpassade” arbetsplatser, metoder och ”boenden” för hemlösa. Som om de vore en egen art. I dessa hemlösasystem vill man varken se eller tala om de strukturella bristerna, utan istället gömmer de sig bakom etiketten hemlöshet. Där man med generella åtgärder försöker hitta en lösning för individer som är lika olika varandra som dag och natt.
Detta leder i sin förlängning till ett systematiskt icke-lösande av frågan och så fortsätter det hela om och om och om igen. Och då satsar vi ännu mer på att lösa ett problem med generaliserade system som systematiskt undviker att hjälpa individen och det blir därmed en självunderhållande mekanism. Vilket då i sin tur blir till ett skuldbeläggande av den hemlöse som alltså kan skylla sig själv.
Detta pågår medan vi som är i systemen är så “goda” och “hjälpsamma” att vi betalar skatt och ger någon gåva i en bössa för att avlöna alla dessa ”problemorienterade social/frivilligproffs”, där en massa uppsökare kan erbjuda hemlösa människor en bulle eller en plats på ett härbärge för 20 000- 30 000 skattekronor i månaden.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Tel: 0736-76 42 86
Skicka en kommentar