fredag, december 31, 2010

Varumärke eller hundrehabilitering?

"TO THOSE THAT DEFEND CM

Those who are defending Cesar are using the same tired and debunked arguments that have been thrown at critics for years.

1. “You’ve obviously never watched the show.” Many of the professionals who have spoken out against the methods on the show have watched and can site multiple episodes.

2. “You’re just jealous of his success.” If that were the case, wouldn’t we just call ourselves ‘dog whisperers’ like so many so-called trainers who are attempting to profit from the success of the show?

3. “You would just have those dogs rehomed or euthanized.” Considering the vast library of continuing education seminars, books and DVD’s by professional trainers outlining specific techniques to modify aggressive behavior without the use of pain, fear or force, this claim is also untrue.

4. “It worked great on my dog.” In research, this is called n=1, meaning the research is based on the reaction of one subject. If a medication didn’t cause a serious problem for 1/100 people, would you trust it?

5. “He works with dogs other trainers won’t/you don’t have experience working with ‘red zone’ dogs”. False and false. Aggression is not a mystery – because of the research done both in labs and in the field, we understand the most common causes of aggression. Aggressive behavior is normal, not ‘red zone’ and it is rarely the result of dominance (some old veterinary texts say otherwise, but those were published before the resarch of the last decade).

Yes, we watch the show. Yes, we work with serious aggression cases. No, we don’t immediately recommend euthanasia because a dog is aggressive. No, we’re not jealous or promoting our own agenda (also known as scientifically proven methods).

What many of the posters on this thread fail to realize is that the vast majority of trainers speaking out against Cesar’s methods have extensive experience using those methods 10, 20 or even 30 years ago and have seen first-hand the problems they can create.

There is a whole world of canine behavior available to those who want to learn more than the over-simplified explanations of dominance and submission. If you are willing to put aside your beliefs as I was 10 years ago and be open to learning more, think of the good you can do for your dog and others."

Saxat från Beyond Cesar Millan.

Annat läsvärt material kan man hitta här: What′s Wrong with Using ‘Dominance’ to Explain the Behaviour of Dogs?


Och några exempelkommentarer från Veterinary Behaviorists Take a Stand Against Cesar Millan:

"When Cesar advocates talk about him they always go on about how many dogs lives he saves, like he’s a dog god, and he is the only guy out there taking on last chance cases.

This is just incorrect, there are thousands of dog professionals out there taking on and saving last chance cases. The difference, these other professionals haven’t chosen to televise their work. Cesar is Mr. Dog Hollywood!

Simply because Cesar’s *work* is very much in the media, and is constantly be driven by his pr/marketing machine, doesn’t mean that other professionals are not achieving success, and doing so without using outdated punitive *methods*

Other professional dog trainers and canine behaviourists do not blindly stick to a program as CJ Anderson wrote. We evaluate and assess each dog, and then write up and apply a tailored behaviour modification program, one that is most suitable to the dogs presenting problem, and personality.

We understand that in general behaviour problems, for example fear aggression, are driven by emotion, and not dominance. Therefore in order to change the emotion, you need to change the behaviour. (Change the behaviour and the emotion will follow). In order to change the behaviour you need to change the association a dog has to a trigger. We don’t do this through applying punishment. We do it by taking the dog through a systematic program of desensitisation and counter conditioning, even in extreme cases.

Cesar on the other hand labels most problems as being driven by dominance, he sticks to a program, he is not adaptable, a quote comes to mind:

“If all you have is a hammer, everything looks like a nail.”

I think it’s fair to say the major problem other canine professionals have with Cesar, is that he completely disregards learning theory, and he treats the symptom not the cause. He believes dogs behave like wolves, and that dogs live in packs with a dominance hierarchy. (I am aware that he is not the only one out there who believes this, but he is the only one out there promoting his beliefs to such a large audience).

The idea of dogs in a dominance hierarchy with an absolute Alpha leader at the top has its origins in ideology rather than in the real behaviour of dogs.

If he were to study dogs natural social evolution, he would know that dogs descend from families of wolves, not packs, and are looking for a parent, not an alpha."


"For me it boils down to:

Cesar himself says he’s not a trainer.
The program starts with a disclaimer “Don’t try this at home”.
There is no evidence, other than what we keep being told, that these are “last chance” dogs he is working with.
He calls himself a “dog psychiatrist” which means absolutely nothing in any professional sense.
There is no basis in science for his dominance theory/wolf pack model.
He gets bitten every show (well, probably not every show, but a significant number of shows).
Trainers, Behaviorists and Veterinary Behavorists that I respect and who *do* actually have credentials in the field (and have rehabilitated countless dogs with behavior problems) do not endorse his methods."

onsdag, december 29, 2010

Cesar Millan-debatten fortsätter

Maria Yttermyr har skrivit ett bra inlägg om "hundviskaren".

Läs här

tisdag, december 28, 2010

Hundvärldens trender

Eva Bodfäldt säger det. Evas blogg

Cesar Millan ska uppträda på MyDOG i januari. Jag visste tidigare bara om att han ska komma till Sverige i maj under sin turné i Europa, men detta gör mig ännu mer ledsen. MyDOG sponsras trots allt av Svenska brukshundsklubben, Svenska kennelklubben, Agria m.fl.. I synnerhet de två förstnämnda borde absolut inte sponsra någon med som använder Millans metoder, eftersom det går emot deras egna. För indirekt är det ju han som blir sponsrad. Bojkott av SBK nu vore på sin plats om det inte gjorde det omöjligt att tävla... Att Millan troligtvis kommer dra dit en massa folk (= pengar) borde inte styra en verksamhet som är seriös med sina värderingar.

Svenska brukshundsklubbens dressyrpolicy

Jag citerar från MyDOGs sida:
"– Vi är mycket glada att kunna presentera Cesar Millan på MyDOG. Där kommer han att visa besökarna hur man kan skapa lugna och balanserade hundar. Han är enormt efterlängtad, inte minst av alla som följer hans TV-program, säger Tommy von Brömsen, mässansvarig för MyDOG."

Jag hoppas verkligen att det kommer finnas moderna hundtränare på MyDOG som grillar Cesar med frågor och mothugg.

Sedan ska vi inte ens gå in på hur störande jag finner det att han kallas "hundpsykolog".

Ca 5 minuter in i klippet börjar "rehabiliteringen" (misshandeln):



Att helt enkelt dra hunden i kopplet tills den ger upp är ju också "rehabilitering" tydligen... Skit samma vad du gör, så länge det funkar, eller?



Shadow har ju redan varit uppe på bloggen några gånger... Notera den tunga andhämtningen och att Shadows tunga är blå i slutet av klippet = syrebrist.



Sedan finns ju också den stackars schäfern Spike som de slänger på ett elhalsband och chockar den arma hunden så illa att den till och med biter sin matte och den försöker skrikandes fly undan det osynliga obehaget genom att gömma huvudet under soffan... Jag struntar fullkomligt i att det kanske var "familjens val", en riktig hundtränare jobbar med både hund och människa och borde ta avstånd från ett sådant verktyg.

Jag har också upptäckt en person i Sverige som säger att han går en kurs som Cesar skapat och att han rehabiliterar hundar efter Cesars metoder. Han söker nu kunder. Det är en illavarslande trend och det är läskigt att läsa på forumen hur hjärntvättade folk kan bli. Jag kan inte ta folk på allvar som helt väljer att bortse från modern forskning som ständigt utvecklas, utan istället benhårt håller fast vid att vissa människor helt enkelt föds med "en gåva", att det inte är något man kan lära sig genom att "läsa någon bok på universitetet"... Argument som att exempelvis beteendebiologen Freddy Worm Christiansen faktiskt levt med både hundar och vargar i över 35 år och sågar Cesars inställning vid fotknölarna biter inte ett dugg. Det är läskigt på samma sätt som med religiösa fanatiker. Folk ser upp till honom utan att ifrågasätta.

Usch.

Vissa tar avstånd på sitt eget sätt. ;)

söndag, december 26, 2010

Leendet gör allt.

Min ena halvlillasyster säger att hon inte blir bra på kort.

Släppa loss framför kameran är svårt.

Men plötsligt händer det.

En paus från julefirandet, ute på altanen i torpet i Värmland. Solen hade börjat gå ner och det var ett jättemysigt, varmt ljus som kontrasterade mot iskylan och den i övrigt ganska blåtonade världen.

Fotografera barn

Ljusreflexer i ansiktet från den glittrande rosa boleron som hon hade på sig, helt koncentrerad på att öppna sin present.

Jag har inte fotograferat barn tidigare. I flock är de tämligen oförutsägbara och jag kände mig som en jojo som slängde fram och tillbaka med kameran för att försöka fånga dem på bild och dessutom få fokus på rätt plats.

Först var det lite blygt inför kameran. Kameran är stor och jag som fotograferar är lite kuslig och okänd. ;P

Eller en slags kombination av att vara lite blyg, men samtidigt vilja vara med på kort. ;)

Vissa ville dock inget hellre än att vara med på bild.

Ungen till vänster skriker väldigt högt och exalterat över något.

En stund senare var de helt avslappnade. Skönt att jag inte är så läskig i alla fall. ;)

Roar mig med lite digital fotolek. Sepiatoning, men med hjälp av lagermask tar jag fram en nyans av färgoriginalet just över barnet som är huvudobjektet i bilden. Jag personligen tycker att det gör bilden mindre platt.

Solnedgång


När man tittar ut genom fönstren högst upp i kvarnen och sådana här solnedgångar är vad man ser, så kan man inte annat än känna sig inspirerad. Det här är ett perfekt "arbetsrum". ;) Klicka på bilden för större storlek.

lördag, december 25, 2010

Listans inlägg #4: Det här åt jag i dag


Pasta med ugnsstekt broccoli och kokta gulbetor med chèvresås och lite honung. (Vi köpte polkabetor, men förpackningen visade sig innehålla gulbetor...) Superenkelt och supergott. =9

onsdag, december 22, 2010

God jul...

i lite förskott! Tanken är att vi beger oss till de värmländska skogarna imorgon för att fira jul, så då blir det inga uppdateringar.

Molly poserar snällt (men med en nedlåtande blick) med tomteluvan på.

Loke ville INTE sitta still i kylan, (och jag förstår honom), så det fick bli vad det blev med detta kort. ;P

söndag, december 19, 2010

Listans inlägg #3: Min bästa vän

Tidigare nämnda pojke från "Min första kärlek" får ett omnämnande här också, som en fortsättning på föregående inlägg i princip.

Såhär skrev jag hösten 2003, strax efter att jag börjat på skolan med fotoinriktning och flyttat in på internatet:
"Ovädret började redan igår med kraftig blåst. Jag hade en orolig känsla i magen när jag gick och lade mig. Halvvaknade någon gång inatt av att fönstret skallrade kraftigt och regnet smattrade på mitt fönsterbleck. Och plötsligt mullrade åskan högt och nära. Jag sträckte ut min hand till vänster sida om sängen för att röra vid dig i sängen intill och försiktigt be dig att lägga dig bredvid och hålla om mig, skydda mig från det skrämmande oljudet, som du brukat göra.
Men vi delar inte samma rum längre, du är inte bara en armlängds avstånd från mig längre och det enda min hand fann var min vägg utan tavlor...
Just då kände jag mig väldigt, väldigt ensam.
Och åskan fortsatte mullra."

Ovanstående kanske säger mig mer än det säger er läsare egentligen, men han var liksom min fyr på stormigt mörkt hav för alla dessa år sedan. Även om han ibland stod för vissa stormar själv också.

Han var min bästa vän både före att vi blev ett par och i många år efter att vi slutade vara det. Den man kunde prata om allt med, den som förstod precis, den som visste vad som behövdes i alla olika sinnestillstånd. Han var den sortens vän som man kunde sms:a mitt i natten när man hade någon kris och fråga om man kunde komma över, för man ville inte vara ensam. Var han vaken så var svaret ja.

Men han lutade sig även mot mig ibland. I början av 2004:

"Hade just satt mig på bussen från Må för att ta mig tillbaka till internatet, då ¤¤¤¤ ringde. Vi skulle träffas imorgon, så min första tanke var att han kanske behövde ställa in. Istället var det en smått vemodig röst som nådde mig från andra sidan luren och frågade vad jag gjorde.
- Nä.. Sitter på en buss till Brommaplan, för att sedan ta mig vidare till internatet, sade jag.
En stunds tystnad.
- Mm... Du har inte lust att komma hit istället..?
- Självklart. (Jag förstod att något var galet)
- Jag vill inte vara ensam inatt.
- Jag är på väg.
Så jag ändrade min kurs och tog mig ut till ¤¤¤¤ istället. Han var ganska nere och min närvaro kunde få honom lite gladare, kanske. Han sade att det var skönt att det alltid går att ringa mig och veta att jag alltid kommer ställa upp."

...

Idag ser det inte längre ut så. Faktum är att jag inte träffat honom på ett par år, men vi håller lite kontakt via internet. Det känns lite ledsamt ibland.

Idag skulle jag nog påstå att det är min fästman som är min bästa vän. När vi 2006 (läs listans första inlägg "Om mig" för mer utförlig story) började umgås ordentligt, så utvecklades vår vänskap väldigt fort och vi upptäckte hur mycket vi uppskattade varandras sällskap och vi hade så mycket att prata om. Jag litade på honom på ungefär samma sätt som ¤¤¤¤ och det var Lo som jag vände mig till när jag exempelvis hade haft otrevliga gräl med min dåvarande pojkvän. Det var en kritisk tid i det förhållandet då och jag var ofta ledsen. Då pratade jag med Lo och Lo kunde också åka till min studentetta mitt i natten för att hålla mig sällskap när det kändes tungt och jag behövde älta lite. Och sedan har det fortsatt. Det enda negativa med att den man har en kärleksrelation med också är ens bästa vän är det att man faktiskt bråkar även i ett bra förhållande och vill då kanske prata med någon annan om det. Jag kan ibland sakna någon bästis att vända mig till då. =)

lördag, december 18, 2010

Listans inlägg #2: Min första kärlek.

Ska man vara riktigt petig så var min första kärlek en kille som hette Niklas. Vi gick i samma klass på lågstadiet och jag sprang fram och pussade honom på kinden när de hade vunnit en fotbollsmatch. Jag hade även sett ut huset vi skulle flytta in i när vi blev stora. =P I övrigt pratade jag knappt med honom. Det var även en flicka till i klassen som också var kär i honom och vi gav varandra onda ögat emellanåt, hahaha.

Den första Kärleken är den tidigare nämnda från listans inlägg #1, han som lät mig bo hos honom resterande delen av gymnasietiden, även efter att det tog slut mellan oss. Många glada och sorgsna minnen på en och samma gång när jag tänker tillbaka på den tiden. Jag har ju fört dagbok digitalt sedan år 2000 och läser om alla inlägg emellanåt. Man kan liksom se hur mycket en människa har påverkat en, man förstod det inte alls då. Men hur som helst blir den speciella pojken nog den som får kallas första kärleken.

Meiken Jolie




Någon mer än jag som såg den här serien som liten? Belle och Sebastian kallades den i Sverige, Meiken Jolie (名犬ジョリィ) på japanska. (Animen är baserad på boken Belle et Sébastien av Cécile Aubry). Jag sjöng alltid med i öppningssekvensen förstås. ;) Jolie (Belle) är en pyrenéerhund som i serien falskligen blir anklagad för saker hon inte gjort. En farlig hund, ett "vitt monster", som ska skjutas. Sebastian är en liten 7-årig kille som snabbt upptäcker Jolies varma hjärta och vänlighet. De blir vänner och Sebastian bestämmer sig för att rädda Jolie från sitt orättvisa öde genom att lämna sin adoptivfamilj i Pyrenéerna tillsammans med Jolie, samtidigt som han letar reda på sin riktiga mamma.


Det är rejäla bjässar till hundar och faktum är att jag på nätet fann att åtminstone en faktiskt existerande pojke red på sin pyrenéerhund från sitt hem i London till skolan varje morgon. ;)

fredag, december 17, 2010

Bokningar

.
.
Från att ha varit stiltje så är det plötsli
gt tre porträttfotograferingar på gång. Kul! =D

Hmm, fokus mest på örat, typ... Som sagt knepigt med ett objektiv som inte har någon elektrisk kontakt med mitt kamerahus. Vidvinkel är dock kul, men inte förstahandsvalet för seriösa porträtt, kanske. ;)

onsdag, december 15, 2010

Listans inlägg #1: Om mig

Jag kan stå framför kameran också, men då blir det såhär livsfarligt. ;P

Hmm, personlig men inte privat i en offentlig blogg, kanske? Var nu den gränsen går.

Jag kommer ursprungligen från Värmland, men har nu, 28 år senare, sedan länge lämnat skogarna. Har hela livet fått mest komplimanger för mina ögon, som är gulgröna. Jag har hört att det endast är 3% av jordens befolkning som har gröna ögon och således är det den mest ovanliga färgen. Som liten var jag först ganska löjligt gränslös. Blyg, men om jag väl fick för mig något så kunde jag gå fram och prata med vilken främling som helst. Jag har sedan barnsben föredragit att vara lite av en ensamvarg, jag gillade att sitta i mitt hörn och rita och skapa hela världar av modellera. Jag kunde vara så koncentrerad och inne i min egen värld att jag bokstavligen inte kunde höra något som kom utifrån förrän folk skrek i örat på mig. Att ha en massa vänner orkade jag liksom inte med, så jobbigt att underhålla och det tycker jag fortfarande. ;) Jag växte upp med film och TV-spel i massor, eftersom pappa hade en videobutik/biljardhall/arkadhall, så det var bara att plocka. Det var också på detta sätt som jag i mycket tidig ålder hade stor tillgång till anime, även om jag inte tänkte specifikt på det då. Nere i arkadhallen var jag den enda ungen under 16 som kunde spela utan att bli bortkörd och jag var kaxig nog att påpeka för alla stora grabbar att pappa ägde stället. Sedan utmanade jag dem på Street Fighter och spöade skiten ur dem! ;D Under hela grundskoletiden var jag aldrig en del av innegängen, men jag tillhörde heller inte några av de mobbade. Inte som jag vet om i alla fall. En kille gjorde på lågstadiet en ansats till att göra livet surt för mig, men när han till slut tog min mössa en kall vinterdag och tyckte att han var himla lustig som inte skulle lämna tillbaka den - då fick han en välriktad spark på smalbenet av mig och efter det gjorde han mig aldrig något igen. På mellanstadiet var jag en av de som "blommade" tidigt och blev centrum för oönskad uppmärksamhet från hormonstinna killar i samma ålder. Vissa tog sig friheter och blev behandlade på samma sätt som föregående lågstadiekille - de tog sig bara friheter en gång helt enkelt. Redan i den åldern tyckte jag att det var konstigt att de vuxna inte tog det på allvar när tjejerna blev ledsna och tyckte det var obehagligt med killarna som var så närgångna, att de vuxna lärarna sade saker som att "han är nog i själva verket kär i dig, men vet inte hur han ska säga det". Hmm... Som 12-åring blev jag medlem i föreningen Mangakai och kan skryta med medlemsnumret 18. Det var också där som manga/anime-intresset började ta större plats. Högstadiet försvann i en rasande fart där jag och min bästis var riktiga pluggisar, förutom när vi gjorde fåniga koreografier till musik för att roa oss. Jag lyckades även hitta några likasinnade manga/anime-intresserade i grannstaden och åkte ofta dit på helgerna för att ha filmkvällar. 1997 lyckades jag ta mig på min (jag tror det var) andra filmvisning som Mangakai anordnade i Stockholm. På den tiden var det ett mycket mafffigt bioprogram, även om det står sig ganska slätt i jämförelse med dagens animekonvent som anordnas. Det var från och med den visningen som jag började få ett kontaktnät i Stockholm.
När det var dags att söka till något gymnasium, så tänkte jag en extra vända och bestämde mig sedan hastigt och lustigt för att jag skulle läsa i Stockholm. Naturbruksprogram, inriktning djurvård, riksintag. Som liten hade jag tankar på att bli veterinär, men det som främst drev mig mot utbildningen var nog att få komma till kompisarna i Stockholm. Jag kände mig mer hemma i storstaden än i Värmland, där det på den tiden var knepigare att inte vara norm. Ingen kunde ha varit mer förvånad än min mamma. Jag var ju hennes snälla och tysta barn, som aldrig gjorde några tokigheter och mest gillade att sitta inne på mitt rum. Men jag kom in på utbildningen och jag flyttade iväg själv till Stockholm. Jag hade inget boende spikat, utan var lovad en bäddsoffa hos en kompis till att börja med. Någon direkt inkomst har man heller inte som studerande innan man fyllt 20 - endast studiebidraget på ca 1000 kronor och inackorderingstillägg. Hur jag lyckades överleva på ungefär 4000 kronor i månaden i tre år är endast tack vare snälla vänner som ställde upp. Någon bostad gick ju omöjligen att få och även om det hade gått, så hade jag inte haft råd. Det var ett kappsäcksliv och himla ostabilt i början, men sedan kom Kärleken som lät mig bo kvar hela den tid som var kvar av gymnasiet, fast det tog slut mellan oss efter ett tag. Det var också han som drog med mig på min första Medeltidsvecka på Gotland.
Efter tre år i Stockholm fanns det inte på kartan att bo i Värmland igen. Jag blev kvar i Stockholm. Jag försökte få jobb efter studenten, lyckades inte, bestämde mig för att fortsätta plugga och läste ett år med inriktning på bild och fotografi. Då var det härligt analogt vi fick lära oss. Stå i mörkrum och fumla med kamerafilm, sedan stå i labbet och belysa fotopapper och doppa i vätskor. Jag bodde på internat i anslutning till skolan, i ett pyttelitet rektangulärt rum där det blott fick plats en säng, en garderob, ett skrivbord och ett handfat, plus en hylla på väggen med två plan. Jag lyckades knöla in en liten hurts som jag ställde en ynklig TV på. Jag fick låna en TV-antenn av en lärare och försökte så gott jag kunde att spreta den åt rätt håll ovanpå TV:n. Ettan och fyran fick jag in, ibland fick jag även kolla på tvåan. ;P Kök, dusch och toalett delades med övriga på internatet. Internet hade man tillgång till så länge skolans lokaler var öppna. Men man kunde närhelst man ville gå och jobba i fotolabben, för internatnyckeln funkade även där. Då tecknade jag även en del serier, som jag sedan satt och renritade i tusch på ljusborden som egentligen är till för negativ. Alltid mitt i natten, ensam, total tystnad. Skolan låg ca en halvtimme med buss utanför Stockholm, men jag minns detta som en mycket härlig tid i livet. Känsloliv som gick upp och ner med både livlig lycka och förintande olycka, men ett trevligt kapitel i livet på så många andra sätt ändå. Fotolabbet skänkte harmoni och känslostormarna gjorde en kreativ. Utbildningen avslutades med en utställning och jag har även hunnit med ett par utställningar till sedan dess.
Sedan fortsatte det lite på samma sätt. Folkhögskolan tog ett år och den sommaren, 2004, fick jag jobba som spärrvakt i tunnelbanan. En veckas semester hade jag den sommaren och det var förstås den årliga Medeltidsveckan som jag inte kompromissade med.
...
När jag hade tjänst i Alviks spärr eller hade alternerande tjänst, så käkade jag i mässen där spärrvakter, spårvagnsförare och tunnelbaneförare samlades. Strax efter Medeltidsveckan, framåt slutet av mitt sommarjobb, så lunchade jag en dag i mässen och var lagom sliten. (Jag fick ofta så kallade uttjänster, då man öppnar, alltså får man gå upp typ tre på morgonen och jag är mer typen som går och lägger mig vid den tiden...) Då var det hur som helst två killar som satte sig vid mitt bord där jag tidigare suttit ensam och en av dem vände sig plötsligt till mig och sade:
- Ursäkta, men såg inte jag dig på Clematis denna Medeltidsvecka?
Jag kände inte igen honom, men han beskrev var han hade sett mig och mitt gäng. Himla liten värld. =) Vi höll lite kontakt över internet och träffades ett par gånger över fika, men det var inte förrän sommaren 2006 som vi på allvar började hålla kontakt och umgås och i början av 2007 blev vi ett par. Och Love är ju den nya och hittills längsta Kärleken, som jag ska gifta mig med 2011. ;)
...
Hur som helst, jag jobbade lite, pluggade lite, jobbade lite... 2005 var året då jag fick min första helt egna lägenhet i Stockholm, förstahandskontrakt! (Då hade jag alltså varit i Stockholm sedan 1999.) Långt ut på pendeltågslinjen, men närmare Gotland i alla fall. ;) En jättegullig etta på 29 kvm med kokvrå. Jag fick välja tapet själv och än idag kan jag sakna min lilla lägenhet. Vårterminen 2006 kom jag in på högskolan och vårterminen 2009 tog jag examen och nu sitter man här i direktsändning och har slutligen landat sig ett fast jobb. Det tog en fasligt lång tid. ;) Vi har flyttat till väderkvarn (en barndomsdröm från min sida) denna sommar, jag har en galen hund som får mig att både skratta och slita mitt hår i frustration, en skrikande katt, en förstående fästman. Känslostormarna försvinner aldrig i ett hus med två esteter, där den ena fotograferar och den andra sjunger - bild och ljud. Kreativiteten flödar och jag skulle helst vilja ta kort hela tiden. Det är bara att säga till!

måndag, december 13, 2010

Lista för 30 dagar

Hänger på trenden, även om det kanske inte blir varje dag. ;)

Dag 01 - Om mig.
Dag 02 – Min första kärlek.
Dag 03 – Min bästa vän
Dag 04 – Det här åt jag i dag.
Dag 05 – Mitt hår
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Mina föräldrar
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Något jag skapat
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – En vana som jag önskar att jag inte hade
Dag 12 – Fem webbsidor som jag ofta är inne på
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad jag hade på mig idag
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Mina ögon
Dag 17 – En bild som är från när jag var liten
Dag 18 – En bild på mig och min familj
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Min favoritmat
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Min förebild/idol
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – En sak jag önskar jag fick uppleva igen

söndag, december 12, 2010

Söndagspromenad

Det är vidvinkelobjektivet som sitter på och ger en viss förvrängning.

Jag har dåligt samvete denna vecka. Loke har fått väldigt lite uppmärksamhet, jag har jobbat mycket och varit så slut i framför allt huvudet när jag kommit hem. Jag har inte orkat göra särskilt mycket alls med honom, annat än vad nöden krävt så att säga. Idag blev det Lokes dag. Vi åkte iväg till ett för oss okänt skogsområde och promenerade i ett par timmar. Loke fick vara lös större delen av tiden och skötte sig exemplariskt. Härligt nog stötte vi inte på någon eller något annat där ute i skogen. Han har fått en sprillans ny tuggknut och ett tuggben att roa sig med här hemma också. ;)

Loke tycker att det är sanslöst kul att få fånga snö... Husse ställer upp.

Snön ska dö!

Vi är kompisar även om du är jobbgrinig och upptagen jämt, matte.

torsdag, december 09, 2010

Testar

Testar min +4 närbildlins. Lokes ögon är mycket intressanta att studera närmare, eftersom de är tvåfärgade. Det är mitt 50 mm-objektiv som använts till båda bilderna.

Lokes vänstra öga. Jag är särskilt förtjust i hur vacker hans päls blev också.

Lokes högra öga.

Och så har jag testat det nya vidvinkelobjektivet för första gången. Det ska bli kul att experimentera mer med det i bättre ljusförhållanden och jag är redan ganska förälskad i de lustiga förvrängningar det kan bli. ;) Detta objektiv kräver att man faktiskt jobbar en del själv också, för det har ingen elektrisk kontakt med min kamera. Jag rattar på själva objektivet med andra ord, både vad det gäller fokus och bländare. Autofokus blev plötsligt lyx. Som på den gamla goda tiden när jag hade en analog systemkamera. Förutom att det knappt går att se var fokus hamnar med detta, så det handlar mycket om att gå på känsla och få in en vana. Här är ett kort som jag fyrade av nu under kvällen i alla fall:

Loke ställer alltid upp på kort i brist på andra modeller. Klicka för full storlek.

Drömmar om värme...

... sommar, sol, bad och att slippa behöva pälsa på sig på varenda millimeter av kroppen så fort man vill sticka ut näsan genom dörren.

Hundbad i Stockholm. Loke har en hatkärlek till vatten. Han är skeptisk när det handlar om att gå i, men när han väl är i så är det visst ganska skönt.

Efteråt är man härligt sval trots den jobbiga sommarhettan.

Och det är väldigt kul att jaga vågorna precis när de slår in mot stranden och vattnet skvätter upp i ansiktet.

torsdag, december 02, 2010

Mus igen

Gnagarveckan. ;P För de som undrar så kallas färgen för colorpoint beige och musens hårlag är satin långhår (satinglansig lång päls helt enkelt). Det här kortet är taget inomhus med min kompaktkamera. Jag har inget macro-objektiv till min systemkamera och det är först nyligen jag skaffade ett närbildsfilter. Oavsett så knäcker min kompaktkamera ganska rejält i dessa lägen, då den har en närgräns på 1 cm. Är man bara lite kreativ så går det att skapa riktigt roliga miljöer att fotografera i när det handlar om en sådan liten varelse som en mus. Det behövs inte så mycket för att det ska kunna bli lyckat. =) Och det behövs heller ingen superkamera för att kunna få till ett bra kort. Man blir ju inte en bättre kock med Globals knivar, liksom. ;)

Slutartid 1/159 sekund, bländare 3.5.

tisdag, november 30, 2010

Gnagare

Jag tycker att möss är urgulliga små varelser. De är busiga, påhittiga och förvånansvärt intelligenta. De är dessutom mycket tacksamma objekt att fotografera, i alla fall om man lyckas fånga dem en av de millisekunder som de är mer stilla! Den här lilla raringen hette Vanaheim och att jag placerade henne i en liten plastskål begränsade hennes möjligheter att fara omkring för mycket, samtidigt som jag kunde genomföra själva idén jag hade för fotografiet.

Klicka på bilden för större format. Slutare 1/251, bländare 4.0. För det här fotografiet användes min kompaktkamera.

Den här tjejen tränar framgångsrikt möss enligt klickermetoden!

onsdag, november 24, 2010

Ekrano

Elektro-kraut-rock-bandet Ekrano uppträdde på Teaterstudio Lederman den 1 november och bad mig fotografera. Förutom musik och sång (uppenbarligen) så bjöd kvällen även på dans, circuit bending och poi-jonglering från Ekranos vänner. Här är några av fotografierna från den kvällen. Med mig var min trogna Canon EOS 550d och mitt EF 50/1,8 II-objektiv. Inga möjligheter att zooma, (förutom med fötterna då), men det ljuskänsliga objektivet passade ypperligt i den mörka lokalen.

.

.

Circuit bending på den upphöjda (pyttelilla) scenen under Ekranos klädbyte backstage i halvlek. =P

Alex Fridunger tar i från tårna.

.

.

Poi

Minna Heimo på keyboard har hittat rätta känslan till filmprojektionerna. ;P

söndag, november 21, 2010

Studio

Ibland saknar jag att ha tillgång till fotostudio. Man behöver det inte, men det är kul. Dessutom lärorikt när man inte är ett vant proffs där allt sitter i ryggmärgen. Jag gillar möjligheterna med att själv kunna bestämma varifrån ljuskällan(orna) kommer och hur stark den ska vara m.m. Planer på studioutrustning här i kvarnen finns, men ligger längre fram i tiden. Det är mycket annat som prioriteras först. Och att fotografera folk i riktiga miljöer ger ändå oftast den finaste känslan i korten.

Detta fotografi har flera år på nacken och hemsideadressen existerar inte längre. Det är taget med en analog kamera och framkallat i labbet jag hade tillgång till då. =) Sedan inscannat för att kunna beskådas på tEh internet. Det enda jag gjort med kortet digitalt är att lägga till ramen och texten. Vid nyframkallning skulle jag helt klart ha mer svärta i kortet, även om det skulle innebära att min modells ben mer eller mindre försvinner då... Klicka för full storlek.

Det här kortet är faktiskt inte taget i en riktig studio, men eftersom det bara var huvudbilder vi tog den dagen, så var det ganska lätt att ordna med en enhetlig bakgrund och duglig belysning. Ursprungligen är kortet i färg, men det har ändrats i Photoshop, där jag även ökade kontrasten lite mer. Och lade till en ram förstås. Det här var ett av korten som var med i den pyttelilla utställning jag hade i Årsta i Stockholm i början av 2009. ;P

lördag, november 06, 2010

För vems skull skaffar vi hund?

Eftersom hundträning har blivit en väldigt stor hobby i och med att Loke kom in i våra liv, så håller jag till ganska mycket på olika hundforum på internet. Tyvärr är det ofta en mycket tråkig ton på forumen. Jag tror inte det finns något annat husdjur som leder till så mycket konflikt som just hundar. Det finns olika sätt att träna, det finns massa olika foder, det finns massa olika sorters halsband, täcken, burar, det finns massa olika sätt att aktivera sin hund osv. Möts två oliktänkare, så kan det ofta bli mycket hätskt och pajkastningen sätter igång, utan att det egentligen leder till något konstruktivt. Jag har i princip slutat skriva i forumen just på grund av detta, utan håller mig till att läsa. Stackars nybörjare i hundvärlden som skriver ett inlägg i hopp om att få hjälp kan ofta bli sågade vid fotknölarna om de exempelvis anses ha läst på för lite innan de skaffade en valp. Återigen - det är inte till någon som helst hjälp för nybörjaren att bli nedtryckt för sin okunskap. Personen har ju vänt sig till ett hundforum i sökandet efter kunskap och borde sansat få tips på hur hon/han kan göra och vad han/hon har att förvänta sig närmaste tiden. De som är helt ute och cyklar, som vissa som exempelvis tror att man kan lämna en liten valp ensam i ett par timmar redan från början, kan man upplysa om att så inte är fallet utan att säga att personen är dum i huvudet, idiot och djurplågare. När olika träningsskolor möts är det inte sällan som smädelserna blir rena personangrepp som skulle kunna polisanmälas. Skitläskigt, vad tar det åt folk? De som hör till den "mjuka" skolan med positiv förstärkning, klickermetod osv, som jag själv anammar, hamnar alltid i konflikt med den "traditionella" skolan där hunden ska straffas när den gör fel och där ledarskap och flocktänk fortfarande är aktuellt, hunden ska "hållas ned", alfarullas och veta att den står längst ned i rangskalan. En observation jag gjort nu efter några år av att bara studera forumen är att det generellt också är den traditionella skolan med hårda metoder som är mer aggressiva i sin framtoning när de "diskuterar" på forumen. Det är sällan jag ser några anhängare av de mjuka metoderna gå till grova personangrepp, eller ägna sig åt pajkastning. Vad kan det bero på? Ålder och omognad kan vara en faktor också, men det är inte alltid man ser personernas ålder på forum. Sedan ska man absolut inte ta sig in på ett hundforum som border collie-ägare och säga att man inte vallar med sin hund, för då är det snudd på lynchstämning. Jag tror inte att skillnaden mellan att äga en bc eller aussie är så astronomiskt stor egentligen, men jag behöver inte ta någon skit för att jag "bara" kör lydnad, terapihundsutbildning, skojspår, fåniga tricks i massor, lite agility osv med Loke.


Detta leder mig dock in på själva ämnet för dagen - skaffar man hund för sig själv eller för hunden?

En vän som kommer försöka göra allt för dig i 15 år framöver.

Många förståsigpåare när det gäller hundar kommer att säga åt dig som funderar på att skaffa hund för första gången att du ska skaffa en bra "nybörjarhund". Vad är det?! Visst är det skillnad på en fransk bulldogg och en aussie inte bara utseendemässigt, men jag vill påstå att ALLA hundar behöver och förtjänar aktivering och engagemang från sina ägare. Och om man får en "nybörjarhund" föreslagen för sig och absolut inte tilltalas av den rasen? En hund lever i närmare 15 år - det är en lång period att "öva på en nybörjarhund". Och även en förstagångsägare kan ha ambitioner och drömmar om att tävla agility och lydnad och allt möjligt inom hundvärlden. Aussie var inte en ras jag hade tänkt på från början. Jag har generellt varit svag för fluffiga mustasch-hundar sedan jag var liten, som exempelvis irländsk varghund, bearded collie, eller berger picard, strävhårig vorsteh, raggiga terriers blablabla. Utseendemässigt vill säga. I mitt fall rannsakade jag mig själv och gick igenom vad jag ville göra med min hund och vad jag inte ville göra. Pälsvård är inget jag orkar ägna mig åt till exempel, det är dödstråkigt, liksom att jag inte ville ha en hund med massa jaktlust att försöka stävja, eftersom jag inte vill syssla med jakt. Jag ville ha en mycket arbetsvillig hund, som tänker snabbt och gillar att jobba och samarbeta. Eftersom planer på att bo på landet och ha en del djur i framtiden fanns, så var det även en fördel om hunden vore lämpad för det. (Nu har vi ju kommit ut på landet, men möjligheterna att ha gårdsdjur är kanske inte så stora just här.) Valet föll till slut på aussie, som även min sambo gillade. För alla i familjen måste vara överens om hunden man ska skaffa, annars blir det sällan bra i slutändan. Det kan inte vara en persons beslut om man är fler.
Vill man bara skaffa en hund utifrån ett utseende man gillar, så skulle jag vilja säga så här: gör det för all del. MEN. En hund är inte en sak, det är en levande varelse med lika många behov och lust att göra saker som du. Det är DIN uppgift att se till att hunden, livet, du åtagit dig får ett tillfredsställande och givande liv. Det går inte att komma ifrån att de flesta av våra hundraser är strikt framavlade till vissa saker. Således har de olika stark drivkraft gällande vissa saker. Vill du inte syssla med jakt, men skaffar en jakthund, så är det din uppgift att se till att hunden får göra saker som tillfredsställer detta behov på något sätt ändå. Viltstpår, personsök... För all del lydnad och allt annat man kan hitta på med en hund, men den måste få använda sitt intelligenta huvud och välutvecklade nos. Att bo mitt inne i stan och lunka några koppelpromenader i betongdjungeln varje dag ser jag inte som att man ger hunden ett givande liv då. Samma med vallhundar. Jag tillhör inte kategorin människor som anser att man är en djurplågare om man inte låter sin vallhund valla. Men det är viktigt att man låter dem jobba med någonting och att de får motionera sina smarta hjärnor. Till skillnad mot sällskapshundarna, så är dessa hundar framtagna för att jobba hårt och länge.

Så snarare än att vara självisk och bara skaffa en hund för dig, så kanske du borde fråga dig själv - kan jag ge min hund det den behöver? Är jag villig att ge den det den behöver? Det är kul, intressant och belönande att ha hund, men hundägandet leder också till avkall på vissa saker. Resa bort utan hunden kräver ordentlig planering och framförhållning, spontanitet blir svårt. Det går inte att gå ut och festa som man vill, inte ens gå ut på stan som man vill. Hunden klarar inte (och får inte) vara ensam en längre tid. Vissa hundar klarar inte ens av att vara ensamma mer än ett par timmar, medan andra kan klara 7 timmar utan problem. Enligt lagen får dock en hund inte vara ensam mer än max 6 timmar om dagen. Alltså inte i sträck - om dagen. Och det gäller en vuxen hund. De första 3 månaderna med sin valp får man räkna med att inte kunna vara hemifrån mer än korta stunder. En hund är inte som en självständig katt. Inser du efter två år att hunden var för mycket för dig och gör dig av med den, så har du kanske krossat den för resten av livet. Många hundar tar det mycket hårt att skiljas från ägaren den haft sedan den var valp och har problem att knyta an till sin nya ägare, vilket kanske gör att den nya ägaren i sin tur tappar tålamodet för snabbt och gör sig av med hunden. Inte sällan ser man också att hundägare som gör sig av med sin hund efter ett par år just för att de inte insåg allt arbete som krävdes, de har heller inte jobbat med den tillräckligt - med problembeteenden som följd. Nästa ägare tar vid och tröttnar kanske snabbt på de problemen och skeppar hunden vidare till en annan ägare osv osv. Alldeles för många hundar byter ägare massor av gånger och får aldrig den stabilitet de behöver. Det är hemskt olyckligt, hundar knyter starka band till sin människa.
Inget ont över de människor som inte kan behålla sin hund på grund av olyckliga omständigheter, som exempelvis utvecklad allergi. Vissa saker råder man inte över. Det är även en ond balansgång. Jag tycker inte man ska behålla något djur om man inte är kapabel att ge djuret det som det behöver, men det kan samtidigt vara så att man skickar in hunden i olycka resten av livet om man inte omsorgsfullt hittar ett bra nytt hem. Har ni tagit på er ansvaret det innebär att ha hund, så är det också er skyldighet att göra allt för att det ska bli bra hos er, för hunden, innan ni ger upp. Ni åker och väljer ut en valp som ni finner söt, men valpen har dock inget att säga till om i valet av människa.

BFF (Best Friends Forever) for better or worse.

Hunden kommer i hela sitt liv vara beroende av er välvilja och engagemang. Så försök försäkra dig så långt som möjligt om att du kommer orka engagera dig i din hunds välmående och aktivering och ta itu med alla problem som kan uppstå längs vägen. Tänk efter INNAN du skaffar hund, för hundens skull. Snarare än att fråga vad din hund kan göra för dig, så borde frågan vara vad du kan göra för din hund.

Loke är för övrigt världens sötaste hund.

Den här bilden tillhör Karolina Sandgren.

Den här bilden tillhör Karolina Sandgren.

Den här bilden tillhör Karolina Sandgren.

Vad detta är för djur vet jag dock inte...
Bilden tillhör Karolina Sandgren.

.
.
.