Hur man kan göra och hur man kan göra. Vad bör man göra?

Klippet nedan är från "The Dog Whisperer" och i det här fallet handlar det om en omplaceringshund som gör utfall mot andra hundar och som även bitit sina ägare vid sådana tillfällen. Millans tillvägagångssätt går mer eller mindre ut på att strypa hunden tills den inte gör utfall. Han använder en lädersnara - detta koppel löser inte upp sig själv när trycket minskar, som till exempel en kedja, utan det fortsätter vara spänt. Alltså stänger av luftvägarna. Man ser en hund som hulkar - något de gör när de inte får luft då bland annat, liksom att de kan få kräkreflex. Framåt slutet av klippet lägger han ned hunden och den ligger då kvar. Millan säger att hunden nu bestämt sig för att ge upp och bli calm/submissive istället för dominant/aggressive. Men är det verkligen en avslappnad hund vi ser, eller är det snarare en hund som kippar efter andan och försöker återhämta sig efter en svår pärs? Kanske får de en hund som slutar göra utfall mot andra hundar, men varför?



Nästa klipp är ännu ett fall där counter conditioning används. (Se tidigare blogginlägg: Counter conditioning.) Här används också halsbandet för att kontrollera hunden, men det är endast ett milt tryck för att i början kunna styra hunden att titta på föraren istället för på den mötande hunden.



Två andra likande klipp:

Mollie's bad with other dogs

Dog aggression to people

Hur man väljer att träna sin hund är upp till var och en, tycker jag, även om jag personligen har svårt att förstå de som vill straffa sin hund till lydnad när i princip allt går att göra till något roligt för båda parter istället. Så länge man ser till att öka kraven successivt och alltså arrangerar för sin hund att kunna lyckas och belönas istället för att misslyckas och bestraffas... Men det tar förstås längre tid.
Loke har blivit väldigt possessiv när det gäller hans skadade tass. Detta förvånade oss först, då han är en hund som man kunnat hantera i princip hur som helst. Nu har han börjat markera mot oss när vi ska hantera den skadade tassen. När man tänkte efter förstod man ju hur det började - nämligen veterinärens behandling av honom. De har ju inte tid för "pjåsk" med sina patienter tydligen, utan det första som hände när han kom dit var ju att han brottades ned på skötbordet, blev fasthållen och sedan höll de på med hans onda tass och så har ju skett i några turer fram och tillbaka nu, eftersom stygnen gick upp osv osv - otur kring detta. (Det är bara en av sköterskorna där som gick med på att ta det långsammare och låta mig belöna under tiden). I början var det fortfarande inga problem för mig att byta bandage, sätta på skon m.m., men jag minns ju att han slickade sig om munnen (lugnande signaler) och även mina händer varje gång. Tittade bort. När inte detta funkade har han känt sig tvungen att "höja insatserna" och det har alltså gått så långt som till att han använder tänderna. Veterinären löste detta genom att kränga på munkorg och brotta ned honom lika mycket för det - i slutändan har de gett honom lugnande varje gång så han somnar och hävdar att han är en aggressiv hund... (Loke som innan detta alltså aldrig ens lyft på läppen mot någon). Himla otrevlig episod för honom det här. Funkar det att brotta ned Loke och hålla fast honom? Får vi jobbet gjort? Javisst. Ger han upp till slut? Ja, han orkar ju inte bråka hur länge som helst. Men priset är att han tappar tillit till oss och inte blir han mindre benägen att markera för att freda sig, det är fortfarande lika obehagligt för honom och han vet inget annat sätt att hantera det.
Nu ska vi förhoppningsvis inte behöva till veterinären något mer med den här tassen. Nu är det bara vi själva som får sköta om den resten av vägen om inget mer går fel. Nu vill jag försöka vända detta till att bli något positivt igen, att det inte är farligt att någon håller på med tassen. Han har fortfarande ont förstås, så man får ju ha det i åtanke. Jag satt med Loke häromkvällen och sade till honom att nu ska det bli ett trick av detta. Som vanligt så är Loke blixtsnabb att förstå vad man vill när det gäller tricks. =) Tog ju bara några klick/godis så hade han greppat att det var en bra idé att lyfta på tassen och försöka pricka in den i skyddsskon han ska ha på sig ute. Det märktes dock att han var osäker kring skon och han var tvungen att vanka omkring lite oroligt mellan varje "skoprovning" innan han var redo att testa igen. Nästa steg har varit att dra åt (och dra upp när skon ska av) remmarna, vilket är särskilt känsligt (kanske är ¤rrraaatsch-ljudet¤ från kardborren extra triggande) och det kan jag tyvärr inte träna på ensam, för jag behöver båda händerna för det. Finns det belöning till hands går detta alldeles utmärkt, baconost är viktigare för honom än att säga till oss att låta bli tassen, så med andra ord är det knappast en folkilsk hund vi pratar om. ¬_¬ När tassen är läkt och inte gör ont alls längre hoppas jag kunna få bort alla negativa uppfattningar han har om att få tassen hanterad, så vi kommer tillbaka till rutan där Loke kan hanteras hur som helst igen. Däremot ska vi helt klart byta veterinärklinik.

Counter conditioning

God jul allihop

Lugnande signaler

Flyga

Hoppas jag lyckas bygga upp tillräckligt stort mod för att göra detta någon gång. =) Nöjer mig dock med att börja i en vindtunnel som mjukstart.

Skadad hund

Aldrig får man ha kul. Jag och Stina släppte Loke i ett skogsområde där det är tillåtet att ha hundar lösa. Ville låta honom springa av sig ordentligt idag. Tyvärr hann vi inte vara där länge innan jag plötsligt såg att hans vita "strumpor" på framtassarna var alldeles röda. Visade sig att han skurit upp en trampdyna rejält. Bara att vända hem igen. Loke tycktes helt oberörd, dock. Sambon ringde veterinären, som tyckte att vi kunde avvakta till imorgon, eftersom det nästan inte blödde alls när vi kom hem. Så vi ska komma dit precis när de öppnar imorgon. Med Stinas hjälp lyckades jag få på ett litet tryckförband på den högst ovilliga jycken, men nu när det väl sitter på bryr han sig knappt om det. Får se vad veterinären säger imorgon, men jag hoppas det inte ska behöva sys, så han måste sövas och så. Vilken skitvecka, vi är inte riktigt rustade för att ALLA oförutsedda utgifter ska komma på en och samma månad...

Vandaler i hooden

Någon (några?) jävla idiot har under natten skurit sönder alla däck på vår bil samt brutit upp bensinlocket och gjort...? Ja, inte vet jag! Slangat bensin? Hällt i sand eller något för att ha sönder motorn?? Jävligt onödigt i alla fall! Vi hade just köpt nya (begagnade) vinterdäck för (för oss) dyr peng. Det känns nästan personligt liksom, som om man har en ovän någonstans. Grrr...

Första praktikdagen

Loke har nu kommit in i verkligheten. =P Idag besökte vi ett äldreboende för första gången. Första praktiken för hans del. Vi var där i en timme och gick runt på några våningsplan på avdelning A. Nästa vecka blir det eventuellt en annan avdelning. Det var lite ostrukturerat. Tyvärr hade min utsedda kontaktperson glömt bort att vi skulle komma och övrig personal hade inte informerats. Mycket synd. Jag som så noga gått igenom på ett möte innan, utan hund... Det var heller inte så många gamlingar ute i uppehållsrummet och de som var där var ändå inte riktigt där om man säger så. På våningen ovanför fick vi gå in i varje persons lägenhet och hälsa på, vilket mer tydligt verkade uppskattas. Loke var ganska pipig och stissig i början när vi precis kommit dit och verkade finna det hela lite jobbigt, men han vande sig snabbt vid den nya miljön. Han ville (tyvärr) hälsa glatt på folk och då vill han ju ända upp i ansiktet på dem oavsett hur högt upp ansiktet är, men allt gick bra. Jag lyckades avstyra, alternativt korta ned kopplet om han var för snabb för mig. Gamlingarna var han dock mer försiktig med. Om det var en tillfällighet eller om han har liiite fingertoppskänsla vet jag inte. Vissa av de gamla sken upp när han kom in till dem, en dam hade haft foxterrier under sitt liv och tyckte Loke var särdeles fin med sina olikfärgade ögon. Det svåraste tycker jag nog är att avgöra hur mycket jag ska begära av Loke. Han var knappast fokuserad på alla människor idag, utan gick omkring och nosade generellt överallt, även om han "sade hej" till alla vi hälsade på genom att nosa på dem, slicka deras händer osv. Han fick utföra tricket "fjäska" hos några som var mer intresserade av hans närvaro och det tyckte såklart alla var mycket gulligt. Foxterrierdamen i synnerhet var den jag känner levde upp mest av vårt besök. Loke har bara legat och sovit sedan vi kom tillbaka från äldreboendet, så jag tolkar det som att det trots allt var ganska ansträngande för hans lilla huvud, även om det inte märktes så mycket innan.

Terapihundsutbildningen fortsätter

Kurs hela helgen. Mest teori, men även en del praktiskt med hundarna. Vi gjorde ett "vardagslydnadstest" för att se hur vi låg till med hundarna idag. Ett av delproven innehåller ju bland annat sådant. Vi betygsattes av Sandra på en skala från 1-5 där 1 var dåligt och 5 var perfekt. 3 innebar att det var ok, men kräver mer jobb. 4:or och 5:or är det man ska satsa på med andra ord. Jag fick stor ångest i bröstkorgen när Sandra sade imorse att vi skulle göra det testet, för Loke och jag har ju liksom tränat så lite med störningar... Nu skulle halva klassen stå bredvid och titta på oss liksom. Vissa moment var dessutom saker vi inte tränat mycket alls. Som att stanna kvar. Jag har bara kunnat gå iväg några meter och när jag sedan gått tillbaka mot Loke brukar han oftast resa sig glatt. ;P Ja, ångest helt enkelt. Men vi gjorde det i alla fall. Så här gick det:

1) Acceptera en vänlig främling. Jag skulle kunna sätta Loke och hälsa på en av dem andra i klassen och Loke skulle vara lugn, varken överdriven glädje, rädsla, aggressivitet osv. Han fick inte heller resa sig ur position... Vi fick en 4:a på denna, för Loke höll på att fullkomligen spricka, men klarade det precis...

2) Beröring. En främmande person (nån ur klassen nu när det bara var test) skulle kunna röra Loke på huvudet och ryggen utan att han bytte position. Han bytte position (reste sig glatt) så den fick vi en 3:a på...

3) Hantering. Kolla öron, klappa hunden, luta sig över, tandvisning osv av en främling. Här fick vi en 2:a, för han blev "överdrivet glad" då förstås... Skulle upp o hälsa när det var meningen att han skulle hålla position.

4) Koppelpromenad. Skulle kunna gå med löst hängande koppel, visa följsamhet och kontakt med mig som förare. Vi fick en 3:a, för han blockerades av dofter ibland och så och då drog han ut i kopplet. (Lite unfair när man suttit inne hela förmiddagen faktiskt! ;P)

5) Gå genom folksamling. Några av de andra i klassen ställde sig med någon meters mellanrum mellan sig lite utspritt och så skulle vi sicksacka mellan dem. Trodde inte det skulle gå så bra, men vi fick en 5:a! Han gick jätteduktigt! Hade uppmärksamheten mot mig jättebra. =)

6) Sitt och stanna kvar. Som det låter. Jag skulle kunna sätta honom och gå bort ca 15 meter och vänta på att Sandra sade när jag kunde gå tillbaka till Loke. Vi har som sagt bara tränat detta litegrand och bara inomhus och några meter. Det här var ju ute och halva klassen stod bredvid och tittade. Ångest... Det här kommer aldrig gå. Men! Vafan! Som ett litet ljus satt han där och satt och satt medan jag gick både fram och tillbaka! En klockren 5:a!

7) Inkallning. Även här skulle jag sätta Loke och gå iväg ungefär 20 meter den här gången och vänta på Sandras tillåtelse att kalla in honom. Tänkte att det kommer aldrig gå heller, han kommer springa till nån av de andra, eller resa sig innan jag gått 20 meter osv. Men återigen satt han där som ett litet ljus! Och när jag sade "kom!" sköt han iväg som ett spjut till mig! (Och även delvis förbi mig av farten, men till mig helt klart.) Ännu en klockren 5:a fick vi! =D Glädjejubel från mig för att jag tyckte han var så duktig och det tyckte Loke var himla kul och blev alldeles till sig.

8) Reaktion på annan hund, ca 5 meters avstånd. Hunden får visa intresse, men inte mer. Som ni kanske kan gissa så klarade vi inte detta. Blev fett underkänt med en 1:a. Loke gick fullkomligen i taket och hängde sig i kopplet vilt viftandes med frambenen i luften och skällde för fulla muggar. "Jag vill fraaaaammm!!" Suck... Men det visste jag ju. Sedan han började på hunddagis är förväntningarna skyhöga så fort han ser en hund. Har fått börja om helt där och övar på långt avstånd.

9) Reaktion på störningar. Ska egentligen vara många störningar på riktiga provet. Plötsligt oljud och händelser liksom. En tung bok som faller, en joggare som springer förbi... Nu blev det bara störning med en godisbit som slängdes framför nosen på honom och på backen. Vi fick en 4:a. =) Han ville fram, men lyssnade när jag sade nej.

10) Separation från förare. Han skulle klara av att separeras från mig och spendera lite tid med någon annan, utan mig inom synhåll. Den andra personen skulle kunna få hans uppmärksamhet och han skulle kunna visa gott uppförande med den personen och ta kommandon. (Sitt, ligg typ). Detta klarade Loke galant enligt dem andra, han samlade sig snabbt efter att jag gått. En 5:a. =)

Och det var det. Inget mönsterbarn precis, men jag tycker det gick över förväntan. =) Det är ändå min första hund på egna ben, så jag har inte tränat hund innan. Sandra sade att hon tyckte att Loke gjorde duktigt ifrån sig för att bara vara 1 år. Att vara unghund är ju lite speciellt.

Bäst i klassen var förstås BC:n Mandy, men hon har några fler år på nacken också!

Torgvantar

Just nu kan man vinna ett par söta torgvantar hos Pysselkiisen. Klicka på bilden för att komma dit:

Hon har även en shop, för den som kanske är intresserad av något annat. =)

Träning

Tre veckor sedan jag började ordentligt då. Det går i alla fall nedåt istället för uppåt. ;) Men det börjar kännas rätt drygt. Pasta, jag saknar dig... ¤nostalgitår i ögonvrån¤ Nåja. Gymmandet är ganska kul när man väl kommit dit liksom. Ju tommare det är där, desto bättre. Blir fort för mycket testosteron och tyvärr är inte tjejavdelningen fullvärdig. Men jag har lyckats ta mig dit de tre pass i veckan jag ska göra det. Inget fusk där. Det enda jag inte tränar är vaderna. Jag kanske inbillar mig, men jag tycker redan de är tillräckliga och jag tycker mig inte känna massa fett som sitter på dem heller om man säger så.(?) Det gryniga kortet, som tyvärr gör det ganska otydligt, är taget för ca tre veckor sedan, mina vader har varit så så långt jag kan minnas och beror säkert på min egna omedvetna specialträning. ;P

Idag blev det lite av ett fjärde minipass den här veckan. Lina med musklerna gick igenom de övningar jag varit osäker på och äntligen kände man att det tog på rätt ställen, även om jag kände mig SÅ fånig. Puta hit och dit, va... Suck. Men plötsligt kunde jag t.ex göra djupa knäböj. Jag är så tacksam för hjälpen i alla fall. =)

Sist men inte minst så är de raska promenaderna fortfarande det mest fruktansvärda. Jag vill bara lägga mig ned och dö efter en halvtimme. Av leda och depression alltså, inte ansträngning

Made it to the first page

Hihihi, såg nu att Loke hamnat på förstasidan hos uppfödaren. Kalote's hemsida. =D Första gången för oss. Kul! ;)

Valpen har blivit 1 år gammal

Lite firande av jycken fånade vi oss ju med. =) Vi åkte till Hundöarna tillsammans med blandisen Sassie och irländska terriern Malla och det säger ju sig självt att det alltid uppskattas att få springa lös och leka som man själv vill tillsammans med andra hundar. Därefter åkte vi in till Himmelska Hundar, som är ett hundcafé jag nämnt tidigare. Där beställde vi en club sandwich för hundar till Loke, som fick bli hans lilla födelsedagsbakelse. ;) En ostbit om året kan jag väl gå med på... Skinka och en rejäl bit blodpudding innehöll den bland annat. Den togs väl emot! Lokes kompisar följde med hem en stund också innan det var slut på firandet. Nu blir det en hög bilder:

Stilig aussie

En stilig ettåring, som nog inte tar sin roll så seriöst än. =) Vi får se hur det går. Är ett äldreboende i närheten av oss som vi ska få besöka när jag lyckas komma överens om en bra tid, så han får börja praktisera.

Surt

Suck. Imorrn ska vi till Himmelska Hundar med Loke och de har så god kladdkaka där. Känns himla surt att jag inte får äta något där, utan bara får sitta med lite vatten eller något. =´( Buhu... De raska promenaderna må jag ha svårt att få in ordentligt i vardagen, men gymmet och maten har jag inte rubbat på alls och det är ju självvalt. Men jag kommer likväl sura när de andra sitter och gottar sig med goda bärpajer och chokladdelikatesser imorrn...

Första veckan klar

Första veckan enligt ett specifikt kost- och träningsschema är över. Jag har träningsvärk, särskilt i armarna, vilket jag tycker är skönt. =D Har inte lyckats följa allt till punkt och pricka (de där powerwalk:sen alltså...) men hoppas på att få rutin på det. Jag har ju inte bråttom till något särskilt, förutom att jag själv är otålig... Har även lite svårt att få det att gå ihop ekonomiskt (Eldorado snabbnudlar och Willys pasta ÄR billigare än... ja, det mesta.) Letar extrapriser och försöker planera i förväg. Återigen lite av en rutinfråga också... Det som kanske stör mig mest är ändå att några av gymövningarna vet jag inte riktigt hur de ska utföras korrekt. Jag känner att det inte ¤tar¤ där det ska när man utför det och har inte så mycket träningsvärk dagen efter som jag förväntat mig. Hmm... =/ Det dumma med att inte ha massa pengar, så man måste klara sig själv vare sig man vill eller inte liksom. =´(
Det jag finner allra märkligast här är ändå att jag INTE får särskilt ont i det onda benet av att gymma. (Vänstra benet, som tog största smällen när jag blev påkörd på väg över ett övergångsställe för några år sedan.) Däremot får jag ont ganska fort av promenaderna... Weird! Benpress: "pffft!" säger mitt ben. Promenix: "ajajajaj, nu haltar jag..." Fast jag märker att vänstra benet är svagare än högra på gymmet. Det viker sig snabbare och mjölksyran sätter in snabbare. Och den förbannade krampen som kan dyka upp lite närsom. =P Vafaen... Kanske blir benet lite bättre efter några veckor med detta, dock. Min förhoppning. =) Inget annat har funkat hittills.

Ofredad

Satt på tunnelbanan, på väg hem efter en lååång dag på jobbet. Fick till och med jobba över. Det kanske inte låter så ansträngande när jag säger att jag varit på ett hembesök efter det andra hela eftermiddagen och lyssnat på vad gamlingarna har att säga om sina omvårdnadsbehov - men det är det. I alla fall för huvudet. Efter fyra timmar med den typen av samtal känner jag mig faktiskt helt borta i skallen. Så jag halvslumrade mot fönstret på tunnelbanan under hemfärden, det hade till och med hunnit börja mörkna. Noterade att en kille satte sig bredvid mig, för det stör mig alltid när någon sätter sig på sätet intill, när sätena mitt emot är lediga. (Eller för all del säten någon annanstans än där jag sitter...) Tyckte han verkade himla nipprig, flackande blick och nervöst trummande med händerna, men orkade inte lägga mer hjärnkapacitet på det, utan återgick till mitt slumrande ---- För att efter en stund bli abrupt jättevaken, då jag inser att den jäveln som bäst försöker smyga sin hand innanför min jacka och tröja! Han hann precis nudda en gnutta hud på min vänstra sida, det aset. Jag kände en riktig adrenalinrush när jag snabbt som attan vände huvudet mot ofredaren och när min blick mötte hans studsade han till i sätet på ett sätt som ter sig ganska komiskt i mitt huvud nu i efterhand. Jag hade precis ett väsande "oh du din jävel..." på läpparna när han for upp och sprang ut ur tåget och försvann i vimlet. Typiskt. Tåget stannade precis vid en station... Varför reagerar inte knytnäven snabbare i sådana här lägen?? Det är dessutom synd att jag inte är bra på att rita av folk, för jag minns ansiktet mycket väl. Ser jag honom på stan, så kommer jag känna igen honom.

Terapihundsutbildning påbörjad

Nu var det längesedan som jag uppdaterade. Har inte orkat och inte riktigt känt att jag haft något särskilt att skriva om. Mitt sommarvikariat tog slut och jag hann knappt börja gå på anställningsintervjuer förrän de ringde tillbaka mig. ;P En tillfällig sjukskrivning. Så nu är jag tillbaka som biståndshandläggare.

Förra helgen (18-20) så åkte vi först till Gräsö. Min sambos far har skaffat en ny hund (Kajsa dog ju för ett tag sedan) vid namn Sassie. En späd liten omplaceringshund med border collie i sig förstås. Besöket var en ursäkt att träffa henne och låta hundarna leka av sig.



På Gräsö kan hundarna springa fritt. =) Det är en bonde som äger all mark runtomkring stugan och han är ok med det. Loke håller sig dock ganska fint inom tomtgränsen ifall inte vi rör på oss också. Vilket vi gjorde så småningom när vi började kliva genom skogen (hundarna farandes vilt omkring oss) för att ta oss ned till vattnet. En väldigt idyllisk höstdag skulle jag nog påstå. Vi åkte därifrån framåt kvällen och styrde då kosan mot Uppsala för att hälsa på Jen och Micke. Det var första gången jag besökte dem i deras lägenhet, men min sambo hjälpte dem att flytta när det begav sig, så han var kanske inte lika nyfiken. Vi nådde Uppsala, men lyckades inte hitta någon parkeringsplats nära och blev sena. Och det första Loke gjorde när de mötte oss vid porten var att glatt hoppa upp för att pussa Jen, med resultatet att han fastnade med tassen i hennes halsband så det gick sönder. Piiiiinsamt.... -_- Säkert en släktklenod eller något... I mitt stilla sinne sade jag till mig själv att aldrig ta med hunden bland folk igen. Väl inomhus hade han åtminstone inte sönder något! Vi blev bjudna på smakliga tortillas i deras stoooora kök och stannade över natten, för att nästa morgon bli bjudna på ett sprakande frukost med bärsmoothie och varmt bröd ur ugnen. =9




Lördagen ledde direkt från Uppsala till kurs i Rålambshovsparken i Stockholm. Jag har känt att jag behöver lite back up nu när Loke blivit tonåring och det liksom krävs lite extra för att nå fram till hans huvud så han kommer ihåg vad han heter osv. =P Så vi går en liten vardagslydnadskurs. Mycket klarade han galant, men så plötsligt blir det ludd i örat och matte ter sig så mycket tråkigare än till exempel hundarna som leker en bit bort. Jag är en sådan som gillar att ha en lärare att vända mig till för tips och råd direkt, hellre än att göra massa fel först som man måste rätta till sedan. Det är trots allt första helt egna hunden, så jag skulle knappast vilja påstå att jag är någon expert på hundar även om det alltid funnits hund i familjen.

På söndagen besökte vi hundöarna på Drottningholm och jag har aldrig varit med om att det varit så mycket människor och hundar där! Säkert 20 stycken. Loke som annars är så kaxig och kastar sig in i alla situationer där det kan vankas lek var plötsligt förvånansvärt försiktig och höll sig nära mig. Ibland sprang han iväg en bit och började leka, för att sedan komma tillbaka till mig som för att försäkra sig om att jag väl inte tänkte lämna honom där ensam bland alla främmande hundar. ;) I slutändan var det ändå en trött hund vi körde hem med.

I onsdags besökte vi Lipton igen. Det var längesedan nu, man har aldrig så mycket tid som man tror sig att ha och så skjuter man bara upp en massa hela tiden. Men nu blev det av och de kommer fortfarande överens. Lipton hade tidigare under dagen varit ute och spårat och hade då plötsligt stött på ett stort vildsvin! Jag hade dött tror jag...

Och så var det den här senaste helgen, då. Jopp. Terapihundsutbildningen började. =) Den här första helgen gick ut mycket på introduktion, presentation, bakgrundshistoria osv. Det kommer inte ske så mycket praktisk träning under själva helgerna, utan tanken är att man ska träna mycket, mycket, mycket på egen hand, men få själva verktygen för att lyckas under utbildningshelgerna. Men en del övningar gjorde vi - testade att hantera varandras hunda, kolla tänder osv, kalla in varandras hundar på olika sätt, viska, sluddra etc... En terapihund får inte bara hålla sig vid mattes sida. Hälsa fint (major failure från Lokes sida. Hopp! Hopp! Hopp!). Vi testade helt enkelt varandras hundar för att se vad vi behöver öva mer på. Men vi påbörjade även inlärningen av att lägga hakan i handen samt apport. Loke är duktig på att lägga hakan på saker, men inte lika bra på just handen. Han vill gärna slicka handen grundligt först. Apport ska vi inte ens tala om... Har inte övat det alls, för jag vet ännu inget bra sätt att göra det. Men det är något han verkligen måste kunna ordentligt. För att bli godkänd ska han kunna apportera (med/till förare eller annan person) minst fem föremål i olika material. Trä, tyg, metall osv... (Nu får du nog komma hit Lovisa... ^^ Vill minnas att Fendi är duktig på att hämta saker.) Sandra (som håller i utbildningen) visade också upp sin egen terapihund Alaska, som är en Alaskan malamute, som ser ut som något helt annat nästan. Sladdriga öron, JÄTTEFLUFFIG och lång päls... Ser mer ut som en seriefigur. =) Hur gullig som helst med andra ord.

Annat som Loke måste kunna för att bli terapihund är: gå bakom, provokation med mat, backa, nos på arm, krypa, under, ligga på sidan, in, hopp, över, under och sedan lika mycket till typ... Svårare än det låter. Han ska även kunna fem tricks för att helt enkelt roa folk. (Det kan vi nog redan). Utöver det ska jag recensera alla kursböckerna, samt skriva ett arbete om olika sjukdomar (demens osv). Sedan är det praktik för mig och Loke. Det ska vara X antal timmar miljö- och socialträning på offentliga platser, X antal timmar på vårdinstans, X antal timmar tillsammans med barn och ungdomar och slutligen specialpraktiken där vi ska välja ut en enskild person (med någon problematik, exempelvis autism) att arbeta med under 20 timmar fördelat över flera besökstillfällen. Man ska göra upp en "träningsplan" med syfte att utvecklas framåt (alla parter). Detta ska jag skriva om och redovisa slutligen. Har man klarat allt det återstår ändå att klara det praktiska provet för Lokes del, då han ska kunna alla ovanstående saker förutom vanlig vardagslydnad och så blir vi utsatta för olika scenarion att hantera. Människor i rullstol, människor som skriker och gör yviga rörelser, folk som är hårdhänta, folk som är exalterade och jätteglada... Vi får se hur det går.

Bentoprylar!

Äntligen har alla saker kommit! Nu har jag en riktigt bra bas för att kunna göra roligare bento. =) Jag är särskilt förtjust i min bentobox med trollsländor på. Den röda bentoboxen med kaniner har jag köpt till Love. ;P De kanske ser små ut, men jag lovar att man blir mätt varenda gång. Ska visa hur i ett framtida inlägg.

Syskonträff

Förra helgen träffade jag Lokes syster Fendi med matte. Det går lätt att konstatera att alla syskonen verkar har fått stora personligheter. Vissa hundar man träffar är liksom bara hundar, man känner inte att det finns så mycket annat där så att säga. Det gäller inte dessa. =) Man får kontakt med dem. Fendi hade den spädaste lilla röst jag någonsin hört. Vi promenerade till hägnet i Åkeshov, för där skulle de kunnat vara lösa helt lagligt. ;) Hägnet var dock fullt med flera andra hundar, som jag först trodde kom från Hundstallet. Så var inte fallet och de bjöd in oss att leka med dem. Jag är så glad att Loke är en helt oproblematisk kille - han hoppar in i nya flockar direkt utan något som helst gruff. På hunddagiset är det han som får leka med alla nykomlingar, eftersom han sköter sig så fint. ;) Stackars Fendi hade skadat tassen lite och fick inte leka så mycket... Loke sprang sig trött tillsammans med två bolltokiga border collies. Han hade ju ingen chans att springa ikapp dem, vilket fick honom att skälla frustrerat när han jagade efter. Hopplöst döv var han också förstås, allt var mycket roligare än matte i det hägnet! En dobermann lyckades stånga mig på näsan så jag trodde näsbloden skulle spruta, men det gick bra. =P Vi avslutade syskonträffen på trädgårdscaféet i Åkeshov. Allt som allt blev det en träff på ca fyra timmar! Var är ni, alla andra syskon?? Dags att ses!

Loke har ostbågesvans som vanligt.

Fendi får ta det lugnt med sin tass.

Annars tänder vi ett ljus denna vecka, då min sambos pappas hund Kajsa fick somna in i fredags. En hjärnblödning tror de att det var. Hon var gammal och hade levt ett härligt hundliv, så det kunde på sätt och vis nästan inte ha slutat bättre än så - det gick väldigt fort.

Mer tricks

Hunddagis

Ujuj. Jag orkar typ inte göra något alls nu när jag jobbar. När jag kommer hem sjunker jag ihop i soffan och stänger av hjärnan. På sin höjd orkar jag söka lite jobb, vilket ju är ett måste nu, eftersom mitt vikariat tar slut om en månad och de har inte uttryckt något fortsatt behov.
Loke har börjat på hunddagis sedan ett par veckor. Det går verkligen jättebra! Det är som om han aldrig gjort annat än att vara på dagis enligt personalen. Han har charmat sockorna av alla och får guldstjärnor varje dag. Inget bråk eller stök med de andra hundarna, han vill bara leka och gör det fint. Han håller inte ens på och skäller, vilket de verkade synnerligen imponerade av. Jag vet inte, jag. Han har aldrig haft någon större benägenhet att ta till skall... Som mest brukar han "puffa" fram ett litet voff när han vill göra en uppmärksam på något. Blir han väldigt uppspelt kan han förstås sätta igång lite. En annan sak de på dagiset var imponerade över är att han har ett sådant självförtroende. Det finns ingen ångest alls i honom när han blir lämnad av oss och han är så lätt att handskas med. =) Rättar sig efter situationen. En i personalen berättade om en granne till henne med två aussies - de var helt omöjliga att lämna över huvud taget. Då gick de upp i limningarna.

Fånar oss lite

Michael Jackson är död

Jag har inte kommit mig för att skriva något om det förrän nu. Men jag är inte oberörd. Jag är rentav väldigt ledsen.
Michael Jackson var min största idol när jag var liten. Det var hans musik jag lyssnade mest på och jag var ett inbitet fan. Jag hade självklart filmen Moonwalker och jag läste självbiografin Moonwalk när jag var runt 11 eller något... Det är givet att jag såklart ville kunna dansa som honom också. Jag hade till och med en gympapåse med Michael Jackson-tema och en liten banderoller på väggen från Bad-perioden. Det var någonstans på högstadiet som hans musik blev mer en del av mängden av det jag lyssnade (och lyssnar) på och jag slutade reagera med "måste ha!" så fort jag såg något med Michael Jackson-tema. =P Men släppt hans musik helt har jag aldrig gjort. Och jag har känt förtvivlan alla gånger världen gjort sitt bästa för att förstöra honom med anklagelser. Jag har varit på hans sida all the way. Tänk vad mycket han egentligen har varit med och påverkat både musikvärlden och världen. När jag fick veta att han dött så satt jag uppe i Norberg och kände mig inte särskilt verklighetsförankrad. Jag reagerade inte så mycket alls, utan det kom smygande under någon veckas tid. Jag hade inte väntat mig att den dagen skulle komma så snart. Jag minns när jag var liten hur jag desperat kunde fråga mamma vad jag skulle ta mig till när Michael Jackson dog. Uppenbarligen rasade inte hela världen samman fullt så mycket som jag trodde den skulle göra när jag var ett stort fan i en liten kropp, men jag reagerade ändå starkare än jag trodde jag skulle göra.
För jag känner en förlust. En liten tomhet där jag höll det han och hans musik betydde för mig bevarat. Minnesceremonin i hans ära var fin, även om jag inte kunde låta bli att undra vart allt det där stödet fanns medan han fortfarande levde. Vilket jag inte var ensam om att undra. Kanske hade han levt och varit välmående fortfarande då. Men men, nu är han för evigt borta och vi kan endast se tillbaka på ögonblick som redan passerat. Och som hans bror sade: Nu kanske de äntligen låter dig vara ifred...

Inte för mig

Titta så stor han är! På uteserveringen på Elsa Andersons konditori.

Summer Camp blev en ganska stor besvikelse. Tillräckligt stor för att vi skulle åka därifrån i förtid. Tyvärr kände jag inte att jag skulle kunna samarbeta med Nora, tränaren från Ungern, alls. Tyvärr visade det sig att Nora bara använde klicker i träningen. I övrigt straffade hon hundarna ganska ordentligt, enligt mig, om de gjorde något hon inte ville. Ville inte ha med Loke i det. Massa ledarskapsprat och att om hunden gör nå got dåligt så respekterar han dig inte osv. Med andra ord skulle jag straffa Loke varje gång han glatt springer fram till en annan hund för att busa istället för att lyssna på min inkallning, för han "respekterar" mig inte som ledare... Hon sade ganska bokstavligen att "to them, WE are gods" och de skulle bete sig därefter. Hon släppte ihop alla hundar (Loke var inte med) och det var en hanhund som då bestämde sig för att gruffa med en annan hanhund. Då kastade hon kopplet på honom, för att sedan börja skrika argt, springa efter och kasta PET-flaskor fyllda med grus (oväsen) efter hunden, prassla med papperspåsar osv. De stackars hunden sprang iväg, vilket också var meningen. Hon menade att nu s kulle han frysas ut ur flocken och inte välkomnas in igen som bestraffning. Den här bestraffningen pågick i säkert en kvart. Sedan sade hon åt ägaren att hon skulle låta honom komma in "på nåder" typ. Hon skulle ta hunden om kinderna, stirra honom i ögonen och säga saker argt till honom. Alltså när det hade gått en kvart sedan han gjorde sin missgärning. Till slut fick han välkomnas igen, men jag tyckte mest hunden verkade otroligt osäker på vad som egentligen hände. Kände att det inte spelade någon roll om Nora vet allt om klickerträning efter det och har superlydiga hundar. (För superly diga är rätta ordet). Jag sade till arrangören att det där kan jag inte ställa upp på och hon sade att självklart ska man hitta den metod som känns bäst för en själv. Vad som förvånade mig var att ingen annan sade emot om något alls. Är jag för känslig, eller? Dessutom hade jag svårt för de flesta av de övriga deltagarna. De hade ganska god lydnad på sina hundar och det kändes inte alls som det var högt i tak för ¤sådana som vi¤, som inte är så världsbäst på att styra upp vår hund och inte har kommit så långt i vår träning... Loke sprang som sagt mycket hellre fram till de andra hundarna istället för att komma på min inkallning till exempel. Vi har aldrig haft sådana störningar omkring oss...

Vackra Norberg

Så vi avbröt och semestrade lite spontant. Norberg är jättevackert och om vi någon gång ska skaffa sommarstuga, så funderar vi på att göra det där. = ) Vi har inte lärt oss något nytt, Loke är inte lydigare nu än när vi åkte, men det blev i alla fall trevligt till slut. Fast Loke har faktiskt blivit duktig på att ta det lugnt på uteserveringar. ;P Vi fikade och åt ute mest hela tiden, så! Vi besökte bland annat ett jättemysigt litet mejeri med café, som gav ostmackan ett ansikte. Loke har även simmat för första gången, men det krävdes en del böcklingpastej som övertalning. Han verkar finna det lite osäkert n är botten försvinner under fötterna på honom och ville mest försöka klättra upp på mig hela tiden!

Finns det något intresse för en "intensivkurs" gällande klicker och att använda metoder helt utan bestraffningar av ovan nämnda slag? At t verkligen leva och andas det så att säga, inte bara köra att man använder klickermetoden när man tränar, men kör bestraffning när det i övrigt "är nödvändigt"? Jag har sedan länge följt en jätteduktig tjej i USA som är konsekvent användare av klickermetoden, hennes hundar kan aldrig göra "fel". Hon håller kurser i USA, men var i Spanien för ett tag sedan och hade seminarier, workshops osv över en weekend. Enligt henne gick det väldigt bra i Spanien och hon sade: "They really respected and listened to all I had to say though, wi th great interest. I think I converted a few people to excluding Positive Punishment". =D Jag har pratat med henne och hon kan tänka sig att komma till Sverige. Jag är ingen stor organisation eller liknande, som det som finansierade det hela i Spanien var, så jag måste höra mig för hos er nu om det finns något intresse av att delta. Se om det skulle gå att få ihop det ekonomiskt för att ta hit henne. Well??

En ostmacka värd namnet! Har för tillfället glömt namnet på mejeriet...

Läckra bakverk och smörgåsar på Elsa Andersons konditori i Norberg.

Midsommarfirande

Vi firade midsommar på Gräsö. Om Loke fick bestämma så skulle vi nog stanna kvar där. Han fann sig snabbt tillrätta i huset i skogen. Det gjorde naturligtvis inte tillvaron sämre att det fanns två andra hundar där också. Malla kunde hålla honom sysselsatt större delen av dagen, medan Kajsa i egenskap av mycket gammal tant läxade upp honom ordentligt när hon tyckte att han betedde sig förkastligt. Förutom själva tomten till huset, så tillhör marken den närmsta grannen, som är en fast boende bondfamilj där. De har boskap och har använt vallhundar jämt, så jag funderar på om de kanske kan vara till någon hjälp för att nära Lokes vallande... Det kändes i alla fall mycket tryggt att ha Loke lös där - han lämnade aldrig tomten (finns inget staket) såvida inte vi andra gjorde det också. Hade det varit min förra hund Charlie så hade han sagt "bye bye" och dragit till skogs i några timmar på egna äventyr. Loke gjorde stora ögon när de andra hundarna utan någon som helst skam i kroppen vräkte sig både i soffor och sängar i huset. Han försökte dock inte själv. Han har ju aldrig fått göra det här, så det är inget han saknat. Vi behöver aldrig mota honom ur sängen på nätterna eller någonting. Nu blev han däremot lite fundersam, men tur nog är det inget han lagt någon större tankeverksamhet på. =P Helgen bjöd också på hans livs första båttur, något han mest verkade finna besynnerligt och i slutändan tråkigt. =P


Idag åkte vi till hundöarna på Drottningholm. Har inte varit där sedan Loke var valp och över huvud taget inte haft så många hundmöten sedan han blev könsmogen. På hundöarna får man ju ha hundar lösa, men vi gick först in med Loke kopplad i löplinan. (Jag vill trots allt inte att han bara springer fram hur som helst till andra hundar, utan vi jobbar på att han ska vänta på tillåtelse först, men i och med att han fått ludd i öronen nu i könsmognadens tecken, så är det ju si och så med inkallning och allt möjligt). Detta med koppel av något slag var tydligen mot alla regler som finns. Det som hände var att vi gick över bron till hundöarna och där var det ett gäng hundar som lekte och deras respektive ägare satt i en ring runtom. Hundarna fick syn på Loke, som glatt började vifta på svansen, men stod stilla och verkade just vara på väg att vända sig mot mig. Detta skulle då vara att be mig om tillåtelse först och han skulle få springa fram. Men då kom den största av hundarna rusande och höjde sig över Loke, som tog det hela med ro först. Detta slog dock över på någon sekund, då den stora hunden tände till på någonting och ett bråk utbröt. Bråk och bråk... Inte lek i alla fall. Det var snabbt gjort att avbryta det. Men då kom en sådan där besser wisser till hundägare, den jobbigaste formen av hundägare. Hon gick på som en ångvält verkligen, talade som att allt hon sade var självklart och att vi var helt dumma i huvudet om vi trodde något annat. Amatörer, typ. Det hon sade var saker i stil med att det var pga kopplet (löplinan) som det blev sådär, definitivt. Och "här på hundöarna har vi hundarna lösa, det är hela tanken med hundöarna, så det går inte att komma med hunden kopplad, då blir det jättekonstigt." Ursäkta..? På skylten på grinden står att "På hundöarna FÅR hundar vistas lösa", inte att de MÅSTE. Bara för att hon har en idé om hur hon ska vistas med sin hund på hundöarna betyder det inte att vi andra delar den idén. Detta sade jag förstås (tyvärr) inte. Jag blir helt tilt i huvudet av irritation på sådana där människor och det skulle ändå inte gå att nå fram till henne. Hon var tydligt inne på sin linje, uppbackad av sina vänner i bakgrunden. Suck. Jaja, whatever. Vi släppte Loke, som glatt lekte med de andra hundarna, några pudlar och en annan långhårig sak. Inga problem liksom. Men då kom den där stora hunden springande igen och hoppade på Loke, (inte lekfullt), som blev skrämd denna gång. Han sprang till mig och kröp mellan mina ben. Jag gjorde ingen större sak av det hela, men självklart får han söka tröst och skydd hos mig. Den stora hundens ägare var mer för att gorma och skrika på sin hund. Hon sög tag i honom och dängde ned honom i backen, skrek i hans öra "vad håller du på med?!?!" osv. Yeah... Då tog den där kvinnan till orda och jag hade lust att kasta min tub med laxost i huvudet på henne. "Ja-a, det är för att det första mötet blev dåligt, sörrö. Med kopplet. Mmm, inte mycket att göra åt då inte." Va?? Som att vi talar om helt oflexibla varelser liksom! Där ett dåligt första möte innebär att all vidare kontakt är tillintetgjord. Och att snöret kopplat till halsen gör hela skillnaden. Kvinnan som ägde den stora hunden hävdade också att han ALDRIG NÅGONSIN hoppat på en annan hund förut... Antar att hon bor i den där delen av Stockholm där man alltid har hundar lösa, så det slår fullkomligt slint i huvudet på hennes hund när den ser ett snöre runt halsen på en annan hund... ¬_¬ Orka... Vi gick vidare till en annan del av hundöarna och stötte tack och lov på några mer jordnära hundägare, en med en liten Jack Russel-flicka och så en stor fluffig vallhundsras som jag alltid glömmer namnet på... Gick alldeles utmärkt och ingen människa var hysterisk eller trodde sig vara förmer än någon annan. Hundarna lekte harmoniskt.

Imorgon bär det av mot DogModel SummerCamp! Ska bli så spännande att se vad (om) Loke kan lära sig och vad han kommer få för scener. Kommer ju vara massa störningar och fullt av spännande saker, plus ludd i öronen, så vi får se om det blir något gjort alls. =P

Examenshögtid

I fredags (5 juni) tog jag examen från socionomprogrammet! =) Själva avslutningen på skolan var ganska löjlig, rektor och alla som höll tal var så himla ospontana. Den enda som var en bra talare var en ekonom (tror jag) som de hade lånat in för att hålla ett festtal. Istället höll han ett långt tal om den nuvarande kristiden i Sverige jämfört med den på 90-talet och på det stora hela var det ett ganska dystert tal. =P Men HAN var passionerad och stirrade inte ned i något papper hela tiden. Dagen till ära hade jag i alla fall färgat håret på nytt, men det gick lite överstyr! Inte mig emot, men jag är lite orolig över vad min arbetsplats kommer att säga när jag dyker upp med ett flammande huvud på onsdag... Mamma och hennes familj besökte mig denna dag och till och med pappa följde med. Det ska mycket till för att få någon av dem att lämna hemstaden. Äntligen fick de se hur jag bor. Efter avslutningen åkte de hem igen medan jag och Love tog oss vidare mot examensmiddagen på Scandic Continental tillsammans med Jen och Micke.

Sambon grattar utanför huvudingången till skolan.

Mingel med bubbel i väntan på maten. Poserar lite med klasskompisarna.

Under middagen underhöll Kalles Kablar med en skräddarsydd show för oss. Det var mycket fint faktiskt. =) Så härligt att de hade gjort research, så de kunde göra fåniga låtar och sketcher som vi kunde känna igen oss i.





Efter middagen var det helt enkelt fest med sprit till studentpris och även vänner fick komma in. Vi var där ända tills de stängde och dansade loss ordentligt. Stämningen var fantastiskt bra. =) Kunde inte ha fått en bättre avslutning på 3½ års högskolestudier.

Smaka på får

Besökte torpet i Värmland i helgen och Loke fick busa med familjens hundar. Gick bättre än förra gången, för nu är Loke såpass stor att han kan hantera dem båda själv. Sist var vi oroliga att de skulle välta över och krossa honom eller liknande, eftersom de är så mycket tyngre. Å andra sidan är de också klumpigare. Loke har en helt annan spänst i steget än vad de andra två har.


På hemvägen igår tog vi en omväg förbi Lokes uppfödare. Dels för att de skulle få se vad det blivit av valpen de sålde oss, men vi ville såklart att han skulle få testa på fåren lite också. =) Krävdes ingen närmare presentation - Loke kröp glatt upp i vilken famn som helst om någon hukade sig. Pussandes och pratandes och svansviftandes. Han är inte komplicerad alls på det sättet. ;P
Loke fick först testa på ankorna, vilket han tyckte var skitkul. Han bestämde sig för att ta vägen över dammen istället för runt, för att snabbast möjligt komma fram till ankorna. Han tänkte inte så långt som att han hade min sambo i andra änden av snöret, så det tog ju tvärstopp mitt i hoppet. Ett mycket förnedrande magplask som följd.


Fanns det något intresse för fåren då? Jodå, massor. Fullt ös, medvetslös var melodin. Loke bara rusade på. On eller off, det fanns inget mellanting, tyvärr. ;P Efteråt påstod de ändå att han nog skulle kunna bli en bra vallare. Själv fattar jag ingenting, men ska kolla upp möjligheterna här i Stockholm. Annars får jag väl skicka Loke på "kollo" till grannarna vid sambons sommarhus på Gräsö. ;P De var ju besvikna på sin nya fega border collie, så de kanske skulle föredra att Loke drev deras boskap. ;D Min sambo tyckte det hela var häftigt i alla fall, så man kan ju hoppas att han har lust att börja. ;) Jag själv är mer inne på agilitybiten och terapihundsutbildningen, men framförallt vore det kul om han hade lust att engagera sig mer i någon direkt aktivitet utöver promenaderna och att följa med på det jag gör. Och sök vill jag göra! Något sök ska det nog bli, eftersom Loke verkar tycka att det är kul. Hur som helst så var Loke fullkomligt utpumpad efter turen inne hos fåren. Skakade i benen och fradgade kring munnen, men såg ändå välmående ut. Han sov hela vägen hem sedan.

Dominera?

Jag har skrivit lite om "dominansutövande" mot sina hundar på Helgon den senaste tiden, men tänkte ta en liten jämförelse här med två videosnuttar som jag tyckte illustrerar det hela ganska bra vad det gäller olika metoder.

Jag är ju uppväxt med ett dominanstänkande i förhållande till sina djur. Hårda metoder som det kallas. Även om vi inte varit så "duktiga" på det i familjen, så har man ändå talat i de termerna så att säga. Jag har haft svårt för det, men tänkt att det är så det måste vara. Nu när jag är äldre och man började planera för att skaffa egen hund och sådär (vilket ju också skedde!) så satte jag mig in i det hela mer. Det var via en Aussie-uppfödares sida jag först fick veta lite om operant inlärning där väl klickerträning är det alla hört talas om. Gör något jag ber dig om och du får belöning. Gör du det inte så uteblir belöning. Vad är mest värdefullt för dig? ;) Mycket sympatiskt och enkelt. Ignorera dåliga beteenden och belöna det du vill förstärka, så kommer hunden satsa mer på det som är lönsamt. För precis som jag själv, så gör de det som är lönsamt för dem på något sätt. Loke gillar både godis och leksak, man får känna efter vad han föredrar mest från gång till gång. En tjej på YouTube har en hund som ÄLSKAR att spinna runt, så det använder hon som belöning. Whatever works for you, I guess... Till 100 % kan jag inte påstå att jag lyckas genomföra det. Loke får ibland totala galenskapsryck då han rusar omkring helt blockerad, hoppar, studsar, hänger sig i och river sönder ens kläder osv. Dessa gånger har jag inte sett någon annan lösning än att ta tag i galningen och se till att han är ¤jordad¤. Sitta ryggsäck oftast, tills han blir mer kontaktbar och man kan avleda... Likaså när han ibland försöker ta saker från bordet, så kan jag inte ignorera det liksom. Vilket ju inte heller är meningen. Jag kan till och med bli ganska arg på honom, vilket jag försöker att inte visa, för jag vet ju att han omöjligen kan veta att just maten på bordet är off limits, eftersom jag inte sagt att den är det ordentligt. (Vet faktiskt inte riktigt hur man ska träna sig fram så att han förstår att han ska låta bli den maten vare sig jag är där eller inte). Det har inget att göra med att han skulle vara "dominant". Och hans stollryck beror till största delen på att han nu är för understimulerad. På något sätt kommer han försöka få utlopp för sin energi. Att trycka ner honom i backen för att han ska "underkasta" sig leder inte till något annat än att han känner en hel del ångest över den omilda behandlingen. Då jag är den enda som anammat klickerträning i min omgivning, så är det lätt hänt att han också får uppleva de andra metoderna med folk som besöker oss eller är hundvakt. Fast jag försöker undervisa så gått det går, men folk måste ju göra ett val själva också. (Min sambos mamma lyckades jag dock verkligen omvända helt och hon klickertränar numera deras hysteriska, hyperventilerande border collie - med snabba och bra resultat ska tilläggas! ;) Hans pappa har också blivit lite nyfiken.) Eftersom jag ända från början försökt göra det till en så positiv upplevelse som möjligt att händer tar på Loke, att man böjer sig över honom, håller tag om osv, så ger det väldigt dubbla budskap om någon plötsligt ger sig på honom på detta sätt som förespråkas av "pack leader-tänkare". Att slängas ner på rygg gör honom inte "underkastad" och avslappnad, tvärtom har jag sett att han snarare blir mer hysterisk när han släpps igen. Jag tror helt klart på den forskning som finns som säger att hundar som tränas med de här metoderna som går ut på att få dem att underkasta sig, slänga ner dem i backen osv, leder till aggressiva hundar. Det behöver inte bli så, men risken är större. Precis som att barn som växer upp hos "abusive parents" är troligare att bli våldsamma och utåtagerande som äldre.
All uppmärksamhet är uppmärksamhet. Även dålig och arg uppmärksamhet är alltså förstärkande av beteendet. Svårt att bara ignorera när Loke mitt i natten får för sig att stå och skälla, för vi har ju trots allt grannar att ta hänsyn till, men annars tror jag det skulle vara det snabbaste sättet att få honom att sluta.
Jag gillar hur det är mest upp till hunden att fundera på vad den ska göra för att få klick med klickerträning. Det är ett större samarbete känns det som, hellre än att jag trycker ner baken på honom och kommenderar "sitt" tills han gör det för att jag ska sluta trycka honom på baken hela tiden. Med klicker inbillar vi oss båda två att vi tränar varandra. ;P Jag vill snarare vara en förebild/vägvisare än en "ledare" kan man kanske säga.

Videoklippen då? Jo, ett är ett klipp från The Dog Whisperer, med Cesar Millan. Jag tycker att han har rätt angående vissa saker. En hund har behov som måste uppfyllas - motion, kärlek och disciplin. Man ska vara lugn och tydlig när man jobbar med hundar. (Lättare sagt än gjort ibland ;P). Resten han håller på med kan jag inte skriva under på. Dominanssnacket att hundar välter varandra i backen, (bara en väldigt aggressiv hund gör så mot en annan hund...) bara flockledare går först, äter först, annars är man lägre i rang, alla dåliga beteenden är för att hunden inte ser dig som ledare osv. Klippet innehåller tre fall av hundar, men det är framförallt det första som gäller jämförelsen. Det är en liten luddig hund som blir arg när det är dags för "grooming". Den tycker helt klart att det är obehagligt och sedan går den över till att finna behandlingen den får av Cesar mycket obehaglig. Jag tycker att det är både fysisk och psykisk misshandel faktiskt. Framåt slutet säger de att "nu har han underkastat sig och se vad lugn och glad han är då" typ. Klart. Hunden har nästan strypts i flera minuter och jobbat livet ur sig för att komma loss, slagits och bitits för att försvara sig mot denna elaka behandling - jag skulle också vara helt slut och uppgiven. I de andra fallen används ett elhalsband på en schäfer som inte vill låta bli husets katt och en annan hund blir praktiskt taget strypt i sin "rehabilitering" innan den ger upp till slut. Den lilla vovven kommer fortsätta tycka det är lika obehagligt att bli groomad och schäfern kommer förknippa katter med smärta och panik.

Länken är här och kräver Quick-time: Dog Whisperer
Alternativt: Annan länk

Jämförelsen är som sagt bara för första fallet, med fluffbollen som inte gillar att bli trimmad. Här är då ett annat klipp, men en som använder klickermetoden denna gång. I det här fallet är det en hund som inte gillar att få klorna klippta och blir hätsk om man försöker. De börjar från där det är bekvämt för hunden och jobbar sig framåt. Snabbt resultat, och bara positivt för hunden. Ingen ångest över huvud taget.



Det skulle ju inte göra sig lika bra på TV förstås.

--------------------------------------------------------
Loke är skitjobbig på vissa plan nu. Han:
Får stollryck, då han nafsar, skäller, rusar och hoppar runt en och har gett oss diverse hål i kläderna. Charlie var likadan när han var unghund och blev sedan en väldigt lugn hund, så jag är inte särskilt orolig.
Han försöker sno från bordet ibland.
Han äter ALLT han hittar ute och försvarar det med liv och lem om man försöker ta det ifrån honom. Inte bra!!! Vissa saker kan faktiskt vara farliga.
Han har fått selektiv hörsel, särskilt på inkallning.
Tror att allt handlar om honom. Går ofta "med håven" så att säga och söker uppmärksamhet. Särskilt om jag och sambon vill ha lite alone-time. ;P Ingen ödmjukhet där, inte.

Men vad har vi som är bra med vår hund då? Han:
Älskar alla. Kommer det besök är han lika glad om det är någon han träffat tidigare, som om det är någon ny. Ger någon honom uppmärksamhet på tunnelbanan eller promenaden viftar han på hela kroppen. (Uselt för inkallningen, men trevligt för samhället så att säga. Och en väldigt bra egenskap för en terapihund).
Han har stort självförtroende. Vilket ju är typiskt för klickervovvar - gör hunden "fel" kommer inget obehag, dock uteblir eftertraktad belöning, och det vill ju ingen av oss! Skillnaden på självförtroende märker jag särskilt när jag kollar på Loke vs hundarna som mammas familj har, som är uppfostrade av hennes sambo. Det är ju brukshundsklubben där som lärt dem, ("ni måste förtydliga ert ledarskap"), så jag skyller snarare på den, men hundarna tror inte på sig själva och flackar med blicken när man säger till dem något. Loke stirrar tillbaka utan tvekan. (Att se oss i ögonen är ju också något vi tränat på att han ska finna positivt).
Han är sällan rädd att ge sig in i nya situationer. Händer något konstigt tittar han ibland åt mitt håll och "rycker sedan på axlarna". Jag kan sätta honom i knät, falla bakåt så att jag ligger på backen och han på rygg på min mage och han blinkar knappt. ;P Tillit.
Han går inte upp i sängen. Det är ett big no-no för mig. Hundar ska inte vara i möblerna. Det är husses och mattes plats.
Drar inte i kopplet. Han går inte fint bredvid hela tiden, men försöker inte heller dra sig fram i tillvaron. Promenaderna är oftast mycket angenäma.
Arbetsvillig. Mycket. Gillar att testa sig fram till vad jag är ute efter. Lite lat dock, testar gärna att köra alla gamla trick några gånger först. ;P Och ibland är han för ivrig. Säg sitt och han sätter sig, lägger sig och sedan låtsas han dö. Hmmmm....
Inomhus är det inga problem att ta saker från honom. Hans leksaker, godis, mat... Han till och med kommer och lägger leksakerna i knät på mig och delar med sig.
Han har inga problem med att lämnas ensam. Vi började träna detta tidigt förstås. När jag kommer hem kommer han oftast ut från sin sovplats. Leksaker, tuggsaker och aktiveringspyramid finns att tillgå också förstås.
Skäller inte när det ringer på dörren eller någon går i trappuppgången. Väldigt skönt. Inget vakt så. Däremot kan han börja gnälla förväntansfullt när det ringer på dörren, för så mycket tycker han om att träffa folk. ;P
Har inte sönder lägenheten. Eller saker, som skor. Har undrat vad det är för fel på honom. =P Allt är intakt, inget är söndertuggat.

Vi verkar väl ändå vara mer på rätt väg än fel väg, så att säga?

Sammanfattningsvis

Stackars Loke är så frustrerad just nu. Inomhus märks det på att han verkligen studsar upp och ner och rycker en i ärmarna när han vill ha uppmärksamhet. Från stående stilla på alla fyra rätt upp i luften bara, som en lurande räv. C-uppsatsen måste bli klar snart och det är fortfarande för mycket kvar på grund av att framförallt intervjuerna tog så mycket längre tid att få än väntat. Jag har varit (och är) så upptagen med skrivandet att Loke mest har fått nöja sig med promenader senaste veckorna. På det har han också börjat lyfta på benet, stora killen. ;) Ludd i öronen har han också fått, för plötsligt hör han sämre och sämre vad jag säger till honom, särskilt när vi är ute. ;P Hoppas det inte blir permanent! Skönt nog tar jag i alla fall examen om ett par veckor och några veckor efter det är det ju DogModel Summer Camp. =)

Loke (och jag) börjar för övrigt en terapihundsutbildning till hösten, vilket kan bli jättekul och jag hoppas han är "rätt material" för jobbet. Hans empatiska förmåga har jag redan sett prov på, då han för det första glatt går fram till vem som helst som ger honom uppmärksamhet. (Till mitt stora förtret ska tilläggas! Vadå "rasen är reserverad mot främlingar"!! =P) Vid några tillfällen har det varit människor som tyckts vara rätt nere och han har snällt låtit sig kramas om och hållas fast länge och lyssnat på vad människorna måste få ur sig. Han har fått dem att le igen, åtminstone för en stund. =) Hur väl han skulle klara det som ett "jobb" vet vi ju dock inte än, men det lär ju märkas om ca ett år då. Klarar han proven är det ju fantastiskt, då det ökar chanserna att han och jag kommer kunna jobba tillsammans i framtiden, om arbets-Sverige blir lite mer djurvänligt också. Min "co-therapist". Han blir både besöks-, mulle- och terapihund genom utbildningen.

På söndag ska vi besöka Lokes uppfödare är tanken. De har ju inte sett honom sedan han var nio veckor och eftersom vi ändå är i Värmland under helgen, så blir det inte en så stor omväg att svänga förbi dem. Med tanke på hans numera selektiva hörsel vågar jag knappt visa upp honom, så olydig som han framstår, men men. ;P Tanken är att han ska få kolla lite på fåren och så.

Slutligen har jag tack och lov fått jobb också! Som biståndshandläggare för äldreomsorgen. Man utreder och beslutar om insatser som tex hemtjänst, färdtjänst, trygghetslarm, bostadsanpassning osv. Var lite orolig hur det ekonomiska skulle lösa sig nu när det är bai bai CSN och så. Det är visserligen bara ett vikariat, så det finns anledning att fortsätta fundera på ekonomin såklart, men för ett tag kommer jag nu vara safe. Jag är en usel löneförhandlare, men det är en riktig socionomlön i alla fall, som man kan kräva med en examen. Kommer ha råd med massa kurser för vovven och TV-spel till mig själv. ;P

Virus

Jag har fått något virus eller annat irriterande på datorn. Därför uppdaterar jag inte just nu.

Fantastiska aussies!

Jag är otroligt imponerad! Och detta är från 50-talet. =D Känner att jag och min lilla aussie har mycket att leva upp till nu.

Socialsekreterarnas lott

Jag kollar in Fattigbloggen med jämna mellanrum. Det är särskilt intressant att läsa alla kommentarer, tycker jag. Jag identifierar mig inte som en socialsekreterare och det är inte heller det jag vill jobba med när jag får min socionomexamen, (tyvärr måste man oftast ta en vända där i alla fall), men eftersom min praktik förra våren samt mitt sommarjobb därefter var förlagt inom ekonomiskt bistånd kan jag ändå inte låta bli att känna att jag även stödjer socialsekreterarna. (Jag var själv beroende av ekonomiskt bistånd i nästan ett år efter gymnasiet, så jag har suttit på båda sidor av skrivbordet och hann avverka två socialsekreterare innan jag tog mig vidare. En socialsekreterare var en oempatisk mardröm medan den andra var både hjälpsam och förstående). Folk klagar så mycket på socialsekreterarna och visst finns det de som sedan länge kanske borde ha övervägt att ta ett mer administrativt jobb utan klientkontakt, men många har inte tiden att ägna sig åt det förändringsarbete man faktiskt ska jobba med. Fattigbloggen skriver så här på ett ställe:
"Jag undrar: Hur stor del av socialsekreterarnas tid går åt till att kontrollera människor?
Hur stor del går åt till att hjälpa människor ut ur bidraget?"

Det är olika från stadsdel till stadsdel, men i en stadsdel jag var i hade varje socialsekreterare 70 ärenden var. "Ärenden" är alltså människor. En socialsekreterare (en människa) ska alltså hjälpa 70 människor att förändra sin livssituation utöver den rena "kontrollfunktionen" att kolla att människorna inte sitter på massa pengar egentligen, jobbar svart etc. 70 människor med varierande grader av problematik. Är man sommarvikarie, som jag var, så får man vikariera för flera socialsekreterare samtidigt. Det tickar iväg... Är det verkligen rimligt att klaga på att socialsekreterarna ¤inte sköter sitt jobb¤ när de blir helt överbelastade och förväntas klara, enligt mig, alldeles för mycket? Ingen av de socialsekreterare jag pratat med under praktik och sommarjobb sade att de jobbar med ekonomiskt bistånd för att de älskar att trycka ned och kontrollera folk - alla hade valt sitt yrke för att de ville hjälpa människor att ta sig ur sina svårigheter. Men hur ska man hinna med alla? Det är inte socialsekreterarna själva som sagt att de gärna tar 70 ärenden var. Man kan inte heller alltid välja det som skulle vara de bästa insatserna för en klient, utan måste snarare tänka på vad som är billigast - för förutom att hjälpa sina klienter ur sina svåra situationer ska socialsekreterarna dessutom tänka på pengarna som blivit tilldelade. Förutom den byråkratiska delen som sätter käppar i hjulen så ska socialsekreteraren dessutom hjälpa klienter som skäller, hotar och går till faktiska handgripligheter på socialsekreterarnas arbetsplats samtidigt som övriga klienter som är ¤snälla¤. Eller, som det var för en socialsekreterare jag pratade med, så blir hon påhoppad på lunchen ute på stan. En annan socialsekreterare fick email från en klient, som hade lyckats hitta uppgifter om hur hennes mamma dött när hon var mycket liten och mailade dessa uppgifter tillsammans med andra hemskheter till henne som någon slags hämnd för att han fått avslag på sin ansökan. En annan socialsekreterare hade blivit så hotad av en klient att hon fått hemlig identitet.
Don't shoot the messenger liksom.

Stödgruppen för bidragstagare som Fattigbloggen tar upp tycker jag är ett mycket fint initiativ. Frivilliga insatser har mycket lättare att ställa upp för folk på ett helt annat sätt än de stackars socialsekreterarna som är kedjade i det byråkratiska kopplet... Många av oss som går socionomutbildningen har ambitionen att rädda världen, men som en lärare så uppmuntrande sade till oss tidigt i utbildningen: det kommer de ta ur er.

...

Att utbildningen inte är tillräckligt förankrad i verkligheten har jag klagat på från dag ett. Socionomutbildningen har blivit alldeles för teoretisk, på grund av kraven att socialt arbete ska vara mer forskningsförankrat osv... Två praktikperioder har blivit en. Vi läser två juridikkurser och en kurs i utredningsmetoder. I färskt minne kan man det bra, men juridiken är på termin två av sju och ploppar liksom inte upp så mycket mer sedan. När man sedan kom ut på praktik blev man dessutom snabbt förvirrad över att det man lärt sig i skolan inte verkade stämma överens med hur det faktiskt går till alltid. För oss studenter är det ju lite knepigt att gissa sig fram till vem man ska lyssna mest på. I alla fall jag känner mig inte kaxig nog att ifrågasätta folk som arbetat i 20 år medan jag själv inte ens kommit ur skolan.

Resa till Värmland

Idag har jag handledning. Nu är det som sagt bara C-uppsatsen kvar att göra på den här utbildningen och man har inte längre några lärare som säger åt en vad som ska göras. Handledaren finns till som ett stöd och en rådgivare, men gör ingenting åt en så att säga. ;) Nu verkar det äntligen som det kan bli något av vårt ämne, efter otroligt mycket krångel med att få tillåtelse hit och få tag på människor dit osv... Jag känner mig stressad helt klart, eftersom vi inte ens kunnat börja med uppsatsen än på grund av detta. Blir till att ligga i desto mer de veckor som återstår!

Imorgon åker vi till Värmland. Love har en spelning med ett av sina band och samtidigt passar vi såklart på att stanna några dagar i torpet. Ska bli spännande att se vad Loke tycker om de värmländska skogarna, för att inte tala om mammas hundar! De är enorma schäferblandningar. Jag är lite orolig. =P Loke är ju en sådan spädis. Varg har de haft på tomten också! För egen del vore det drömmen att få se en fri varg, men självklart är jag orolig å min vovves vägnar. Fast jag tror det är mer troligt att ett av alla lodjur i trakterna flyger på honom än den där vargen. Lodjuren är hur kaxiga som helst!

Förebildsbesök

Idag besökte vi Lipton och hans familj. Det är alltid angenämt att besöka deras hus och särskilt med sådant fantastiskt vårväder! Vi kunde ta av oss jackorna och njuta mot husväggen medan vi blev bjudna på fika.
Lipton är en irländsk terrier, som vi varit hundvakt åt lite av och till. =) Han är en snäll hanhund, varför jag gärna vill att han smittar av sig på Loke. ;) En förebild helt enkelt. Loke blev först lite förskräckt av Liptons inviter till lek. Som en riktig liten fegis kom han springande och gömde sig mellan husses eller mattes ben! Lipton läser dock av andra hundar bra och taggade ned lite. Efter ett tag vågade Loke börja busa med. Han kryper ibland ihop som en vallande border collie när han lurar på avstånd. Funderade på om jag skulle öva inkallning och annat med den störningen all lek innebar, men struntade faktiskt i det idag. Orkar inte träna varje sekund! Måste ju gå att bara få ha roligt också.
Nu är Loke i alla fall helt utmattad och vill knappt ens resa sig från golvet där han landade så fort vi kom hem. Tungan hängde ned i backen på hela färden hem. Ett riktigt hundliv. ;)

Räcker ut tungan för kameran. ;P

Sorgligt

Kate, Lokes mamma, har dött i en olycka. =( Hände i onsdags.

Meet MyOwn Kate Allen
Född 2004-09-10 - Död 2009-04-01
(Foto från kalotes.com)

Odla

Att så frön är ganska fantastiskt. Det går så förvånansvärt fort från att man inte ser annat än jorden till det att det poppat upp små gröna blad, som sedan sträcker sig vidare mot himlen i rasande fart. Alla former av kreativt pyssel skänker mig en stunds lugn och harmoni, men just odling gör mig alltid så glad när det lyckas. Det är ett tydligt resultat. Blommor och växter kan, precis som djur, inte låtsas att de trivs liksom. Antingen lyckas man eller så gör man det inte.

Från det lilla drivhuset jag nämnt tidigare. Här syns mest svartöga, men även tomat i bakgrunden.

Njurvinda planterad i hårdrocksmjölkpaketet. ;P

Vit lobelia i bakgrunden och de små plantorna i förgrunden är en annan sorts tomatplanta.

Detta ska sås härnäst; massa kryddor! Hur jag ska få plats blir en senare fråga. ;) Det som är bra med dessa utvalda kryddor är att de kan odlas inomhus också om det skulle bli platsbrist. Basilika (rödbladig), rysk dragon, citronkoriander, dill, limebasilika, apelsintimjan, kryddsalvia, kinesisk gräslök, persilja och oregano.