Listans inlägg #1: Om mig

Jag kan stå framför kameran också, men då blir det såhär livsfarligt. ;P

Hmm, personlig men inte privat i en offentlig blogg, kanske? Var nu den gränsen går.

Jag kommer ursprungligen från Värmland, men har nu, 28 år senare, sedan länge lämnat skogarna. Har hela livet fått mest komplimanger för mina ögon, som är gulgröna. Jag har hört att det endast är 3% av jordens befolkning som har gröna ögon och således är det den mest ovanliga färgen. Som liten var jag först ganska löjligt gränslös. Blyg, men om jag väl fick för mig något så kunde jag gå fram och prata med vilken främling som helst. Jag har sedan barnsben föredragit att vara lite av en ensamvarg, jag gillade att sitta i mitt hörn och rita och skapa hela världar av modellera. Jag kunde vara så koncentrerad och inne i min egen värld att jag bokstavligen inte kunde höra något som kom utifrån förrän folk skrek i örat på mig. Att ha en massa vänner orkade jag liksom inte med, så jobbigt att underhålla och det tycker jag fortfarande. ;) Jag växte upp med film och TV-spel i massor, eftersom pappa hade en videobutik/biljardhall/arkadhall, så det var bara att plocka. Det var också på detta sätt som jag i mycket tidig ålder hade stor tillgång till anime, även om jag inte tänkte specifikt på det då. Nere i arkadhallen var jag den enda ungen under 16 som kunde spela utan att bli bortkörd och jag var kaxig nog att påpeka för alla stora grabbar att pappa ägde stället. Sedan utmanade jag dem på Street Fighter och spöade skiten ur dem! ;D Under hela grundskoletiden var jag aldrig en del av innegängen, men jag tillhörde heller inte några av de mobbade. Inte som jag vet om i alla fall. En kille gjorde på lågstadiet en ansats till att göra livet surt för mig, men när han till slut tog min mössa en kall vinterdag och tyckte att han var himla lustig som inte skulle lämna tillbaka den - då fick han en välriktad spark på smalbenet av mig och efter det gjorde han mig aldrig något igen. På mellanstadiet var jag en av de som "blommade" tidigt och blev centrum för oönskad uppmärksamhet från hormonstinna killar i samma ålder. Vissa tog sig friheter och blev behandlade på samma sätt som föregående lågstadiekille - de tog sig bara friheter en gång helt enkelt. Redan i den åldern tyckte jag att det var konstigt att de vuxna inte tog det på allvar när tjejerna blev ledsna och tyckte det var obehagligt med killarna som var så närgångna, att de vuxna lärarna sade saker som att "han är nog i själva verket kär i dig, men vet inte hur han ska säga det". Hmm... Som 12-åring blev jag medlem i föreningen Mangakai och kan skryta med medlemsnumret 18. Det var också där som manga/anime-intresset började ta större plats. Högstadiet försvann i en rasande fart där jag och min bästis var riktiga pluggisar, förutom när vi gjorde fåniga koreografier till musik för att roa oss. Jag lyckades även hitta några likasinnade manga/anime-intresserade i grannstaden och åkte ofta dit på helgerna för att ha filmkvällar. 1997 lyckades jag ta mig på min (jag tror det var) andra filmvisning som Mangakai anordnade i Stockholm. På den tiden var det ett mycket mafffigt bioprogram, även om det står sig ganska slätt i jämförelse med dagens animekonvent som anordnas. Det var från och med den visningen som jag började få ett kontaktnät i Stockholm.
När det var dags att söka till något gymnasium, så tänkte jag en extra vända och bestämde mig sedan hastigt och lustigt för att jag skulle läsa i Stockholm. Naturbruksprogram, inriktning djurvård, riksintag. Som liten hade jag tankar på att bli veterinär, men det som främst drev mig mot utbildningen var nog att få komma till kompisarna i Stockholm. Jag kände mig mer hemma i storstaden än i Värmland, där det på den tiden var knepigare att inte vara norm. Ingen kunde ha varit mer förvånad än min mamma. Jag var ju hennes snälla och tysta barn, som aldrig gjorde några tokigheter och mest gillade att sitta inne på mitt rum. Men jag kom in på utbildningen och jag flyttade iväg själv till Stockholm. Jag hade inget boende spikat, utan var lovad en bäddsoffa hos en kompis till att börja med. Någon direkt inkomst har man heller inte som studerande innan man fyllt 20 - endast studiebidraget på ca 1000 kronor och inackorderingstillägg. Hur jag lyckades överleva på ungefär 4000 kronor i månaden i tre år är endast tack vare snälla vänner som ställde upp. Någon bostad gick ju omöjligen att få och även om det hade gått, så hade jag inte haft råd. Det var ett kappsäcksliv och himla ostabilt i början, men sedan kom Kärleken som lät mig bo kvar hela den tid som var kvar av gymnasiet, fast det tog slut mellan oss efter ett tag. Det var också han som drog med mig på min första Medeltidsvecka på Gotland.
Efter tre år i Stockholm fanns det inte på kartan att bo i Värmland igen. Jag blev kvar i Stockholm. Jag försökte få jobb efter studenten, lyckades inte, bestämde mig för att fortsätta plugga och läste ett år med inriktning på bild och fotografi. Då var det härligt analogt vi fick lära oss. Stå i mörkrum och fumla med kamerafilm, sedan stå i labbet och belysa fotopapper och doppa i vätskor. Jag bodde på internat i anslutning till skolan, i ett pyttelitet rektangulärt rum där det blott fick plats en säng, en garderob, ett skrivbord och ett handfat, plus en hylla på väggen med två plan. Jag lyckades knöla in en liten hurts som jag ställde en ynklig TV på. Jag fick låna en TV-antenn av en lärare och försökte så gott jag kunde att spreta den åt rätt håll ovanpå TV:n. Ettan och fyran fick jag in, ibland fick jag även kolla på tvåan. ;P Kök, dusch och toalett delades med övriga på internatet. Internet hade man tillgång till så länge skolans lokaler var öppna. Men man kunde närhelst man ville gå och jobba i fotolabben, för internatnyckeln funkade även där. Då tecknade jag även en del serier, som jag sedan satt och renritade i tusch på ljusborden som egentligen är till för negativ. Alltid mitt i natten, ensam, total tystnad. Skolan låg ca en halvtimme med buss utanför Stockholm, men jag minns detta som en mycket härlig tid i livet. Känsloliv som gick upp och ner med både livlig lycka och förintande olycka, men ett trevligt kapitel i livet på så många andra sätt ändå. Fotolabbet skänkte harmoni och känslostormarna gjorde en kreativ. Utbildningen avslutades med en utställning och jag har även hunnit med ett par utställningar till sedan dess.
Sedan fortsatte det lite på samma sätt. Folkhögskolan tog ett år och den sommaren, 2004, fick jag jobba som spärrvakt i tunnelbanan. En veckas semester hade jag den sommaren och det var förstås den årliga Medeltidsveckan som jag inte kompromissade med.

...

När jag hade tjänst i Alviks spärr eller hade alternerande tjänst, så käkade jag i mässen där spärrvakter, spårvagnsförare och tunnelbaneförare samlades. Strax efter Medeltidsveckan, framåt slutet av mitt sommarjobb, så lunchade jag en dag i mässen och var lagom sliten. (Jag fick ofta så kallade uttjänster, då man öppnar, alltså får man gå upp typ tre på morgonen och jag är mer typen som går och lägger mig vid den tiden...) Då var det hur som helst två killar som satte sig vid mitt bord där jag tidigare suttit ensam och en av dem vände sig plötsligt till mig och sade:
- Ursäkta, men såg inte jag dig på Clematis denna Medeltidsvecka?
Jag kände inte igen honom, men han beskrev var han hade sett mig och mitt gäng. Himla liten värld. =) Vi höll lite kontakt över internet och träffades ett par gånger över fika, men det var inte förrän sommaren 2006 som vi på allvar började hålla kontakt och umgås och i början av 2007 blev vi ett par. Och Love är ju den nya och hittills längsta Kärleken, som jag ska gifta mig med 2011. ;)

...

Hur som helst, jag jobbade lite, pluggade lite, jobbade lite... 2005 var året då jag fick min första helt egna lägenhet i Stockholm, förstahandskontrakt! (Då hade jag alltså varit i Stockholm sedan 1999.) Långt ut på pendeltågslinjen, men närmare Gotland i alla fall. ;) En jättegullig etta på 29 kvm med kokvrå. Jag fick välja tapet själv och än idag kan jag sakna min lilla lägenhet. Vårterminen 2006 kom jag in på högskolan och vårterminen 2009 tog jag examen och nu sitter man här i direktsändning och har slutligen landat sig ett fast jobb. Det tog en fasligt lång tid. ;) Vi har flyttat till väderkvarn (en barndomsdröm från min sida) denna sommar, jag har en galen hund som får mig att både skratta och slita mitt hår i frustration, en skrikande katt, en förstående fästman. Känslostormarna försvinner aldrig i ett hus med två esteter, där den ena fotograferar och den andra sjunger - bild och ljud. Kreativiteten flödar och jag skulle helst vilja ta kort hela tiden. Det är bara att säga till!