Suck. Imorrn ska vi till Himmelska Hundar med Loke och de har så god kladdkaka där. Känns himla surt att jag inte får äta något där, utan bara får sitta med lite vatten eller något. =´( Buhu... De raska promenaderna må jag ha svårt att få in ordentligt i vardagen, men gymmet och maten har jag inte rubbat på alls och det är ju självvalt. Men jag kommer likväl sura när de andra sitter och gottar sig med goda bärpajer och chokladdelikatesser imorrn...
Första veckan enligt ett specifikt kost- och träningsschema är över. Jag har träningsvärk, särskilt i armarna, vilket jag tycker är skönt. =D Har inte lyckats följa allt till punkt och pricka (de där powerwalk:sen alltså...) men hoppas på att få rutin på det. Jag har ju inte bråttom till något särskilt, förutom att jag själv är otålig... Har även lite svårt att få det att gå ihop ekonomiskt (Eldorado snabbnudlar och Willys pasta ÄR billigare än... ja, det mesta.) Letar extrapriser och försöker planera i förväg. Återigen lite av en rutinfråga också... Det som kanske stör mig mest är ändå att några av gymövningarna vet jag inte riktigt hur de ska utföras korrekt. Jag känner att det inte ¤tar¤ där det ska när man utför det och har inte så mycket träningsvärk dagen efter som jag förväntat mig. Hmm... =/ Det dumma med att inte ha massa pengar, så man måste klara sig själv vare sig man vill eller inte liksom. =´(
Det jag finner allra märkligast här är ändå att jag INTE får särskilt ont i det onda benet av att gymma. (Vänstra benet, som tog största smällen när jag blev påkörd på väg över ett övergångsställe för några år sedan.) Däremot får jag ont ganska fort av promenaderna... Weird! Benpress: "pffft!" säger mitt ben. Promenix: "ajajajaj, nu haltar jag..." Fast jag märker att vänstra benet är svagare än högra på gymmet. Det viker sig snabbare och mjölksyran sätter in snabbare. Och den förbannade krampen som kan dyka upp lite närsom. =P Vafaen... Kanske blir benet lite bättre efter några veckor med detta, dock. Min förhoppning. =) Inget annat har funkat hittills.
Satt på tunnelbanan, på väg hem efter en lååång dag på jobbet. Fick till och med jobba över. Det kanske inte låter så ansträngande när jag säger att jag varit på ett hembesök efter det andra hela eftermiddagen och lyssnat på vad gamlingarna har att säga om sina omvårdnadsbehov - men det är det. I alla fall för huvudet. Efter fyra timmar med den typen av samtal känner jag mig faktiskt helt borta i skallen. Så jag halvslumrade mot fönstret på tunnelbanan under hemfärden, det hade till och med hunnit börja mörkna. Noterade att en kille satte sig bredvid mig, för det stör mig alltid när någon sätter sig på sätet intill, när sätena mitt emot är lediga. (Eller för all del säten någon annanstans än där jag sitter...) Tyckte han verkade himla nipprig, flackande blick och nervöst trummande med händerna, men orkade inte lägga mer hjärnkapacitet på det, utan återgick till mitt slumrande ---- För att efter en stund bli abrupt jättevaken, då jag inser att den jäveln som bäst försöker smyga sin hand innanför min jacka och tröja! Han hann precis nudda en gnutta hud på min vänstra sida, det aset. Jag kände en riktig adrenalinrush när jag snabbt som attan vände huvudet mot ofredaren och när min blick mötte hans studsade han till i sätet på ett sätt som ter sig ganska komiskt i mitt huvud nu i efterhand. Jag hade precis ett väsande "oh du din jävel..." på läpparna när han for upp och sprang ut ur tåget och försvann i vimlet. Typiskt. Tåget stannade precis vid en station... Varför reagerar inte knytnäven snabbare i sådana här lägen?? Det är dessutom synd att jag inte är bra på att rita av folk, för jag minns ansiktet mycket väl. Ser jag honom på stan, så kommer jag känna igen honom.
