Jag hade mitt första nybesök häromdagen. Egentligen hör det inte till mina arbetsuppgifter, men vid behov så får jag gå in och göra det mesta helt enkelt. I det här fallet kunde det inte vänta på att ordinarie socialsekreterare kom tillbaka från sin semester. Allt som allt är jag ganska nöjd med hur besöket gick. Nybesök är ganska uppstyltade och enkla på det sättet - man har en grundutredningsmall som ska fyllas i, så man bara utgår från den när man ställer frågor. Det är däremot inget givet att mötet mellan två människor går bra och problemfritt. Nu var jag ju nervös och så förstås, så efter mötet insåg jag att jag glömt fråga en del saker som kunde varit bra att ta reda på. Så är det, man blir lite för självcentrerad som nybörjare och sitter och funderar mer på vad man själv ska säga härnäst, om man sitter konstigt, har något i ansiktet osv, istället för att bara ta in det klienten säger och utveckla därifrån. Ändå var jag glad över att jag inte var mer självcentrerad än jag var! På något underligt vis så är jag mer avslappnad nu när jag jobbar som socialsekreterare på riktigt än när jag hade praktiken i våras. Förstår inte varför, men det bara är så.
Däremot ogillar jag mer och mer hur byråkratiskt allting är inom socialtjänsten. Det är svårt att hitta någon ren glädje i att försöka hjälpa människor som har det svårt när allt måste prövas och prövas. Samtidigt som jag förstår varför alla regler finns där. Att ha jobbat denna sommar med försörjningsstöd ser jag som en otroligt bra erfarenhet. This is as bad as it gets, typ. Vissa människor jag får prata med är elaka och otacksamma. Man förstår att de är frustrerade, ledsna osv, samtidigt som man själv inte kan låta bli att känna sig lite orättvist behandlad - jag kan ju inte göra mer än jag gör, jag måste följa reglerna. Det är inte godtyckligt man betalar ut försörjningsstöd, vilket vissa verkar inbilla sig. Som om jag bara bestämmer att den ska få och den ska inte få, för jag gillar den personen bättre eller något i den stilen. "Hade jag varit kvinna hade jag fått pengar direkt. Ni diskriminerar män! Vadå lämna in ansökan?? Jag behöver pengar nu, din ¤¤¤¤".
Eh, nej...
Men jag får också samtal från riktigt trevliga människor. Som uppskattar och respekterar det arbete man lägger ned och förstår att det handlar om så mycket mer än bara vad socialsekreteraren tycker, att allt är så politiskt styrt. Efter sådana samtal blir jag glad och känner att det är värt att fortsätta, medan de elaka gör att jag känner mig hjälplös, meningslös och att det är lika bra att lägga ned allting och bli golvläggare istället. Jag förstår helt klart varför nästan ingen stannar kvar inom socialtjänsten, försörjningsstöd framförallt, mer än några år, innan de söker sig till andra jobb.
Andra bloggar om: socialtjänst, socialsekreterare, försörjningsstöd, politik
