Café Muren

Mitt absoluta favorittillhåll i hela Stockholm är café Muren, som ligger på Västerlånggatan i Gamla stan. Caféet har bara funnits några år, men känns som det alltid varit där och lockat en till sin famn med sin hemtrevliga atmosfär.

Den L-formade disken med exempelvis hallonpaj, cheesecake, kladdkaka och stora muffins är det första som möter en när man kliver in på det terrakottaröda klinkergolvet på Muren, som har samma ägare som restaurangen Terrassen och baren Torget. Belgiska våfflor försöker hitta sin plats i tillvaron och en väldoftande blomma i en glasvas välkomnar anländande gäster. Bredvid dem står dricksglas och vattenkannor och ovanför allt löper en hylla med olika typer av sylt och honung och annat att söta med. Bakom disken finns en bakugn, mikrovågsugn, diskho och en espressomaskin som gurglar bakom kassan emellanåt. Köksluckorna ovanför är enkla, ljust målade träluckor och det ser nästan ut som de skulle kunna höra hemma i gemene mans kök. Skåpen och kylarna under diskhon och arbetsbänkarna är dock i sterilt stål och tycks genast mer industriaktigt. Ovanför disken, i takhöjd, har det satts upp tavlor i plast (eller glas?) där det står klart och tydligt i svart text vad som finns att äta och dricka: potatis med skaldjursröra på Murens vis, vegetarisk gryta, olika sallader etc. De belgiska våfflorna har fått en alldeles egen tavla och erbjuds med sylt och grädde. Till höger om disken finns en plats avsedd för kaffe och tevatten. Ovanför de kannorna, som står på värmeplattor, är koppar uppstaplade och några glas är fyllda med skedar i olika längder. Det finns i sin tur en hylla ovanför denna och här finns olika tésorter som blåbärsté och Gamla stans té att välja på och det kittlar i näsan när de olika väldofterna blandas. De delar kamratligt sin hylla med socker och kanel. Bakom denna kaffe- och téhörna finns gästtoaletten.

Resten av lokalen är avsedd för gästerna. Där kassan slutar övergår golvet i mörk tarkett, som troligtvis var ljusare från början. Det finns gott om bord, som även de är av trä och förhållandevis små, men folk kan utan någon större ansträngning sitta fyra stycken runt ett bord. På samtliga bord tronar ett levande ljus, som bidrar till att hölja hela lokalen i ett dunkelt honungsgult ljus, trots diverse spotlights i taket. Stolarna har en mjuk sits och längs några av väggarna löper långa bänkar, som får agera soffplatser, då även de har samma mjuka sits som stolarna och har fått ännu högre mysfaktor genom att ha smyckats ut med ett flertal prydnadskuddar. Lugn musik av någon kvinnlig artist bidrar till den smått romantiska stämningen och smyger ut ur de små högtalarna, som sitter uppe i taket. I mitten av lokalen böjer sig ett valv tvärs över och precis under det finns en låg tröskel som hjälper till att dela av. (Om somrarna stängs denna del av för gästerna och istället förvandlas utrymmet till en glassbar). Golvet här övergår till grova plankor och längst in i lokalen härifrån sett finns den omtalade muren, som är en del av den gamla stadsmuren från 1200-talet. Muren känns fuktigt kall, som i en grotta, men jag kan inte göra annat än känna viss respekt. Det är platserna närmast muren som verkar vara mest attraktiva för människorna som fikar här. På en av väggarna fångas blicken av den storblommiga tapeten men resten av väggarna i caféet är i tegel.
Fönstren som vetter ut mot Västerlånggatan är stora och väldigt tacksamma att öppna om framförallt somrarna. I ett av fönstren, som är i ett av hörnen i caféet, har det byggts en liten plattform där en människa lätt kan ligga raklång. Detta är den mysigaste delen av caféet och den man alltid hoppas ska vara ledig när man kommer dit. Man får kasta av sig skorna och krypa upp på den mjukvadderade upphöjningen och gosa in sig bland alla kuddar i olika storlekar. Två träkuber står utplacerade på plattformen och fungerar som små bord för vad man nu än må ha köpt. När ekonomin väl tillåter att jag går hit, så blir jag lätt kvar i flera timmar, även om jag är ensam. Det är en plats att bara ”vara”. Tyvärr är det just inte så billigt. 38 brinnande spänn för en bit hallonpaj, som visserligen är jättegod och 30 kronor för en kopp varm choklad. Dock ska tilläggas att Café Muren inte är direkt dyrare än andra ställen i Gamla Stan.

Värt ett besök?

Inget för klena

Att vara häst i Cernavoda

Blodtrycksfall

Igår fick jag vad som förhoppningsvis är min sista kortisonspruta i ryggraden. Lo var gullig och skjutsade mig till Uppsala medan han själv utträttade några ärenden och jag träffade S en stund över fikaprat och en liten tur på stan innan det var dags att gå till doktorn. Var skönt att han satt med i väntrummet där ändå, även om jag byggde upp ångest oavsett. Särskilt som specialist Thomas blev lite försenad, så jag fick vänta längre.

Den här sprutan var annorlunda mot de tidigare nervrotsblockaderna. Jag har nämligen full funktion i benet igen visade det sig när vi gjorde några övningar. Med andra ord har sprutorna fungerat på nervrotsinflammationen. Den här sprutan sattes dock längre ned, nästan i svanskotan, och är någon form av epidural och ”kortisonsprutornas Rolls Royce” som specialisten själv utryckte det... Specialist Thomas menade att nu trycker det istället på på någon säck inne i kotan och pekade i en bok. ”Innan stack vi här” ¤peka på nervroten vid sidan om den där säcken¤ ”och nu ska vi sticka in här” ¤peka på säcken¤ Längre in i min ryggrad således... Den lilla bedövning man får innan tar ju inte bort smärtan, utan gör det snarare uthärdligt antar jag. Sprutorna i nervroten innan har gjort ont och gått ner ända i benet och man har fått konstiga, okontrollerade ryck i det. Det har också varit meningen att det ska kännas ända ned i benet. Den här sprutan däremot gick uppåt i ryggraden. Det var snarare ruggigt obehagligt än riktigt smärtsamt. Den tog uppemot sju minuter, för det går bara att injicera någon milliliter i taget, sedan måste man vänta en stund innan det går att fortsätta. Det som gjorde det så obehagligt (och även lite smärtsamt) var att det kändes som att den där lilla millilitern i taget tryckte på något alldeles fruktansvärt inifrån, så det kändes som min ryggrad expanderade till bristningsgränsen så att säga. Som en ballong som fylls med vatten och till slut inte kan ta mer och då exploderar den.
Jag exploderade dock inte.
Efteråt sade han åt mig att jag skulle ta det lugnt nu, för den här sprutan kan ge blodtrycksfall, i synnerhet för tjejer. Mhm? Och så får jag inte träna på ett bra tag. Jag kan köra bänkpress om jag vill typ, men inget som kan resultera i att man rycker eller knycker med ryggen. Mina kickbox-pass går bort med andra ord. ¤sura¤
S följde mig ut och så skulle Lo möta upp strax utanför Totalhälsan med bilen. Jag hann dock inte ens ut ur hissen innan hela världen slog en kullerbytta och jag höll på att svimma. Fasen vilken obehaglig känsla... Allt blod bara slog ned i fötterna. Fick sitta hukad i hissen en bra stund och titta på golvet som rörde sig. Då blev jag illamående dessutom. S försökte få upp mig så jag åtminstone kom ut i friska luften, men det tog en stund innan jag kunde ställa mig upp och vackla ut. Hann inte ens till bänken utanför innan allt började snurra igen. Tur att jag hade S att hänga fast i. Man får ju nästan dödsångest. Så himla okontrollerat. Ja, jag blev livrädd faktiskt. Jag är glad att jag tackade ja till Los erbjudande att bli skjutsad fram och tillbaka, för jag hade ju aldrig klarat av att ta mig till tågstationen och hem till Stockholm. Jag var smått borta under bilfärden hem. Emellanåt högg det till i ryggen så det strålade ut i hela kroppen och man kände att man fortfarande lever. Allt utom min rumpa vill säga, för den var helt bortdomnad av bedövningen. Har bara vaga minnesbilder av att Lo klappade min hand lite oroligt emellanåt och att jag ibland hade väldigt roligt åt min sovande rumpa. Däremot är det tydligt att vi stannade så att Lo kunde gå och handla Cola åt mig. ¤nicka bestämt¤ Choklad köpte han också. Bra där. Han har koll. ¤mumsa choklad¤
Lo hade spelning igår kväll och hade jättebråttom iväg när han väl kört hem mig, stackaren. Själv satt eller låg jag ned i sängen resten av dagen och kände mig rätt ynklig och ömklig och beklagansvärd. Såg på TV och nålband. Inget pluggande gjort. Det kanske anses OK att inte plugga en sådan dag, att man är ursäktad liksom, men jag ligger ju efter i kurslitteraturen... Lo dök sedan upp runt halv två på natten, efter spelning och öl, för att kolla att jag fortfarande levde. Kände mig så pysslig så i mina stora tofflor och nålbindningen i knät. Bara den knarrande gungstolen som fattades.
Idag mår jag bättre, men det hugger fortfarande till i ryggen emellanåt. Sov lääänge. Lyckades till och med somna om efter att Lo väckte mig och talade om att han skulle gå imorse. Jag verkligen, verkligen hoppas att jag blir återställd nu och kan få ett normalt liv igen. Utan fler sprutor och kunna ta vilket jobb som helst etc utan risk för att behöva halta hem i smärtor efter en dags arbete.

Följa sina drömmar

En fin och tänkvärd liten film. Kanske är det värt att följa sina drömmar, vad priset än må vara?

Många år

Igår, torsdagen den 1a februari 2007, klockan 15.30.
Då fick Charlie somna in.
Först nu har det börjat nå fram till mig vad det innebär. Jag kommer aldrig få se honom igen. Han kommer aldrig mer komma rusande i full fart mot mig och glatt krascha in i mig på sitt olydiga sätt för att säga hej när jag hälsar på. Inga lyckliga krumsprång och gnyenden och gläfsanden över att jag äntligen är tillbaka igen. Inga störiga skällanden så fort någon rör sig ute i gången som inte tillhör familjen. Det kommer aldrig mer komma några sura gruffanden från under sängen när man rör på sig för mycket för att det ska passa honom. Aldrig mer kommer han komma gående med bestämda steg, sätta sig jättenära mig och sedan uppfordrande buffanden med nosen på armen för att kräva att man klappar honom.

Jag har inte tillräckligt med ord för att kunna uttrycka min saknad. Jag skulle behöva kunna spela fiol och brista ut i plågade stråkar. Bandet är avklippt och en del av mig fattas...

Charlie blev runt 13½ år gammal.
Jag saknar dig