Terapihundsutbildning påbörjad
Nu var det längesedan som jag uppdaterade. Har inte orkat och inte riktigt känt att jag haft något särskilt att skriva om. Mitt sommarvikariat tog slut och jag hann knappt börja gå på anställningsintervjuer förrän de ringde tillbaka mig. ;P En tillfällig sjukskrivning. Så nu är jag tillbaka som biståndshandläggare.
Förra helgen (18-20) så åkte vi först till Gräsö. Min sambos far har skaffat en ny hund (Kajsa dog ju för ett tag sedan) vid namn Sassie. En späd liten omplaceringshund med border collie i sig förstås. Besöket var en ursäkt att träffa henne och låta hundarna leka av sig.
På Gräsö kan hundarna springa fritt. =) Det är en bonde som äger all mark runtomkring stugan och han är ok med det. Loke håller sig dock ganska fint inom tomtgränsen ifall inte vi rör på oss också. Vilket vi gjorde så småningom när vi började kliva genom skogen (hundarna farandes vilt omkring oss) för att ta oss ned till vattnet. En väldigt idyllisk höstdag skulle jag nog påstå. Vi åkte därifrån framåt kvällen och styrde då kosan mot Uppsala för att hälsa på Jen och Micke. Det var första gången jag besökte dem i deras lägenhet, men min sambo hjälpte dem att flytta när det begav sig, så han var kanske inte lika nyfiken. Vi nådde Uppsala, men lyckades inte hitta någon parkeringsplats nära och blev sena. Och det första Loke gjorde när de mötte oss vid porten var att glatt hoppa upp för att pussa Jen, med resultatet att han fastnade med tassen i hennes halsband så det gick sönder. Piiiiinsamt.... -_- Säkert en släktklenod eller något... I mitt stilla sinne sade jag till mig själv att aldrig ta med hunden bland folk igen. Väl inomhus hade han åtminstone inte sönder något! Vi blev bjudna på smakliga tortillas i deras stoooora kök och stannade över natten, för att nästa morgon bli bjudna på ett sprakande frukost med bärsmoothie och varmt bröd ur ugnen. =9
Lördagen ledde direkt från Uppsala till kurs i Rålambshovsparken i Stockholm. Jag har känt att jag behöver lite back up nu när Loke blivit tonåring och det liksom krävs lite extra för att nå fram till hans huvud så han kommer ihåg vad han heter osv. =P Så vi går en liten vardagslydnadskurs. Mycket klarade han galant, men så plötsligt blir det ludd i örat och matte ter sig så mycket tråkigare än till exempel hundarna som leker en bit bort. Jag är en sådan som gillar att ha en lärare att vända mig till för tips och råd direkt, hellre än att göra massa fel först som man måste rätta till sedan. Det är trots allt första helt egna hunden, så jag skulle knappast vilja påstå att jag är någon expert på hundar även om det alltid funnits hund i familjen.
På söndagen besökte vi hundöarna på Drottningholm och jag har aldrig varit med om att det varit så mycket människor och hundar där! Säkert 20 stycken. Loke som annars är så kaxig och kastar sig in i alla situationer där det kan vankas lek var plötsligt förvånansvärt försiktig och höll sig nära mig. Ibland sprang han iväg en bit och började leka, för att sedan komma tillbaka till mig som för att försäkra sig om att jag väl inte tänkte lämna honom där ensam bland alla främmande hundar. ;) I slutändan var det ändå en trött hund vi körde hem med.
I onsdags besökte vi Lipton igen. Det var längesedan nu, man har aldrig så mycket tid som man tror sig att ha och så skjuter man bara upp en massa hela tiden. Men nu blev det av och de kommer fortfarande överens. Lipton hade tidigare under dagen varit ute och spårat och hade då plötsligt stött på ett stort vildsvin! Jag hade dött tror jag...
Och så var det den här senaste helgen, då. Jopp. Terapihundsutbildningen började. =) Den här första helgen gick ut mycket på introduktion, presentation, bakgrundshistoria osv. Det kommer inte ske så mycket praktisk träning under själva helgerna, utan tanken är att man ska träna mycket, mycket, mycket på egen hand, men få själva verktygen för att lyckas under utbildningshelgerna. Men en del övningar gjorde vi - testade att hantera varandras hunda, kolla tänder osv, kalla in varandras hundar på olika sätt, viska, sluddra etc... En terapihund får inte bara hålla sig vid mattes sida. Hälsa fint (major failure från Lokes sida. Hopp! Hopp! Hopp!). Vi testade helt enkelt varandras hundar för att se vad vi behöver öva mer på. Men vi påbörjade även inlärningen av att lägga hakan i handen samt apport. Loke är duktig på att lägga hakan på saker, men inte lika bra på just handen. Han vill gärna slicka handen grundligt först. Apport ska vi inte ens tala om... Har inte övat det alls, för jag vet ännu inget bra sätt att göra det. Men det är något han verkligen måste kunna ordentligt. För att bli godkänd ska han kunna apportera (med/till förare eller annan person) minst fem föremål i olika material. Trä, tyg, metall osv... (Nu får du nog komma hit Lovisa... ^^ Vill minnas att Fendi är duktig på att hämta saker.) Sandra (som håller i utbildningen) visade också upp sin egen terapihund Alaska, som är en Alaskan malamute, som ser ut som något helt annat nästan. Sladdriga öron, JÄTTEFLUFFIG och lång päls... Ser mer ut som en seriefigur. =) Hur gullig som helst med andra ord.
Annat som Loke måste kunna för att bli terapihund är: gå bakom, provokation med mat, backa, nos på arm, krypa, under, ligga på sidan, in, hopp, över, under och sedan lika mycket till typ... Svårare än det låter. Han ska även kunna fem tricks för att helt enkelt roa folk. (Det kan vi nog redan). Utöver det ska jag recensera alla kursböckerna, samt skriva ett arbete om olika sjukdomar (demens osv). Sedan är det praktik för mig och Loke. Det ska vara X antal timmar miljö- och socialträning på offentliga platser, X antal timmar på vårdinstans, X antal timmar tillsammans med barn och ungdomar och slutligen specialpraktiken där vi ska välja ut en enskild person (med någon problematik, exempelvis autism) att arbeta med under 20 timmar fördelat över flera besökstillfällen. Man ska göra upp en "träningsplan" med syfte att utvecklas framåt (alla parter). Detta ska jag skriva om och redovisa slutligen. Har man klarat allt det återstår ändå att klara det praktiska provet för Lokes del, då han ska kunna alla ovanstående saker förutom vanlig vardagslydnad och så blir vi utsatta för olika scenarion att hantera. Människor i rullstol, människor som skriker och gör yviga rörelser, folk som är hårdhänta, folk som är exalterade och jätteglada... Vi får se hur det går.
