Mina ambitioner är foton präglade av nyfikenhet, experimentvilja och en tydlig kärlek till den fotografiska bilden. Det ska finnas utrymme för lekfullhet, men också disciplinerat kreativt arbete utan kompromisser. På Fotosken finns mitt galleri. Bloggen här är mer vardaglig och dokumenterande.
Alla fotografier är tagna av mig om inget annat anges och tillhör således mig. De får inte användas utan min tillåtelse.
Fotograferandet och träningen med min hund Loke tenderar att ta mest plats här. Jag tränar och uppfostrar utifrån klickermetoden och är sajtvärd för Klickerträning iFokus.
Lite firande av jycken fånade vi oss ju med. =) Vi åkte till Hundöarna tillsammans med blandisen Sassie och irländska terriern Malla och det säger ju sig självt att det alltid uppskattas att få springa lös och leka som man själv vill tillsammans med andra hundar. Därefter åkte vi in till Himmelska Hundar, som är ett hundcafé jag nämnt tidigare. Där beställde vi en club sandwich för hundar till Loke, som fick bli hans lilla födelsedagsbakelse. ;) En ostbit om året kan jag väl gå med på... Skinka och en rejäl bit blodpudding innehöll den bland annat. Den togs väl emot! Lokes kompisar följde med hem en stund också innan det var slut på firandet. Nu blir det en hög bilder:
En stilig ettåring, som nog inte tar sin roll så seriöst än. =) Vi får se hur det går. Är ett äldreboende i närheten av oss som vi ska få besöka när jag lyckas komma överens om en bra tid, så han får börja praktisera.
Suck. Imorrn ska vi till Himmelska Hundar med Loke och de har så god kladdkaka där. Känns himla surt att jag inte får äta något där, utan bara får sitta med lite vatten eller något. =´( Buhu... De raska promenaderna må jag ha svårt att få in ordentligt i vardagen, men gymmet och maten har jag inte rubbat på alls och det är ju självvalt. Men jag kommer likväl sura när de andra sitter och gottar sig med goda bärpajer och chokladdelikatesser imorrn...
Första veckan enligt ett specifikt kost- och träningsschema är över. Jag har träningsvärk, särskilt i armarna, vilket jag tycker är skönt. =D Har inte lyckats följa allt till punkt och pricka (de där powerwalk:sen alltså...) men hoppas på att få rutin på det. Jag har ju inte bråttom till något särskilt, förutom att jag själv är otålig... Har även lite svårt att få det att gå ihop ekonomiskt (Eldorado snabbnudlar och Willys pasta ÄR billigare än... ja, det mesta.) Letar extrapriser och försöker planera i förväg. Återigen lite av en rutinfråga också... Det som kanske stör mig mest är ändå att några av gymövningarna vet jag inte riktigt hur de ska utföras korrekt. Jag känner att det inte ¤tar¤ där det ska när man utför det och har inte så mycket träningsvärk dagen efter som jag förväntat mig. Hmm... =/ Det dumma med att inte ha massa pengar, så man måste klara sig själv vare sig man vill eller inte liksom. =´( Det jag finner allra märkligast här är ändå att jag INTE får särskilt ont i det onda benet av att gymma. (Vänstra benet, som tog största smällen när jag blev påkörd på väg över ett övergångsställe för några år sedan.) Däremot får jag ont ganska fort av promenaderna... Weird! Benpress: "pffft!" säger mitt ben. Promenix: "ajajajaj, nu haltar jag..." Fast jag märker att vänstra benet är svagare än högra på gymmet. Det viker sig snabbare och mjölksyran sätter in snabbare. Och den förbannade krampen som kan dyka upp lite närsom. =P Vafaen... Kanske blir benet lite bättre efter några veckor med detta, dock. Min förhoppning. =) Inget annat har funkat hittills.
Satt på tunnelbanan, på väg hem efter en lååång dag på jobbet. Fick till och med jobba över. Det kanske inte låter så ansträngande när jag säger att jag varit på ett hembesök efter det andra hela eftermiddagen och lyssnat på vad gamlingarna har att säga om sina omvårdnadsbehov - men det är det. I alla fall för huvudet. Efter fyra timmar med den typen av samtal känner jag mig faktiskt helt borta i skallen. Så jag halvslumrade mot fönstret på tunnelbanan under hemfärden, det hade till och med hunnit börja mörkna. Noterade att en kille satte sig bredvid mig, för det stör mig alltid när någon sätter sig på sätet intill, när sätena mitt emot är lediga. (Eller för all del säten någon annanstans än där jag sitter...) Tyckte han verkade himla nipprig, flackande blick och nervöst trummande med händerna, men orkade inte lägga mer hjärnkapacitet på det, utan återgick till mitt slumrande ---- För att efter en stund bli abrupt jättevaken, då jag inser att den jäveln som bäst försöker smyga sin hand innanför min jacka och tröja! Han hann precis nudda en gnutta hud på min vänstra sida, det aset. Jag kände en riktig adrenalinrush när jag snabbt som attan vände huvudet mot ofredaren och när min blick mötte hans studsade han till i sätet på ett sätt som ter sig ganska komiskt i mitt huvud nu i efterhand. Jag hade precis ett väsande "oh du din jävel..." på läpparna när han for upp och sprang ut ur tåget och försvann i vimlet. Typiskt. Tåget stannade precis vid en station... Varför reagerar inte knytnäven snabbare i sådana här lägen?? Det är dessutom synd att jag inte är bra på att rita av folk, för jag minns ansiktet mycket väl. Ser jag honom på stan, så kommer jag känna igen honom.
Nu var det längesedan som jag uppdaterade. Har inte orkat och inte riktigt känt att jag haft något särskilt att skriva om. Mitt sommarvikariat tog slut och jag hann knappt börja gå på anställningsintervjuer förrän de ringde tillbaka mig. ;P En tillfällig sjukskrivning. Så nu är jag tillbaka som biståndshandläggare.
Förra helgen (18-20) så åkte vi först till Gräsö. Min sambos far har skaffat en ny hund (Kajsa dog ju för ett tag sedan) vid namn Sassie. En späd liten omplaceringshund med border collie i sig förstås. Besöket var en ursäkt att träffa henne och låta hundarna leka av sig.
På Gräsö kan hundarna springa fritt. =) Det är en bonde som äger all mark runtomkring stugan och han är ok med det. Loke håller sig dock ganska fint inom tomtgränsen ifall inte vi rör på oss också. Vilket vi gjorde så småningom när vi började kliva genom skogen (hundarna farandes vilt omkring oss) för att ta oss ned till vattnet. En väldigt idyllisk höstdag skulle jag nog påstå. Vi åkte därifrån framåt kvällen och styrde då kosan mot Uppsala för att hälsa på Jen och Micke. Det var första gången jag besökte dem i deras lägenhet, men min sambo hjälpte dem att flytta när det begav sig, så han var kanske inte lika nyfiken. Vi nådde Uppsala, men lyckades inte hitta någon parkeringsplats nära och blev sena. Och det första Loke gjorde när de mötte oss vid porten var att glatt hoppa upp för att pussa Jen, med resultatet att han fastnade med tassen i hennes halsband så det gick sönder. Piiiiinsamt.... -_- Säkert en släktklenod eller något... I mitt stilla sinne sade jag till mig själv att aldrig ta med hunden bland folk igen. Väl inomhus hade han åtminstone inte sönder något! Vi blev bjudna på smakliga tortillas i deras stoooora kök och stannade över natten, för att nästa morgon bli bjudna på ett sprakande frukost med bärsmoothie och varmt bröd ur ugnen. =9
Lördagen ledde direkt från Uppsala till kurs i Rålambshovsparken i Stockholm. Jag har känt att jag behöver lite back up nu när Loke blivit tonåring och det liksom krävs lite extra för att nå fram till hans huvud så han kommer ihåg vad han heter osv. =P Så vi går en liten vardagslydnadskurs. Mycket klarade han galant, men så plötsligt blir det ludd i örat och matte ter sig så mycket tråkigare än till exempel hundarna som leker en bit bort. Jag är en sådan som gillar att ha en lärare att vända mig till för tips och råd direkt, hellre än att göra massa fel först som man måste rätta till sedan. Det är trots allt första helt egna hunden, så jag skulle knappast vilja påstå att jag är någon expert på hundar även om det alltid funnits hund i familjen.
På söndagen besökte vi hundöarna på Drottningholm och jag har aldrig varit med om att det varit så mycket människor och hundar där! Säkert 20 stycken. Loke som annars är så kaxig och kastar sig in i alla situationer där det kan vankas lek var plötsligt förvånansvärt försiktig och höll sig nära mig. Ibland sprang han iväg en bit och började leka, för att sedan komma tillbaka till mig som för att försäkra sig om att jag väl inte tänkte lämna honom där ensam bland alla främmande hundar. ;) I slutändan var det ändå en trött hund vi körde hem med.
I onsdags besökte vi Lipton igen. Det var längesedan nu, man har aldrig så mycket tid som man tror sig att ha och så skjuter man bara upp en massa hela tiden. Men nu blev det av och de kommer fortfarande överens. Lipton hade tidigare under dagen varit ute och spårat och hade då plötsligt stött på ett stort vildsvin! Jag hade dött tror jag...
Och så var det den här senaste helgen, då. Jopp. Terapihundsutbildningen började. =) Den här första helgen gick ut mycket på introduktion, presentation, bakgrundshistoria osv. Det kommer inte ske så mycket praktisk träning under själva helgerna, utan tanken är att man ska träna mycket, mycket, mycket på egen hand, men få själva verktygen för att lyckas under utbildningshelgerna. Men en del övningar gjorde vi - testade att hantera varandras hunda, kolla tänder osv, kalla in varandras hundar på olika sätt, viska, sluddra etc... En terapihund får inte bara hålla sig vid mattes sida. Hälsa fint (major failure från Lokes sida. Hopp! Hopp! Hopp!). Vi testade helt enkelt varandras hundar för att se vad vi behöver öva mer på. Men vi påbörjade även inlärningen av att lägga hakan i handen samt apport. Loke är duktig på att lägga hakan på saker, men inte lika bra på just handen. Han vill gärna slicka handen grundligt först. Apport ska vi inte ens tala om... Har inte övat det alls, för jag vet ännu inget bra sätt att göra det. Men det är något han verkligen måste kunna ordentligt. För att bli godkänd ska han kunna apportera (med/till förare eller annan person) minst fem föremål i olika material. Trä, tyg, metall osv... (Nu får du nog komma hit Lovisa... ^^ Vill minnas att Fendi är duktig på att hämta saker.) Sandra (som håller i utbildningen) visade också upp sin egen terapihund Alaska, som är en Alaskan malamute, som ser ut som något helt annat nästan. Sladdriga öron, JÄTTEFLUFFIG och lång päls... Ser mer ut som en seriefigur. =) Hur gullig som helst med andra ord.
Annat som Loke måste kunna för att bli terapihund är: gå bakom, provokation med mat, backa, nos på arm, krypa, under, ligga på sidan, in, hopp, över, under och sedan lika mycket till typ... Svårare än det låter. Han ska även kunna fem tricks för att helt enkelt roa folk. (Det kan vi nog redan). Utöver det ska jag recensera alla kursböckerna, samt skriva ett arbete om olika sjukdomar (demens osv). Sedan är det praktik för mig och Loke. Det ska vara X antal timmar miljö- och socialträning på offentliga platser, X antal timmar på vårdinstans, X antal timmar tillsammans med barn och ungdomar och slutligen specialpraktiken där vi ska välja ut en enskild person (med någon problematik, exempelvis autism) att arbeta med under 20 timmar fördelat över flera besökstillfällen. Man ska göra upp en "träningsplan" med syfte att utvecklas framåt (alla parter). Detta ska jag skriva om och redovisa slutligen. Har man klarat allt det återstår ändå att klara det praktiska provet för Lokes del, då han ska kunna alla ovanstående saker förutom vanlig vardagslydnad och så blir vi utsatta för olika scenarion att hantera. Människor i rullstol, människor som skriker och gör yviga rörelser, folk som är hårdhänta, folk som är exalterade och jätteglada... Vi får se hur det går.
Äntligen har alla saker kommit! Nu har jag en riktigt bra bas för att kunna göra roligare bento. =) Jag är särskilt förtjust i min bentobox med trollsländor på. Den röda bentoboxen med kaniner har jag köpt till Love. ;P De kanske ser små ut, men jag lovar att man blir mätt varenda gång. Ska visa hur i ett framtida inlägg.
Förra helgen träffade jag Lokes syster Fendi med matte. Det går lätt att konstatera att alla syskonen verkar har fått stora personligheter. Vissa hundar man träffar är liksom bara hundar, man känner inte att det finns så mycket annat där så att säga. Det gäller inte dessa. =) Man får kontakt med dem. Fendi hade den spädaste lilla röst jag någonsin hört. Vi promenerade till hägnet i Åkeshov, för där skulle de kunnat vara lösa helt lagligt. ;) Hägnet var dock fullt med flera andra hundar, som jag först trodde kom från Hundstallet. Så var inte fallet och de bjöd in oss att leka med dem. Jag är så glad att Loke är en helt oproblematisk kille - han hoppar in i nya flockar direkt utan något som helst gruff. På hunddagiset är det han som får leka med alla nykomlingar, eftersom han sköter sig så fint. ;) Stackars Fendi hade skadat tassen lite och fick inte leka så mycket... Loke sprang sig trött tillsammans med två bolltokiga border collies. Han hade ju ingen chans att springa ikapp dem, vilket fick honom att skälla frustrerat när han jagade efter. Hopplöst döv var han också förstås, allt var mycket roligare än matte i det hägnet! En dobermann lyckades stånga mig på näsan så jag trodde näsbloden skulle spruta, men det gick bra. =P Vi avslutade syskonträffen på trädgårdscaféet i Åkeshov. Allt som allt blev det en träff på ca fyra timmar! Var är ni, alla andra syskon?? Dags att ses!
Loke har ostbågesvans som vanligt.
Fendi får ta det lugnt med sin tass.
Annars tänder vi ett ljus denna vecka, då min sambos pappas hund Kajsa fick somna in i fredags. En hjärnblödning tror de att det var. Hon var gammal och hade levt ett härligt hundliv, så det kunde på sätt och vis nästan inte ha slutat bättre än så - det gick väldigt fort.
Ujuj. Jag orkar typ inte göra något alls nu när jag jobbar. När jag kommer hem sjunker jag ihop i soffan och stänger av hjärnan. På sin höjd orkar jag söka lite jobb, vilket ju är ett måste nu, eftersom mitt vikariat tar slut om en månad och de har inte uttryckt något fortsatt behov. Loke har börjat på hunddagis sedan ett par veckor. Det går verkligen jättebra! Det är som om han aldrig gjort annat än att vara på dagis enligt personalen. Han har charmat sockorna av alla och får guldstjärnor varje dag. Inget bråk eller stök med de andra hundarna, han vill bara leka och gör det fint. Han håller inte ens på och skäller, vilket de verkade synnerligen imponerade av. Jag vet inte, jag. Han har aldrig haft någon större benägenhet att ta till skall... Som mest brukar han "puffa" fram ett litet voff när han vill göra en uppmärksam på något. Blir han väldigt uppspelt kan han förstås sätta igång lite. En annan sak de på dagiset var imponerade över är att han har ett sådant självförtroende. Det finns ingen ångest alls i honom när han blir lämnad av oss och han är så lätt att handskas med. =) Rättar sig efter situationen. En i personalen berättade om en granne till henne med två aussies - de var helt omöjliga att lämna över huvud taget. Då gick de upp i limningarna.
Jag har inte kommit mig för att skriva något om det förrän nu. Men jag är inte oberörd. Jag är rentav väldigt ledsen. Michael Jackson var min största idol när jag var liten. Det var hans musik jag lyssnade mest på och jag var ett inbitet fan. Jag hade självklart filmen Moonwalker och jag läste självbiografin Moonwalk när jag var runt 11 eller något... Det är givet att jag såklart ville kunna dansa som honom också. Jag hade till och med en gympapåse med Michael Jackson-tema och en liten banderoller på väggen från Bad-perioden. Det var någonstans på högstadiet som hans musik blev mer en del av mängden av det jag lyssnade (och lyssnar) på och jag slutade reagera med "måste ha!" så fort jag såg något med Michael Jackson-tema. =P Men släppt hans musik helt har jag aldrig gjort. Och jag har känt förtvivlan alla gånger världen gjort sitt bästa för att förstöra honom med anklagelser. Jag har varit på hans sida all the way. Tänk vad mycket han egentligen har varit med och påverkat både musikvärlden och världen. När jag fick veta att han dött så satt jag uppe i Norberg och kände mig inte särskilt verklighetsförankrad. Jag reagerade inte så mycket alls, utan det kom smygande under någon veckas tid. Jag hade inte väntat mig att den dagen skulle komma så snart. Jag minns när jag var liten hur jag desperat kunde fråga mamma vad jag skulle ta mig till när Michael Jackson dog. Uppenbarligen rasade inte hela världen samman fullt så mycket som jag trodde den skulle göra när jag var ett stort fan i en liten kropp, men jag reagerade ändå starkare än jag trodde jag skulle göra. För jag känner en förlust. En liten tomhet där jag höll det han och hans musik betydde för mig bevarat. Minnesceremonin i hans ära var fin, även om jag inte kunde låta bli att undra vart allt det där stödet fanns medan han fortfarande levde. Vilket jag inte var ensam om att undra. Kanske hade han levt och varit välmående fortfarande då. Men men, nu är han för evigt borta och vi kan endast se tillbaka på ögonblick som redan passerat. Och som hans bror sade: Nu kanske de äntligen låter dig vara ifred...
Titta så stor han är! På uteserveringen på Elsa Andersons konditori.
Summer Camp blev en ganska stor besvikelse. Tillräckligt stor för att vi skulle åka därifrån i förtid. Tyvärr kände jag inte att jag skulle kunna samarbeta med Nora, tränaren från Ungern, alls. Tyvärr visade det sig att Nora bara använde klicker i träningen. I övrigt straffade hon hundarna ganska ordentligt, enligt mig, om de gjorde något hon inte ville. Ville inte ha med Loke i det. Massa ledarskapsprat och att om hunden gör något dåligt så respekterar han dig inte osv. Med andra ord skulle jag straffa Loke varje gång han glatt springer fram till en annan hund för att busa istället för att lyssna på min inkallning, för han "respekterar" mig inte som ledare... Hon sade ganska bokstavligen att "to them, WE are gods" och de skulle bete sig därefter. Hon släppte ihop alla hundar (Loke var inte med) och det var en hanhund som då bestämde sig för att gruffa med en annan hanhund. Då kastade hon kopplet på honom, för att sedan börja skrika argt, springa efter och kasta PET-flaskor fyllda med grus (oväsen) efter hunden, prassla med papperspåsar osv. De stackars hunden sprang iväg, vilket också var meningen. Hon menade att nu skulle han frysas ut ur flocken och inte välkomnas in igen som bestraffning. Den här bestraffningen pågick i säkert en kvart. Sedan sade hon åt ägaren att hon skulle låta honom komma in "på nåder" typ. Hon skulle ta hunden om kinderna, stirra honom i ögonen och säga saker argt till honom. Alltså när det hade gått en kvart sedan han gjorde sin missgärning. Till slut fick han välkomnas igen, men jag tyckte mest hunden verkade otroligt osäker på vad som egentligen hände. Kände att det inte spelade någon roll om Nora vet allt om klickerträning efter det och har superlydiga hundar. (För superly diga är rätta ordet). Jag sade till arrangören att det där kan jag inte ställa upp på och hon sade att självklart ska man hitta den metod som känns bäst för en själv. Vad som förvånade mig var att ingen annan sade emot om något alls. Är jag för känslig, eller? Dessutom hade jag svårt för de flesta av de övriga deltagarna. De hade ganska god lydnad på sina hundar och det kändes inte alls som det var högt i tak för ¤sådana som vi¤, som inte är så världsbäst på att styra upp vår hund och inte har kommit så långt i vår träning... Loke sprang som sagt mycket hellre fram till de andra hundarna istället för att komma på min inkallning till exempel. Vi har aldrig haft sådana störningar omkring oss...
Vackra Norberg
Så vi avbröt och semestrade lite spontant. Norberg är jättevackert och om vi någon gång ska skaffa sommarstuga, så funderar vi på att göra det där. = ) Vi har inte lärt oss något nytt, Loke är inte lydigare nu än när vi åkte, men det blev i alla fall trevligt till slut. Fast Loke har faktiskt blivit duktig på att ta det lugnt på uteserveringar. ;P Vi fikade och åt ute mest hela tiden, så! Vi besökte bland annat ett jättemysigt litet mejeri med café, som gav ostmackan ett ansikte. Loke har även simmat för första gången, men det krävdes en del böcklingpastej som övertalning. Han verkar finna det lite osäkert n är botten försvinner under fötterna på honom och ville mest försöka klättra upp på mig hela tiden!
Finns det något intresse för en "intensivkurs" gällande klicker och att använda metoder helt utan bestraffningar av ovan nämnda slag? At t verkligen leva och andas det så att säga, inte bara köra att man använder klickermetoden när man tränar, men kör bestraffning när det i övrigt "är nödvändigt"? Jag har sedan länge följt en jätteduktig tjej i USA som är konsekvent användare av klickermetoden, hennes hundar kan aldrig göra "fel". Hon håller kurser i USA, men var i Spanien för ett tag sedan och hade seminarier, workshops osv över en weekend. Enligt henne gick det väldigt bra i Spanien och hon sade: "They really respected and listened to all I had to say though, wi th great interest. I think I converted a few people to excluding Positive Punishment". =D Jag har pratat med henne och hon kan tänka sig att komma till Sverige. Jag är ingen stor organisation eller liknande, som det som finansierade det hela i Spanien var, så jag måste höra mig för hos er nu om det finns något intresse av att delta. Se om det skulle gå att få ihop det ekonomiskt för att ta hit henne. Well??
En ostmacka värd namnet! Har för tillfället glömt namnet på mejeriet...
Läckra bakverk och smörgåsar på Elsa Andersons konditori i Norberg.
Vi firade midsommar på Gräsö. Om Loke fick bestämma så skulle vi nog stanna kvar där. Han fann sig snabbt tillrätta i huset i skogen. Det gjorde naturligtvis inte tillvaron sämre att det fanns två andra hundar där också. Malla kunde hålla honom sysselsatt större delen av dagen, medan Kajsa i egenskap av mycket gammal tant läxade upp honom ordentligt när hon tyckte att han betedde sig förkastligt. Förutom själva tomten till huset, så tillhör marken den närmsta grannen, som är en fast boende bondfamilj där. De har boskap och har använt vallhundar jämt, så jag funderar på om de kanske kan vara till någon hjälp för att nära Lokes vallande... Det kändes i alla fall mycket tryggt att ha Loke lös där - han lämnade aldrig tomten (finns inget staket) såvida inte vi andra gjorde det också. Hade det varit min förra hund Charlie så hade han sagt "bye bye" och dragit till skogs i några timmar på egna äventyr. Loke gjorde stora ögon när de andra hundarna utan någon som helst skam i kroppen vräkte sig både i soffor och sängar i huset. Han försökte dock inte själv. Han har ju aldrig fått göra det här, så det är inget han saknat. Vi behöver aldrig mota honom ur sängen på nätterna eller någonting. Nu blev han däremot lite fundersam, men tur nog är det inget han lagt någon större tankeverksamhet på. =P Helgen bjöd också på hans livs första båttur, något han mest verkade finna besynnerligt och i slutändan tråkigt. =P
Idag åkte vi till hundöarna på Drottningholm. Har inte varit där sedan Loke var valp och över huvud taget inte haft så många hundmöten sedan han blev könsmogen. På hundöarna får man ju ha hundar lösa, men vi gick först in med Loke kopplad i löplinan. (Jag vill trots allt inte att han bara springer fram hur som helst till andra hundar, utan vi jobbar på att han ska vänta på tillåtelse först, men i och med att han fått ludd i öronen nu i könsmognadens tecken, så är det ju si och så med inkallning och allt möjligt). Detta med koppel av något slag var tydligen mot alla regler som finns. Det som hände var att vi gick över bron till hundöarna och där var det ett gäng hundar som lekte och deras respektive ägare satt i en ring runtom. Hundarna fick syn på Loke, som glatt började vifta på svansen, men stod stilla och verkade just vara på väg att vända sig mot mig. Detta skulle då vara att be mig om tillåtelse först och han skulle få springa fram. Men då kom den största av hundarna rusande och höjde sig över Loke, som tog det hela med ro först. Detta slog dock över på någon sekund, då den stora hunden tände till på någonting och ett bråk utbröt. Bråk och bråk... Inte lek i alla fall. Det var snabbt gjort att avbryta det. Men då kom en sådan där besser wisser till hundägare, den jobbigaste formen av hundägare. Hon gick på som en ångvält verkligen, talade som att allt hon sade var självklart och att vi var helt dumma i huvudet om vi trodde något annat. Amatörer, typ. Det hon sade var saker i stil med att det var pga kopplet (löplinan) som det blev sådär, definitivt. Och "här på hundöarna har vi hundarna lösa, det är hela tanken med hundöarna, så det går inte att komma med hunden kopplad, då blir det jättekonstigt." Ursäkta..? På skylten på grinden står att "På hundöarna FÅR hundar vistas lösa", inte att de MÅSTE. Bara för att hon har en idé om hur hon ska vistas med sin hund på hundöarna betyder det inte att vi andra delar den idén. Detta sade jag förstås (tyvärr) inte. Jag blir helt tilt i huvudet av irritation på sådana där människor och det skulle ändå inte gå att nå fram till henne. Hon var tydligt inne på sin linje, uppbackad av sina vänner i bakgrunden. Suck. Jaja, whatever. Vi släppte Loke, som glatt lekte med de andra hundarna, några pudlar och en annan långhårig sak. Inga problem liksom. Men då kom den där stora hunden springande igen och hoppade på Loke, (inte lekfullt), som blev skrämd denna gång. Han sprang till mig och kröp mellan mina ben. Jag gjorde ingen större sak av det hela, men självklart får han söka tröst och skydd hos mig. Den stora hundens ägare var mer för att gorma och skrika på sin hund. Hon sög tag i honom och dängde ned honom i backen, skrek i hans öra "vad håller du på med?!?!" osv. Yeah... Då tog den där kvinnan till orda och jag hade lust att kasta min tub med laxost i huvudet på henne. "Ja-a, det är för att det första mötet blev dåligt, sörrö. Med kopplet. Mmm, inte mycket att göra åt då inte." Va?? Som att vi talar om helt oflexibla varelser liksom! Där ett dåligt första möte innebär att all vidare kontakt är tillintetgjord. Och att snöret kopplat till halsen gör hela skillnaden. Kvinnan som ägde den stora hunden hävdade också att han ALDRIG NÅGONSIN hoppat på en annan hund förut... Antar att hon bor i den där delen av Stockholm där man alltid har hundar lösa, så det slår fullkomligt slint i huvudet på hennes hund när den ser ett snöre runt halsen på en annan hund... ¬_¬ Orka... Vi gick vidare till en annan del av hundöarna och stötte tack och lov på några mer jordnära hundägare, en med en liten Jack Russel-flicka och så en stor fluffig vallhundsras som jag alltid glömmer namnet på... Gick alldeles utmärkt och ingen människa var hysterisk eller trodde sig vara förmer än någon annan. Hundarna lekte harmoniskt.
Imorgon bär det av mot DogModel SummerCamp! Ska bli så spännande att se vad (om) Loke kan lära sig och vad han kommer få för scener. Kommer ju vara massa störningar och fullt av spännande saker, plus ludd i öronen, så vi får se om det blir något gjort alls. =P
I fredags (5 juni) tog jag examen från socionomprogrammet! =) Själva avslutningen på skolan var ganska löjlig, rektor och alla som höll tal var så himla ospontana. Den enda som var en bra talare var en ekonom (tror jag) som de hade lånat in för att hålla ett festtal. Istället höll han ett långt tal om den nuvarande kristiden i Sverige jämfört med den på 90-talet och på det stora hela var det ett ganska dystert tal. =P Men HAN var passionerad och stirrade inte ned i något papper hela tiden. Dagen till ära hade jag i alla fall färgat håret på nytt, men det gick lite överstyr! Inte mig emot, men jag är lite orolig över vad min arbetsplats kommer att säga när jag dyker upp med ett flammande huvud på onsdag... Mamma och hennes familj besökte mig denna dag och till och med pappa följde med. Det ska mycket till för att få någon av dem att lämna hemstaden. Äntligen fick de se hur jag bor. Efter avslutningen åkte de hem igen medan jag och Love tog oss vidare mot examensmiddagen på Scandic Continental tillsammans med Jen och Micke.
Sambon grattar utanför huvudingången till skolan.
Mingel med bubbel i väntan på maten.Poserar lite med klasskompisarna.
Under middagen underhöll Kalles Kablar med en skräddarsydd show för oss. Det var mycket fint faktiskt. =) Så härligt att de hade gjort research, så de kunde göra fåniga låtar och sketcher som vi kunde känna igen oss i.
Efter middagen var det helt enkelt fest med sprit till studentpris och även vänner fick komma in. Vi var där ända tills de stängde och dansade loss ordentligt. Stämningen var fantastiskt bra. =) Kunde inte ha fått en bättre avslutning på 3½ års högskolestudier.
Besökte torpet i Värmland i helgen och Loke fick busa med familjens hundar. Gick bättre än förra gången, för nu är Loke såpass stor att han kan hantera dem båda själv. Sist var vi oroliga att de skulle välta över och krossa honom eller liknande, eftersom de är så mycket tyngre. Å andra sidan är de också klumpigare. Loke har en helt annan spänst i steget än vad de andra två har.
På hemvägen igår tog vi en omväg förbi Lokes uppfödare. Dels för att de skulle få se vad det blivit av valpen de sålde oss, men vi ville såklart att han skulle få testa på fåren lite också. =) Krävdes ingen närmare presentation - Loke kröp glatt upp i vilken famn som helst om någon hukade sig. Pussandes och pratandes och svansviftandes. Han är inte komplicerad alls på det sättet. ;P Loke fick först testa på ankorna, vilket han tyckte var skitkul. Han bestämde sig för att ta vägen över dammen istället för runt, för att snabbast möjligt komma fram till ankorna. Han tänkte inte så långt som att han hade min sambo i andra änden av snöret, så det tog ju tvärstopp mitt i hoppet. Ett mycket förnedrande magplask som följd.
Fanns det något intresse för fåren då? Jodå, massor. Fullt ös, medvetslös var melodin. Loke bara rusade på. On eller off, det fanns inget mellanting, tyvärr. ;P Efteråt påstod de ändå att han nog skulle kunna bli en bra vallare. Själv fattar jag ingenting, men ska kolla upp möjligheterna här i Stockholm. Annars får jag väl skicka Loke på "kollo" till grannarna vid sambons sommarhus på Gräsö. ;P De var ju besvikna på sin nya fega border collie, så de kanske skulle föredra att Loke drev deras boskap. ;D Min sambo tyckte det hela var häftigt i alla fall, så man kan ju hoppas att han har lust att börja. ;) Jag själv är mer inne på agilitybiten och terapihundsutbildningen, men framförallt vore det kul om han hade lust att engagera sig mer i någon direkt aktivitet utöver promenaderna och att följa med på det jag gör. Och sök vill jag göra! Något sök ska det nog bli, eftersom Loke verkar tycka att det är kul. Hur som helst så var Loke fullkomligt utpumpad efter turen inne hos fåren. Skakade i benen och fradgade kring munnen, men såg ändå välmående ut. Han sov hela vägen hem sedan.
Jag har skrivit lite om "dominansutövande" mot sina hundar på Helgon den senaste tiden, men tänkte ta en liten jämförelse här med två videosnuttar som jag tyckte illustrerar det hela ganska bra vad det gäller olika metoder.
Jag är ju uppväxt med ett dominanstänkande i förhållande till sina djur. Hårda metoder som det kallas. Även om vi inte varit så "duktiga" på det i familjen, så har man ändå talat i de termerna så att säga. Jag har haft svårt för det, men tänkt att det är så det måste vara. Nu när jag är äldre och man började planera för att skaffa egen hund och sådär (vilket ju också skedde!) så satte jag mig in i det hela mer. Det var via en Aussie-uppfödares sida jag först fick veta lite om operant inlärning där väl klickerträning är det alla hört talas om. Gör något jag ber dig om och du får belöning. Gör du det inte så uteblir belöning. Vad är mest värdefullt för dig? ;) Mycket sympatiskt och enkelt. Ignorera dåliga beteenden och belöna det du vill förstärka, så kommer hunden satsa mer på det som är lönsamt. För precis som jag själv, så gör de det som är lönsamt för dem på något sätt. Loke gillar både godis och leksak, man får känna efter vad han föredrar mest från gång till gång. En tjej på YouTube har en hund som ÄLSKAR att spinna runt, så det använder hon som belöning. Whatever works for you, I guess... Till 100 % kan jag inte påstå att jag lyckas genomföra det. Loke får ibland totala galenskapsryck då han rusar omkring helt blockerad, hoppar, studsar, hänger sig i och river sönder ens kläder osv. Dessa gånger har jag inte sett någon annan lösning än att ta tag i galningen och se till att han är ¤jordad¤. Sitta ryggsäck oftast, tills han blir mer kontaktbar och man kan avleda... Likaså när han ibland försöker ta saker från bordet, så kan jag inte ignorera det liksom. Vilket ju inte heller är meningen. Jag kan till och med bli ganska arg på honom, vilket jag försöker att inte visa, för jag vet ju att han omöjligen kan veta att just maten på bordet är off limits, eftersom jag inte sagt att den är det ordentligt. (Vet faktiskt inte riktigt hur man ska träna sig fram så att han förstår att han ska låta bli den maten vare sig jag är där eller inte). Det har inget att göra med att han skulle vara "dominant". Och hans stollryck beror till största delen på att han nu är för understimulerad. På något sätt kommer han försöka få utlopp för sin energi. Att trycka ner honom i backen för att han ska "underkasta" sig leder inte till något annat än att han känner en hel del ångest över den omilda behandlingen. Då jag är den enda som anammat klickerträning i min omgivning, så är det lätt hänt att han också får uppleva de andra metoderna med folk som besöker oss eller är hundvakt. Fast jag försöker undervisa så gått det går, men folk måste ju göra ett val själva också. (Min sambos mamma lyckades jag dock verkligen omvända helt och hon klickertränar numera deras hysteriska, hyperventilerande border collie - med snabba och bra resultat ska tilläggas! ;) Hans pappa har också blivit lite nyfiken.) Eftersom jag ända från början försökt göra det till en så positiv upplevelse som möjligt att händer tar på Loke, att man böjer sig över honom, håller tag om osv, så ger det väldigt dubbla budskap om någon plötsligt ger sig på honom på detta sätt som förespråkas av "pack leader-tänkare". Att slängas ner på rygg gör honom inte "underkastad" och avslappnad, tvärtom har jag sett att han snarare blir mer hysterisk när han släpps igen. Jag tror helt klart på den forskning som finns som säger att hundar som tränas med de här metoderna som går ut på att få dem att underkasta sig, slänga ner dem i backen osv, leder till aggressiva hundar. Det behöver inte bli så, men risken är större. Precis som att barn som växer upp hos "abusive parents" är troligare att bli våldsamma och utåtagerande som äldre. All uppmärksamhet är uppmärksamhet. Även dålig och arg uppmärksamhet är alltså förstärkande av beteendet. Svårt att bara ignorera när Loke mitt i natten får för sig att stå och skälla, för vi har ju trots allt grannar att ta hänsyn till, men annars tror jag det skulle vara det snabbaste sättet att få honom att sluta. Jag gillar hur det är mest upp till hunden att fundera på vad den ska göra för att få klick med klickerträning. Det är ett större samarbete känns det som, hellre än att jag trycker ner baken på honom och kommenderar "sitt" tills han gör det för att jag ska sluta trycka honom på baken hela tiden. Med klicker inbillar vi oss båda två att vi tränar varandra. ;P Jag vill snarare vara en förebild/vägvisare än en "ledare" kan man kanske säga.
Videoklippen då? Jo, ett är ett klipp från The Dog Whisperer, med Cesar Millan. Jag tycker att han har rätt angående vissa saker. En hund har behov som måste uppfyllas - motion, kärlek och disciplin. Man ska vara lugn och tydlig när man jobbar med hundar. (Lättare sagt än gjort ibland ;P). Resten han håller på med kan jag inte skriva under på. Dominanssnacket att hundar välter varandra i backen, (bara en väldigt aggressiv hund gör så mot en annan hund...) bara flockledare går först, äter först, annars är man lägre i rang, alla dåliga beteenden är för att hunden inte ser dig som ledare osv. Klippet innehåller tre fall av hundar, men det är framförallt det första som gäller jämförelsen. Det är en liten luddig hund som blir arg när det är dags för "grooming". Den tycker helt klart att det är obehagligt och sedan går den över till att finna behandlingen den får av Cesar mycket obehaglig. Jag tycker att det är både fysisk och psykisk misshandel faktiskt. Framåt slutet säger de att "nu har han underkastat sig och se vad lugn och glad han är då" typ. Klart. Hunden har nästan strypts i flera minuter och jobbat livet ur sig för att komma loss, slagits och bitits för att försvara sig mot denna elaka behandling - jag skulle också vara helt slut och uppgiven. I de andra fallen används ett elhalsband på en schäfer som inte vill låta bli husets katt och en annan hund blir praktiskt taget strypt i sin "rehabilitering" innan den ger upp till slut. Den lilla vovven kommer fortsätta tycka det är lika obehagligt att bli groomad och schäfern kommer förknippa katter med smärta och panik.
Jämförelsen är som sagt bara för första fallet, med fluffbollen som inte gillar att bli trimmad. Här är då ett annat klipp, men en som använder klickermetoden denna gång. I det här fallet är det en hund som inte gillar att få klorna klippta och blir hätsk om man försöker. De börjar från där det är bekvämt för hunden och jobbar sig framåt. Snabbt resultat, och bara positivt för hunden. Ingen ångest över huvud taget.
Det skulle ju inte göra sig lika bra på TV förstås.
-------------------------------------------------------- Loke är skitjobbig på vissa plan nu. Han: Får stollryck, då han nafsar, skäller, rusar och hoppar runt en och har gett oss diverse hål i kläderna. Charlie var likadan när han var unghund och blev sedan en väldigt lugn hund, så jag är inte särskilt orolig. Han försöker sno från bordet ibland. Han äter ALLT han hittar ute och försvarar det med liv och lem om man försöker ta det ifrån honom. Inte bra!!! Vissa saker kan faktiskt vara farliga. Han har fått selektiv hörsel, särskilt på inkallning. Tror att allt handlar om honom. Går ofta "med håven" så att säga och söker uppmärksamhet. Särskilt om jag och sambon vill ha lite alone-time. ;P Ingen ödmjukhet där, inte.
Men vad har vi som är bra med vår hund då? Han: Älskar alla. Kommer det besök är han lika glad om det är någon han träffat tidigare, som om det är någon ny. Ger någon honom uppmärksamhet på tunnelbanan eller promenaden viftar han på hela kroppen. (Uselt för inkallningen, men trevligt för samhället så att säga. Och en väldigt bra egenskap för en terapihund). Han har stort självförtroende. Vilket ju är typiskt för klickervovvar - gör hunden "fel" kommer inget obehag, dock uteblir eftertraktad belöning, och det vill ju ingen av oss! Skillnaden på självförtroende märker jag särskilt när jag kollar på Loke vs hundarna som mammas familj har, som är uppfostrade av hennes sambo. Det är ju brukshundsklubben där som lärt dem, ("ni måste förtydliga ert ledarskap"), så jag skyller snarare på den, men hundarna tror inte på sig själva och flackar med blicken när man säger till dem något. Loke stirrar tillbaka utan tvekan. (Att se oss i ögonen är ju också något vi tränat på att han ska finna positivt). Han är sällan rädd att ge sig in i nya situationer. Händer något konstigt tittar han ibland åt mitt håll och "rycker sedan på axlarna". Jag kan sätta honom i knät, falla bakåt så att jag ligger på backen och han på rygg på min mage och han blinkar knappt. ;P Tillit. Han går inte upp i sängen. Det är ett big no-no för mig. Hundar ska inte vara i möblerna. Det är husses och mattes plats. Drar inte i kopplet. Han går inte fint bredvid hela tiden, men försöker inte heller dra sig fram i tillvaron. Promenaderna är oftast mycket angenäma. Arbetsvillig. Mycket. Gillar att testa sig fram till vad jag är ute efter. Lite lat dock, testar gärna att köra alla gamla trick några gånger först. ;P Och ibland är han för ivrig. Säg sitt och han sätter sig, lägger sig och sedan låtsas han dö. Hmmmm.... Inomhus är det inga problem att ta saker från honom. Hans leksaker, godis, mat... Han till och med kommer och lägger leksakerna i knät på mig och delar med sig. Han har inga problem med att lämnas ensam. Vi började träna detta tidigt förstås. När jag kommer hem kommer han oftast ut från sin sovplats. Leksaker, tuggsaker och aktiveringspyramid finns att tillgå också förstås. Skäller inte när det ringer på dörren eller någon går i trappuppgången. Väldigt skönt. Inget vakt så. Däremot kan han börja gnälla förväntansfullt när det ringer på dörren, för så mycket tycker han om att träffa folk. ;P Har inte sönder lägenheten. Eller saker, som skor. Har undrat vad det är för fel på honom. =P Allt är intakt, inget är söndertuggat.
Vi verkar väl ändå vara mer på rätt väg än fel väg, så att säga?
Stackars Loke är så frustrerad just nu. Inomhus märks det på att han verkligen studsar upp och ner och rycker en i ärmarna när han vill ha uppmärksamhet. Från stående stilla på alla fyra rätt upp i luften bara, som en lurande räv. C-uppsatsen måste bli klar snart och det är fortfarande för mycket kvar på grund av att framförallt intervjuerna tog så mycket längre tid att få än väntat. Jag har varit (och är) så upptagen med skrivandet att Loke mest har fått nöja sig med promenader senaste veckorna. På det har han också börjat lyfta på benet, stora killen. ;) Ludd i öronen har han också fått, för plötsligt hör han sämre och sämre vad jag säger till honom, särskilt när vi är ute. ;P Hoppas det inte blir permanent! Skönt nog tar jag i alla fall examen om ett par veckor och några veckor efter det är det ju DogModel Summer Camp. =)
Loke (och jag) börjar för övrigt en terapihundsutbildning till hösten, vilket kan bli jättekul och jag hoppas han är "rätt material" för jobbet. Hans empatiska förmåga har jag redan sett prov på, då han för det första glatt går fram till vem som helst som ger honom uppmärksamhet. (Till mitt stora förtret ska tilläggas! Vadå "rasen är reserverad mot främlingar"!! =P) Vid några tillfällen har det varit människor som tyckts vara rätt nere och han har snällt låtit sig kramas om och hållas fast länge och lyssnat på vad människorna måste få ur sig. Han har fått dem att le igen, åtminstone för en stund. =) Hur väl han skulle klara det som ett "jobb" vet vi ju dock inte än, men det lär ju märkas om ca ett år då. Klarar han proven är det ju fantastiskt, då det ökar chanserna att han och jag kommer kunna jobba tillsammans i framtiden, om arbets-Sverige blir lite mer djurvänligt också. Min "co-therapist". Han blir både besöks-, mulle- och terapihund genom utbildningen.
På söndag ska vi besöka Lokes uppfödare är tanken. De har ju inte sett honom sedan han var nio veckor och eftersom vi ändå är i Värmland under helgen, så blir det inte en så stor omväg att svänga förbi dem. Med tanke på hans numera selektiva hörsel vågar jag knappt visa upp honom, så olydig som han framstår, men men. ;P Tanken är att han ska få kolla lite på fåren och så.
Slutligen har jag tack och lov fått jobb också! Som biståndshandläggare för äldreomsorgen. Man utreder och beslutar om insatser som tex hemtjänst, färdtjänst, trygghetslarm, bostadsanpassning osv. Var lite orolig hur det ekonomiska skulle lösa sig nu när det är bai bai CSN och så. Det är visserligen bara ett vikariat, så det finns anledning att fortsätta fundera på ekonomin såklart, men för ett tag kommer jag nu vara safe. Jag är en usel löneförhandlare, men det är en riktig socionomlön i alla fall, som man kan kräva med en examen. Kommer ha råd med massa kurser för vovven och TV-spel till mig själv. ;P
Jag kollar in Fattigbloggen med jämna mellanrum. Det är särskilt intressant att läsa alla kommentarer, tycker jag. Jag identifierar mig inte som en socialsekreterare och det är inte heller det jag vill jobba med när jag får min socionomexamen, (tyvärr måste man oftast ta en vända där i alla fall), men eftersom min praktik förra våren samt mitt sommarjobb därefter var förlagt inom ekonomiskt bistånd kan jag ändå inte låta bli att känna att jag även stödjer socialsekreterarna. (Jag var själv beroende av ekonomiskt bistånd i nästan ett år efter gymnasiet, så jag har suttit på båda sidor av skrivbordet och hann avverka två socialsekreterare innan jag tog mig vidare. En socialsekreterare var en oempatisk mardröm medan den andra var både hjälpsam och förstående). Folk klagar så mycket på socialsekreterarna och visst finns det de som sedan länge kanske borde ha övervägt att ta ett mer administrativt jobb utan klientkontakt, men många har inte tiden att ägna sig åt det förändringsarbete man faktiskt ska jobba med. Fattigbloggen skriver så här på ett ställe: "Jag undrar: Hur stor del av socialsekreterarnas tid går åt till att kontrollera människor? Hur stor del går åt till att hjälpa människor ut ur bidraget?"
Det är olika från stadsdel till stadsdel, men i en stadsdel jag var i hade varje socialsekreterare 70 ärenden var. "Ärenden" är alltså människor. En socialsekreterare (en människa) ska alltså hjälpa 70 människor att förändra sin livssituation utöver den rena "kontrollfunktionen" att kolla att människorna inte sitter på massa pengar egentligen, jobbar svart etc. 70 människor med varierande grader av problematik. Är man sommarvikarie, som jag var, så får man vikariera för flera socialsekreterare samtidigt. Det tickar iväg... Är det verkligen rimligt att klaga på att socialsekreterarna ¤inte sköter sitt jobb¤ när de blir helt överbelastade och förväntas klara, enligt mig, alldeles för mycket?Ingen av de socialsekreterare jag pratat med under praktik och sommarjobb sade att de jobbar med ekonomiskt bistånd för att de älskar att trycka ned och kontrollera folk - alla hade valt sitt yrke för att de ville hjälpa människor att ta sig ur sina svårigheter. Men hur ska man hinna med alla? Det är inte socialsekreterarna själva som sagt att de gärna tar 70 ärenden var. Man kan inte heller alltid välja det som skulle vara de bästa insatserna för en klient, utan måste snarare tänka på vad som är billigast - för förutom att hjälpa sina klienter ur sina svåra situationer ska socialsekreterarna dessutom tänka på pengarna som blivit tilldelade. Förutom den byråkratiska delen som sätter käppar i hjulen så ska socialsekreteraren dessutom hjälpa klienter som skäller, hotar och går till faktiska handgripligheter på socialsekreterarnas arbetsplats samtidigt som övriga klienter som är ¤snälla¤. Eller, som det var för en socialsekreterare jag pratade med, så blir hon påhoppad på lunchen ute på stan. En annan socialsekreterare fick email från en klient, som hade lyckats hitta uppgifter om hur hennes mamma dött när hon var mycket liten och mailade dessa uppgifter tillsammans med andra hemskheter till henne som någon slags hämnd för att han fått avslag på sin ansökan. En annan socialsekreterare hade blivit så hotad av en klient att hon fått hemlig identitet. Don't shoot the messenger liksom.
Stödgruppen för bidragstagare som Fattigbloggen tar upp tycker jag är ett mycket fint initiativ. Frivilliga insatser har mycket lättare att ställa upp för folk på ett helt annat sätt än de stackars socialsekreterarna som är kedjade i det byråkratiska kopplet... Många av oss som går socionomutbildningen har ambitionen att rädda världen, men som en lärare så uppmuntrande sade till oss tidigt i utbildningen: det kommer de ta ur er.
...
Att utbildningen inte är tillräckligt förankrad i verkligheten har jag klagat på från dag ett. Socionomutbildningen har blivit alldeles för teoretisk, på grund av kraven att socialt arbete ska vara mer forskningsförankrat osv... Två praktikperioder har blivit en. Vi läser två juridikkurser och en kurs i utredningsmetoder. I färskt minne kan man det bra, men juridiken är på termin två av sju och ploppar liksom inte upp så mycket mer sedan. När man sedan kom ut på praktik blev man dessutom snabbt förvirrad över att det man lärt sig i skolan inte verkade stämma överens med hur det faktiskt går till alltid. För oss studenter är det ju lite knepigt att gissa sig fram till vem man ska lyssna mest på. I alla fall jag känner mig inte kaxig nog att ifrågasätta folk som arbetat i 20 år medan jag själv inte ens kommit ur skolan.
Idag har jag handledning. Nu är det som sagt bara C-uppsatsen kvar att göra på den här utbildningen och man har inte längre några lärare som säger åt en vad som ska göras. Handledaren finns till som ett stöd och en rådgivare, men gör ingenting åt en så att säga. ;) Nu verkar det äntligen som det kan bli något av vårt ämne, efter otroligt mycket krångel med att få tillåtelse hit och få tag på människor dit osv... Jag känner mig stressad helt klart, eftersom vi inte ens kunnat börja med uppsatsen än på grund av detta. Blir till att ligga i desto mer de veckor som återstår!
Imorgon åker vi till Värmland. Love har en spelning med ett av sina band och samtidigt passar vi såklart på att stanna några dagar i torpet. Ska bli spännande att se vad Loke tycker om de värmländska skogarna, för att inte tala om mammas hundar! De är enorma schäferblandningar. Jag är lite orolig. =P Loke är ju en sådan spädis. Varg har de haft på tomten också! För egen del vore det drömmen att få se en fri varg, men självklart är jag orolig å min vovves vägnar. Fast jag tror det är mer troligt att ett av alla lodjur i trakterna flyger på honom än den där vargen. Lodjuren är hur kaxiga som helst!
Idag besökte vi Lipton och hans familj. Det är alltid angenämt att besöka deras hus och särskilt med sådant fantastiskt vårväder! Vi kunde ta av oss jackorna och njuta mot husväggen medan vi blev bjudna på fika. Lipton är en irländsk terrier, som vi varit hundvakt åt lite av och till. =) Han är en snäll hanhund, varför jag gärna vill att han smittar av sig på Loke. ;) En förebild helt enkelt. Loke blev först lite förskräckt av Liptons inviter till lek. Som en riktig liten fegis kom han springande och gömde sig mellan husses eller mattes ben! Lipton läser dock av andra hundar bra och taggade ned lite. Efter ett tag vågade Loke börja busa med. Han kryper ibland ihop som en vallande border collie när han lurar på avstånd. Funderade på om jag skulle öva inkallning och annat med den störningen all lek innebar, men struntade faktiskt i det idag. Orkar inte träna varje sekund! Måste ju gå att bara få ha roligt också. Nu är Loke i alla fall helt utmattad och vill knappt ens resa sig från golvet där han landade så fort vi kom hem. Tungan hängde ned i backen på hela färden hem. Ett riktigt hundliv. ;)
Att så frön är ganska fantastiskt. Det går så förvånansvärt fort från att man inte ser annat än jorden till det att det poppat upp små gröna blad, som sedan sträcker sig vidare mot himlen i rasande fart. Alla former av kreativt pyssel skänker mig en stunds lugn och harmoni, men just odling gör mig alltid så glad när det lyckas. Det är ett tydligt resultat. Blommor och växter kan, precis som djur, inte låtsas att de trivs liksom. Antingen lyckas man eller så gör man det inte.
Från det lilla drivhuset jag nämnt tidigare. Här syns mest svartöga, men även tomat i bakgrunden.
Njurvinda planterad i hårdrocksmjölkpaketet. ;P
Vit lobelia i bakgrunden och de små plantorna i förgrunden är en annan sorts tomatplanta.
Detta ska sås härnäst; massa kryddor! Hur jag ska få plats blir en senare fråga. ;) Det som är bra med dessa utvalda kryddor är att de kan odlas inomhus också om det skulle bli platsbrist. Basilika (rödbladig), rysk dragon, citronkoriander, dill, limebasilika, apelsintimjan, kryddsalvia, kinesisk gräslök, persilja och oregano.
Idag fyller jag år. Och nej, det är inget aprilskämt. ;P Dagen kommer inte firas alltför mycket, det är ju faktiskt inte särskilt speciellt. Men kära sambon väckte mig i alla fall med massa tända ljus och frukost-bakelse! Sjöng en sång vid sängkanten gjorde han också och gulligt nog stod även lilla vovven bredvid med viftande svans och ett stort flin. ;P Jag hade två olika bakelser att välja mellan - någon hallonhistoria mest bestående av grädde och så en rejäl bakelse med chokladkräm och grädde i olika lager. Inte nyttigt någonstans, men gott var det. Blommor fick jag också! En nätt bukett med gerbera, som ju är min favoritsnittblomma. =) Ikväll ska vi fira vidare med någon god middag. Love ville att vi skulle äta ute först, men jag tyckte att vi sparar några slantar på att äta hemma och kan ändå få det festligt. Skönt att komma ut lite förstås, men det är bra om ekonomin håller också. Annars har jag mest njutit av det härliga varma vårvädret, vilket även vovven har gjort. Ute på promenaden kisade han lättjefullt upp mot solen med tungan hängande ut ur munnen och inomhus har han hela tiden lagt sig där solstrålarna faller på golvet. Det är hans första vår. =)
Igår var jag på ännu en arbetsintervju. Bara ett sommarvik tyvärr. Men den var mycket lyckad. Väldigt trevligt! Fick ett bra intryck av de två som intervjuade mig. Jag var lite skeptisk först, när jag satt i väntrummet innan det var dags för mig att intervjuas. Det var liksom knappt ett väntrum. Ett pyttelitet rum med fyra slitna stolar och hur man än vred och vände på sig, så kändes det som att man inkräktade på någon annans utrymme liksom. Och detta är det första klienterna möts av. Minuspoäng. Å andra sidan var de i personalen som sagt trevliga och de uttryckte en kämpaglöd över att få hjälpa sina klienter och de hade en tro på förändringsarbetet. Himla synd att jag inte vill arbeta inom ekonomiskt bistånd något mer. ;P
Här kan man få lite intressant läsning, både som klient och socialsekreterare: Fattigbloggen
Jag kollade på Elisa Ryan-klänningar och hamnade inte så otippat på Blondinbellas blogg. Var något inlägg om Let's Dance, som jag inte orkade läsa, men kommentarerna var desto mer intressanta. Blondinbella har en rätt så saftig urringning på bilderna (vilket även verkar vara tanken med de klänningarna...) och gissa om det fick det att ryka ur öronen på många. Vi har de sedvanliga rena personangreppen, som tar upp hela Italien-traumat och att det inte var så konsigt att hon blev utsatt för övergrepp om hon klädde sig så blabla. Sedan har vi andra som uppmuntrande tycker att hon var fin och de avundas henne hennes bröst. Weee. Slutligen någon slags kategori blandad kompott som kanske hamnar mittemellan: man kan inte acceptera den mumsiga urringningen - för att hon "ju" har pojkvän. ("Och du har pojkvän så vitt jag vet, då går man ju inte ut o vill visa upp sig.")
Varför skulle man inte göra det, om man nu vill det? Det är en inställning hos många som jag aldrig riktigt förstått. Pojkvännerna behöver ju aldrig fundera på vad de har på sig när de går ut - de kan faktiskt också vara mer eller mindre attraktivt klädda. Bara för att man går ut i en sexig klänning, så har man en agenda att flörta med andra/vara otrogen? Och varför inte flörta hur som helst, det är ju just bara flört. Bara för att man är ihop med/sambo/gift med någon betyder det faktiskt inte att man äger varandra och att hela resten av världen plötsligt inte ska spela någon roll. Det slutar inte upp att finnas snygga killar/tjejer bara för att man är ihop med någon och den som påstår att den aldrig tittar åt något annat håll ljuger. Att man däremot trots det inte är intresserad av någon annan än den man är ihop med är en annan sak. Jag ser ingen anledning till att man skulle sluta klä upp sig sexigt bara för att man är i ett förhållande, det måste handla om någon slags missunnsamhet från övriga omvärlden (samt gamla värderingar). Sällan är man så attraktiv som när man inte letar efter någon. ;) Klart man inte vill sluta visa upp sig bara för det!
Idag är det äta ute som gäller. När man bor i Stockholm får man ett grattis-kort från Patricia när ens födelsedag börjar närma sig. Jag får en tvårätters-middag gratis och tar jag med mig 5-35 vänner så äter de för halva priset. Helt ok erbjudande, tycker jag! Hundvakt är införskaffad och bord är bokat.
Idag gäller följande: shopping!!! Inte så mycket mode, så man lär ju aldrig få modebloggarnas popularitet. ;P Fast jag ska faktiskt speja efter ett par byxor och framförallt nya sportskor. Mina är hopplöst utslitna. Helst av allt skulle jag vilja köpa från nike.com, där man kan customize flera av deras skor. Jag är aldrig nöjd med färgkombinationerna på sportskor! Tyvärr tillåter inte studentekonomin det hela.
Vad mer. Jo, balkongen är det som det satsas på mest just nu, eftersom jag vill ha det riktigt lummigt i sommar. Jag har således beställt en massa frön och lökar idag. Jag lever i nuet när det gäller detta, så hur jag ska få plats med allt sedan blir ett senare problem. ;)
Ska även förbi Fitness24seven om jag hinner, för att se om det verkar vara "något att ha". Eftersom de har öppet dygnet runt kan man i alla fall inte skylla på att man aldrig har tid att gå dit... Och de har studentpriser, vilket är högst ekonomiskt försvarbart i min budget.
En liten fråga i förbigående till den lilla grupp läsare som verkar kika förbi här med jämna mellanrum: vad är det som får er att fastna för en blogg, så ni fortsätter följa den? Maila till info@cafenaive.se. Får jag något intressant svar, så publicerar jag det här och länkar. Jag är ganska fascinerad över alla dessa modebloggar som verkar gå hem så starkt hos publiken. Det är klart, alla veckotidningar i affärerna satsar ju också främst på mode (för kvinnorna). Ska jag kanske också börja med Dagens Outfit och recensera smink? Är det möjligt att hålla på så när man strax fyller 27? =P Hahaha, jag som knappt använder mascara ens. Skämt åsido, bloggarna har helt klart sitt underhållningsvärde.
Äntligen är det gjort. Vi köpte trätrall till balkongen och nu har jag lagt ut den. Så mycket trevligare än det sunkiga betonggolvet, som dessutom alltid känns iskallt. Jag vill kunna gå ut barfota på balkongen i sommar och njuta av solvarmt trä mot fotsulorna. ¤mys¤
Före: Trist och kallt betonggolv.
Efter: Mysigt trä som ger ett ombonat intryck.
I början på veckan kom de frön jag beställt och nu har jag planterat några av dem i det lilla drivhuset. Tomat och svartöga bland annat, som måste sås tidigt. Hoppas de tar sig!
Tomat, sötflockel, svartöga och äppelsolbrud är sådda i drivhuset redan.
För ett tag sedan besökte vi hundöarna på Drottningholm. Det är helt enkelt några öar där hundar får vara lösa. ;P Trevligt hur som helst! För hundarna. För oss tvåbeningar var det mest halt, lerigt och blött, gärna i kombination. Det plaskade i skorna sedan. Loke lekte med allt från en liten borderterrier till en rejäl schäfer och gärna flera samtidigt. Glad blev jag över att han nästan alltid kom tillbaka när jag ropade på honom. Vi har inte kunnat öva med den typen av störningar och jag såg framför mig hur jag skulle behöva jaga efter en lekhysterisk valp över de hala vidderna... Men icke. =) Ibland valde han till och med självmant att gå bredvid oss istället för att skutta runt med de andra hundarna. Det känns bra.
Loke är snabb i vändningarna.
Idag tog vi ett varv runt "Tippen" - en stor höjd med ett trevligt promenadstråk kan man kanske säga. För första gången fick Loke se skärmflygare som kom glidande ned från högsta punkten och ned på den öppna gräsplanen som är där. (Där vi stod). Gissa om han blev en kinkig liten gnällspik plötsligt. Han ville bara därifrån, vilket ju naturligtvis ledde till att jag verkligen var tvungen att stå kvar och "rida ut det". Då försökte han gömma sig mellan eller bakom mina ben och till slut även försöka klättra upp i min famn. Inget modigt lejon precis! Men så kom en av skärmflygarna ända ner och när han väl ställde sig på backen ville Loke fram och titta nyfiket istället. Se, det var inget farligt, bara en människa! =)
Detta är (nog) det Loke kan so far. =) Vissa saker är just påbörjade och ska finslipas osv. Hans "fjäska" näst sist i filmen måste bli mer balanserat till exempel. ;) Men spela död måste jag säga att han redan efter några få gånger gör riktigt bra, hahaha! Jag klickar honom, även om det inte hörs. Använder fortfarande godis ganska ofta för att uppehålla intresset, men vi ökar tidskriterierna sakta men säkert.
Loke växer som ogräs! Känns som att det bara var ett par veckor sedan som han var en liten plutt som knappt kändes när man bar honom nedför trappan. Nu är det faktiskt lite att ta i! Jag har lärt honom att ställa sig på vår lilla våg hemma, för att lättare kunna väga honom. =P Tyvärr är vågen så kass att det inte riktigt funkar i praktiken, (jäkla billiga digitalvågar), men jaja - för framtiden kanske! Vi har börjat öva lite "sök" kan man kanske säga - vi gömmer oss under skogspromenaderna och så får Loke leta upp oss. Han fattade snabbt vad som förväntades, även om det än så länge är ett ganska planlöst springande fram och tillbaka tills han får syn på oss. ;P
För ett par veckor sedan besökte vi min pojkväns far, som bor ute i skogen alldeles för många mil härifrån. Där knatar han omkring tillsammans med sina två hundar dagarna i ända. Eller ja, en hund är "till låns", men för lång tid framåt. ;) Loke fann en mycket lekvillig kamrat i den irländska terriern Malla, som fjäskade otroligt mycket för honom. Malla är ju fortfarande en ung hund, medan blandrashunden Kajsa är gammal (13 år) och trött och hade ganska kort med tålamod för en sprallig liten snorvalp. Tur för oss att vi har kunnat låta Loke träffa hundar i ganska varierande åldrar och storlekar. Jag hoppas på ett väl etablerat ¤hundspråk¤ hos honom. =) Nästa vecka kan vi kanske äntligen få utsätta honom för katt, vilket har varit desto svårare att hitta!
Äntligen tillbaka. =) Alltid när man ska byta från en leverantör till en annan så blir det krångel. Det är otroligt handikappande att ha varken telefon eller internet märker man när det är ett faktum.
Jag har varit himla lat med träningen. Senaste veckorna har vi mest gått långa promenader och övat på sådana där vardagliga saker - som att gå fint i kopplet, inte äta allt man ser på marken osv. >_< Loke drar inte i kopplet, men han har inget större tålamod med att gå bredvid mig, utan vill hellre gå framför. Att han inte drar är viktigast för mig, men jag vill ha valmöjligheter så att säga. ;) Annars har vi mest kört på de trick han kan, fast motsatta. Alltså, han är bra på att korsa vänster tass över högra, så nu jobbar vi på höger tass över vänstra. Till exempel. Jag har aldrig tränat med hund tidigare, annat än just "vardagsanvändningsnivå", så jag är lite lost på att träna lydnadsmoment, som utgångsposition och allt, men vi försöker långsamt. Både jag och Loke lär oss allteftersom. ;)
Något som dock är otroligt kul är att vi kom med i Dog Models Summer Camp 2009! =D Det går av stapeln på Flikens kursgård i slutet av juni och pågår i fyra dagar. En viss Nora från Ungern, som har en hundskola där, ska köra hårt med oss de första två dagarna, kolla på hundarna individuellt osv. Tredje dagen är det finslipning och förberedelse för varje hund och sista dagen filmas resultatet. Filmen får man på DVD sedan. Ska bli jättekul och spännande!
Vi är mitt uppe i ett byte av tele- och internetleverantör och naturligtvis krånglar det. Har varken internet eller telefon just nu och således kommer det inte uppdateras här förrän det ordnat sig...
