Examenshögtid

I fredags (5 juni) tog jag examen från socionomprogrammet! =) Själva avslutningen på skolan var ganska löjlig, rektor och alla som höll tal var så himla ospontana. Den enda som var en bra talare var en ekonom (tror jag) som de hade lånat in för att hålla ett festtal. Istället höll han ett långt tal om den nuvarande kristiden i Sverige jämfört med den på 90-talet och på det stora hela var det ett ganska dystert tal. =P Men HAN var passionerad och stirrade inte ned i något papper hela tiden. Dagen till ära hade jag i alla fall färgat håret på nytt, men det gick lite överstyr! Inte mig emot, men jag är lite orolig över vad min arbetsplats kommer att säga när jag dyker upp med ett flammande huvud på onsdag... Mamma och hennes familj besökte mig denna dag och till och med pappa följde med. Det ska mycket till för att få någon av dem att lämna hemstaden. Äntligen fick de se hur jag bor. Efter avslutningen åkte de hem igen medan jag och Love tog oss vidare mot examensmiddagen på Scandic Continental tillsammans med Jen och Micke.

Sambon grattar utanför huvudingången till skolan.

Mingel med bubbel i väntan på maten. Poserar lite med klasskompisarna.

Under middagen underhöll Kalles Kablar med en skräddarsydd show för oss. Det var mycket fint faktiskt. =) Så härligt att de hade gjort research, så de kunde göra fåniga låtar och sketcher som vi kunde känna igen oss i.





Efter middagen var det helt enkelt fest med sprit till studentpris och även vänner fick komma in. Vi var där ända tills de stängde och dansade loss ordentligt. Stämningen var fantastiskt bra. =) Kunde inte ha fått en bättre avslutning på 3½ års högskolestudier.

Socialsekreterarnas lott

Jag kollar in Fattigbloggen med jämna mellanrum. Det är särskilt intressant att läsa alla kommentarer, tycker jag. Jag identifierar mig inte som en socialsekreterare och det är inte heller det jag vill jobba med när jag får min socionomexamen, (tyvärr måste man oftast ta en vända där i alla fall), men eftersom min praktik förra våren samt mitt sommarjobb därefter var förlagt inom ekonomiskt bistånd kan jag ändå inte låta bli att känna att jag även stödjer socialsekreterarna. (Jag var själv beroende av ekonomiskt bistånd i nästan ett år efter gymnasiet, så jag har suttit på båda sidor av skrivbordet och hann avverka två socialsekreterare innan jag tog mig vidare. En socialsekreterare var en oempatisk mardröm medan den andra var både hjälpsam och förstående). Folk klagar så mycket på socialsekreterarna och visst finns det de som sedan länge kanske borde ha övervägt att ta ett mer administrativt jobb utan klientkontakt, men många har inte tiden att ägna sig åt det förändringsarbete man faktiskt ska jobba med. Fattigbloggen skriver så här på ett ställe:
"Jag undrar: Hur stor del av socialsekreterarnas tid går åt till att kontrollera människor?
Hur stor del går åt till att hjälpa människor ut ur bidraget?"

Det är olika från stadsdel till stadsdel, men i en stadsdel jag var i hade varje socialsekreterare 70 ärenden var. "Ärenden" är alltså människor. En socialsekreterare (en människa) ska alltså hjälpa 70 människor att förändra sin livssituation utöver den rena "kontrollfunktionen" att kolla att människorna inte sitter på massa pengar egentligen, jobbar svart etc. 70 människor med varierande grader av problematik. Är man sommarvikarie, som jag var, så får man vikariera för flera socialsekreterare samtidigt. Det tickar iväg... Är det verkligen rimligt att klaga på att socialsekreterarna ¤inte sköter sitt jobb¤ när de blir helt överbelastade och förväntas klara, enligt mig, alldeles för mycket? Ingen av de socialsekreterare jag pratat med under praktik och sommarjobb sade att de jobbar med ekonomiskt bistånd för att de älskar att trycka ned och kontrollera folk - alla hade valt sitt yrke för att de ville hjälpa människor att ta sig ur sina svårigheter. Men hur ska man hinna med alla? Det är inte socialsekreterarna själva som sagt att de gärna tar 70 ärenden var. Man kan inte heller alltid välja det som skulle vara de bästa insatserna för en klient, utan måste snarare tänka på vad som är billigast - för förutom att hjälpa sina klienter ur sina svåra situationer ska socialsekreterarna dessutom tänka på pengarna som blivit tilldelade. Förutom den byråkratiska delen som sätter käppar i hjulen så ska socialsekreteraren dessutom hjälpa klienter som skäller, hotar och går till faktiska handgripligheter på socialsekreterarnas arbetsplats samtidigt som övriga klienter som är ¤snälla¤. Eller, som det var för en socialsekreterare jag pratade med, så blir hon påhoppad på lunchen ute på stan. En annan socialsekreterare fick email från en klient, som hade lyckats hitta uppgifter om hur hennes mamma dött när hon var mycket liten och mailade dessa uppgifter tillsammans med andra hemskheter till henne som någon slags hämnd för att han fått avslag på sin ansökan. En annan socialsekreterare hade blivit så hotad av en klient att hon fått hemlig identitet.
Don't shoot the messenger liksom.

Stödgruppen för bidragstagare som Fattigbloggen tar upp tycker jag är ett mycket fint initiativ. Frivilliga insatser har mycket lättare att ställa upp för folk på ett helt annat sätt än de stackars socialsekreterarna som är kedjade i det byråkratiska kopplet... Många av oss som går socionomutbildningen har ambitionen att rädda världen, men som en lärare så uppmuntrande sade till oss tidigt i utbildningen: det kommer de ta ur er.

...

Att utbildningen inte är tillräckligt förankrad i verkligheten har jag klagat på från dag ett. Socionomutbildningen har blivit alldeles för teoretisk, på grund av kraven att socialt arbete ska vara mer forskningsförankrat osv... Två praktikperioder har blivit en. Vi läser två juridikkurser och en kurs i utredningsmetoder. I färskt minne kan man det bra, men juridiken är på termin två av sju och ploppar liksom inte upp så mycket mer sedan. När man sedan kom ut på praktik blev man dessutom snabbt förvirrad över att det man lärt sig i skolan inte verkade stämma överens med hur det faktiskt går till alltid. För oss studenter är det ju lite knepigt att gissa sig fram till vem man ska lyssna mest på. I alla fall jag känner mig inte kaxig nog att ifrågasätta folk som arbetat i 20 år medan jag själv inte ens kommit ur skolan.

Ljuset i tunneln

Sista terminen på Socialhögskolan har börjat. Äntligen! Man kan se ljuset i tunneln. I juni tar man liksom examen. Det känns stort.
Dags för C-uppsats. Vi fick gå laget runt i klassen igår och berätta vad vi tänkt skriva om. Alla har än så länge väldigt breda ämnen och det gäller att snäva ned det till något som är hanterbart. Läraren gjorde mig först otroligt nervös när jag kungjorde vad jag och min uppsatspartner tänkt skriva om: djurs medverkan i socialt arbete.
Allt blev liksom alldeles tyst. Till och med trafiken ute, allt. Läraren glodde förstummat i vad som kändes som flera minuter och jag blev mer och mer obehaglig till mods.
- Djur...? (tick tack tick tack tick)
Och plötsligt: Vad intressant!
Herregud... Vilken mardröm. Jag kände mig riktigt originell i ämnesvalet faktiskt. Tankarna formades redan i höstas. Hoppas vi lyckas få ihop något intressant och bra. =)

Loke har börjat ta sig ton. Han vill bitas mycket och tycker det är jättekul. Det tycker inte vi, för valptänderna är jättevassa! Än så länge verkar det funka bäst att bara skrika högt och gällt när han sätter igång (då kommer han av sig och stirrar storögt) och sedan går man därifrån och ignorerar honom ett tag. Att bli hotad med att bli ensam verkar ta skruv snabbt, till skillnad mot så kallade "hårda metoder" som att lägga honom på rygg och så för att sätta honom på plats. "Nej" är ju inte inlärt bra än, så det är lite mycket begärt att han ska fatta när man säger det. =P Annars är han duktig på både sitt, ligg och lite stå, efter bara ett par dagar med klickern. Knappast redo för lydnadstävlingen om man säger så, men han börjar greppa vad som ger belöningar och han är ju bara en valp som sagt. ;) Snart kan jag kanske sätta kommandon också och ta bort klickern på de momenten. Ute kan det ge belöning att gå fint, inte dra och att ta kontakt både spontant och på inkallning. Det bästa är att han verkar gilla det. Svansen viftar glatt så fort han förstått att det går att få klick. Han blir frustrerad när han inte får mig att klicka och försöker då lite hårdare. Det är som om vi båda inbillar oss att vi tränar varandra. =P Min förra hund lärde jag tricks genom att tex trycka ned baken och säga "sitt" tills han fattade, så som många gör och detta fungerar också bra på sitt sätt. Men han verkade aldrig tycka det var särskilt roligt och han erbjöd aldrig några beteenden frivilligt - han bara väntade passivt på att jag skulle säga något eller ställa honom på något sätt jag ville. Det är kul att prova något nytt, som verkar ge resultat hur som helst. =)

Blandade känslor

Har fått tillbaka hemtentan i Utredningsmetoder i socialt arbete och det gick väl OK. Verkar inte som att jag förstått exakt vad läraren sade till mig på vissa ställen, eller så har hon sagt fel alternativt ändrat sig i efterhand, men godkänd är jag i alla fall, så mer än så behöver jag inte bry mig. Sofia i min klass hade fått liknande klagomål (vi hade samma fall) och var lika förvånad som jag visade det sig. Men men. "Arbetet brister i metodologisk inledning, men är strukturerat, lättläst och har god inre logik. Tillämpliga rättsregler har beaktats bra".

I onsdags fick jag ett lite oväntat besked att en bekant dött och det gjorde mig mer ledsen än jag trodde det skulle göra. Framförallt för att det hela känns "oavslutat" tror jag, man grämer sig så lätt. Han dog i måndags och jag skickade ett mail i söndags, som han ju aldrig kommer läsa nu. Ett mail som jag sköt upp och sköt upp hela tiden, för att skola och annat kom emellan. Hade jag bara skrivit en vecka tidigare hade han hunnit se det. Jag trodde han hade något år kvar åtminstone och tog inte vara på tiden ordentligt. Dumt av mig, jag har lärt mig en livsläxa. Mamma sade åt mig att inte gräma mig, utan istället tänka ljusa tankar och skicka dem till honom.

Igår var det PF och jag och Jen var samtalsledare denna gång. Kände ingen direkt ångest alls, för jag var för upptagen med mitt på något sätt. (Att gräma mig och känna ett styng av sorg alltså). Kungjorde för gruppen, innan rundgången startade, vad som hänt och att jag kände mig okoncentrerad och ganska osugen, så att de skulle veta vad det berodde på om jag inte hörde dem vid tillfällen och så, istället för att tolka det som ointresse eller något. Lämpade över en lite tyngre börda på Jen, som fick styra upp det mesta när det gällde tex följdfrågor. Jag zoonade ut helt i de tysta stunderna istället för att tänka på att driva samtalet framåt. Jag antecknade däremot och tydligen var jag den första att göra det. Hade jag inte ens tänkt på. Tydligen var vi ändå bra samtalsledare, för vi fick massa beröm och uppskattning både från våra klasskamrater och läraren som bara sitter och observerar på de här träffarna. De var nöjda med valet av ämnen, de tyckte stämningen hade varit så skön, att vi inte stressade på någonting utan var lugna, kom ihåg det som sades så bra, lite blandade känslor till längre stunder av tystnad, men mest positivt. Staffan i klassen sade att han inte kunde tänka sig några bättre samtalsledare. =P Hahaha. Han säger att han menade det exakt så.

Nu sitter jag och kämpar med nästa flummiga hemtenta, som ska vara inlämnad på måndag senast. Har skrivit en hel sida (ska vara 6 stycken enligt instruktionerna). Go me.

Lite tid över

Nu börjar det äntligen bli lite lugnare igen och man får med lite tur tid över till sådant som inte är pluggrelaterat. Kursen tar slut på onsdag och förhoppningsvis ger nästa kurs lite andrum. Fast det har varit en kul kurs, det här. Önskar att fler av kurserna var så här mer praktiska och verklighetsförankrade. Stor idé att man läste juridik på termin 2 och 3 när man sedan dess inte fått någon anledning att praktisera det, i princip. Då tappar man bara en massa.


Fast lite hycklare är jag. ;) Jag har inte BARA pluggat. Har även kommit in i en ny period av vampyrer. True Blood (baserad på Southern Vampire Mysteries) hade ju premiär i Sverige i dagarna. I USA har den däremot sänts sedan september, så det är det vi utgår ifrån. Det är ju Alan Ball (Six Feet Under) som gjort den, så jag var ju tvungen att se vad detta var. Annars är jag alltid skeptiskt inställd till vampyrserier. Än så länge vet jag inte vad jag ska tycka om True Blood. Jag hade förhoppningar om att den skulle vara liknande Six Feet Under, med djupa komplicerade relationer. Detta har i sådana fall inte infunnit sig än, men vi är bara på avsnitt 7, så vi ska inte jäkta. Jag får dock känslan av att Alan Ball kanske satsat på att få in lite för mycket i en enda serie; politiska undertoner som hela tiden får en att tänka att det egentligen syftas på hur fult det ansetts (anses) vara med vita och svarta som "blandar sig", bara det att i detta fallet är det en vampyr och en söt vit tjej istället, hur utsatta vampyrerna är i samhället än idag, hur de behandlas som andra klassens medborgare etc etc. Ändå smackas det på ganska många klyschor: söderpojkarna tycks alla vara överkåta och avogt (rasistiskt) inställda till allt som är annorlunda (särskilt vampyrer då) och testosteronstinna till bristningsgränsen. Sex spelar över huvud taget en stor roll i den här staden. Vampyrerna som hittills presenterats är i bästa fall dekadenta, annars tämligen onda. Utom huvudkaraktärsvampyren Bill Compton (Stephen Moyer) förstås, som är sann gentleman (med huggtänder ibland) och vill leva som alla andra vanliga dödliga. "Mainstreama". Han och den andra huvudkaraktären - den tankeläsande sydstatsservitrisen Sookie Stackhouse (Anna Paquin) - finner varandra oändligt fascinerande i denna värld där ingen av dem riktigt kan finna sig till rätta och bli accepterade för vad de är. Men tillsammans känner de sig till freds. Himla gôlligt faktiskt. Som en "riktig man" är Bill både väldigt beskyddande, gentlemannamässig och allmänt gloomy och allvarlig, som det passar sig att vara när man är vampyr och har levt sedan 1860-någonstans. =P Blod, sex och tårar, serien har allt detta. Romantik, huggtänder och död. Jag vill sannerligen också ha en snygg vampyr som inte tycker att han har något vettigare att göra än att komma till min undsättning när det behövs.

Prioriteringar

Den här kursen kräver ordentlig planering av min tid och kommer framförallt uppta mycket av min tid, (6 individuella uppgifter OCH 4 gruppuppgifter) plus att jag samtidigt har fotouppdraget och volontärsamordnarjobbet. Däremellan ska man få någon slags tid att andas och rå om sig själv. Därför kommer det kanske inte uppdateras här varje dag för ett par veckor framöver. Kommer göra det när jag känner att jag har tid, helt enkelt.

Skräckblandad förtjusning

Jag kämpar med hemtentan från förra kursen och måste helt enkelt komma ikapp idag. Blir inget annat gjort. Hehe, om hela utbildningen hade legat på samma nivå som nuvarande kurs, så hade jag nog inte klarat mig så här långt. ;) Eller jo, kanske, man hade ju vant sig. Nu pratar folk om magsår och sömnbrist istället. Synd att man ska behöva känna så för en annars så intressant kurs. För mig som blir värsta sociofoben när det kommer till att prata inför klassen och spontant känner för att hoppa av varje gång det är dags, så är det extra ångestfyllt när det nu ställs KRAV på "aktivt" (=muntligt) deltagande varje seminarium - annars får man restuppgift. ¤darrar på läppen¤ Skräcken.


Andra bloggar om: socionom, socionomutbildning

Ojämna kurvor

Herregud vad ojämn den här utbildningen är! Kursen som tog slut förra veckan var mest tråkig, men inte särskilt svår på något vis. Helst hade man sett att den tryckts ihop till två intensivveckor eller liknande. Idag började nästa kurs - Utredningsmetoder i socialt arbete. Plötsligt steg prestationskraven och arbetsbördan tio dimensioner! Det är inte ok att göra så mot oss studenter, tycker jag. Den här kursen är äntligen på den nivå man föreställde sig att termin 6 skulle vara när man började själva utbildningen. Kanske lite mer till och med. Men man har ju inte rustats för det på något vis när de flesta andra kurserna mest pruttat på i ett makligt tempo utan alltför mycket engagemang. Det blir så otroligt hackigt allting, så jag sätter mest i halsen av ångest och får lust att hoppa av när det plötsligt blir så här, även om det verkar vara en kul kurs. Jag har liksom ingen tilltro eller tillförsikt vad det gäller min kunskap och min kapacitet, för utbildningen dumförklarar en ju för det mesta genom att gå igenom allt om och om igen. Suck! Plus att det naturligtvis blir en så här seriös kurs när jag tackat ja till ett jobb, som i sin tur har en internutbildning på heltid, vilket kräver min frånvaro från skolan under en veckas tid. Nu måste jag kanske plötsligt tvärvända och säga nej tack, (där lär jag ju aldrig få jobb igen då), men jag har inte bestämt mig än. Behöver väga fördelar och nackdelar etc. Vi behöver verkligen pengarna. Jävla skit. Dags att beställa kurslitteratur.

Hemtenta

Vad dum man är som skjuter upp hemtentor till sista minuten jämt. Den här hemtentan går extra långsamt också, för jag tycker den är så tråkig. Här är en fråga jag just besvarat idag:
“Redogör för hur perspektiven konstruktivism och realism/objektivism påverkar vår syn på sociala problem, genom att ta ett aktuellt socialt problem och pröva hur det förklaras och åtgärdas utifrån de skilda perspektiven.”
Skitroligt.
Jag har ytterligare fyra frågor att besvara och såklart använda relevanta referenser blablabla. Nu när vädret dessutom varit så fint kan jag inte påstå att jag blir mer motiverad. ;)
Den här helgen åker vi ut till Los pappa på landet, så då blir det inget uppdaterat här.


Andra bloggar om: socionom, socionomutbildning, socialt arbete

Pilates

Nä, idag blir det inte mycket skrivet. Hade examination på terminens första kurs och den är inte mycket att tala om. Kändes mest som ett diskussionsforum. Det kom dock fram en del bra förslag på förbättringar. Tyvärr är det väl som vanligt inget vi kommer märka av, utan först klasserna efter oss. Nu återstår att sätta igång med hemtentan, vilket är vad jag förberett så smått under resten av dagen. Det kommer bli en upptagen vecka...
Dessutom har jag och Jen äntligen börjat "våra nya liv". ;) Första träningspasset idag - Pilates. Där visade det sig att jag inte har mycket magmuskler kvar att tala om. Imorrn kommer det kännas, det är bra!


Smidig som en katt ska jag bli


Andra bloggar om: träning, pilates, socionom, socionomutbildning

Förändringar på gång

Jovars. Café Naive ska flytta. Har börjat tröttna på att hålla till på en blogghost och vill ha något mer eget där jag sätter reglerna. Något spikat datum för denna flytt och förändring är ännu inte satt, men för de som kanske faktiskt följer den här bloggen regelbundet kan det vara intressant att få lite förvarning. Hoppas ni inte försvinner bara för att ni får ta er till en annan sida sedan! ;)

Idag hade vi en mycket intressant föreläsning som hölls av psykologen Alain Topor. Jag tror det är, om inte den bästa, så en av de bästa föreläsningarna jag varit på under tiden på socionomutbildningen. Framförallt talade han med humor, trots allvarliga samtalsämnen som psykiska sjukdomar, (exempelvis schizofreni), hemlöshet, professionellas tendens att luta sig mot piller som främsta problemlösare etc. För ovanlighetens skull ville jag faktiskt sitta kvar en hel föreläsning och trots att han drog över tiden med 25 minuter, så gjorde detta ingenting. Han talade om vikten av ¤hopp¤, att ofta är det när vi som professionella bryter mot arbetsgivarens regler (när vi gör mer än vi ska eller helt på sidan av vad vi ska) som vi hjälper som mest, engagemanget, och spräckte vissa bubblor kring forskning och statistik. Man ska inte svälja allt man läser... Bland annat tog han upp flera egna exempel bland folk han intervjuat och där intervjuade just lyfte fram (bland annat) relationer till andra som avgörande för återhämtningsprocessen (vid tal om psykisk sjukdom). De professionella relationerna blev betydelsefulla när personalen satte sin professionalitet på spel och riskerade något för patientens skull. Alain berättade att det ju är ett vanligt sätt att slippa ifrån sina patienter genom att byta jobb. En psykoterapeut han tog upp som exempel hade en patient som behövde hjälp under åtta år. Under den tidsperioden bytte psykoterapeuten arbetsplats fyra gånger. Varje gång tog han med sig patienten till sin nya arbetsplats, vilket inte var det lättaste att förklara för de nya cheferna och kollegorna. Att han ändå tog den risken blev en bekräftelse för patienten att han var värd något. Att ha en personlig relation till sina klienter är alltså inte nödvändigtvis av ondo. Jag har tidigare varit rädd för att bli för personligt engagerad, men nu ska jag nog försöka slappna av mer.
Vad anser du är viktigt i mötet med professionella? (Vare sig det är socialsekreterare, psykologer, terapeuter etc)


Andra bloggar om: Alain Topor, socionom, socionomutbildning, socialt arbete, psykolog, psykisk sjukdom, schizofreni, hemlöshet

Hårda tider väntar

Hade föreläsning idag på förmiddagen. Dagens ämne var sorg och kris, ett ämne som jag egentligen tycker är väldigt intressant. Tyvärr föll allt väldigt platt och det mesta kändes lite felplacerat på något vis... Jag är opeppad till att börja med, eftersom hela kursen känns som en enda stor upprepning av tidigare kurser. Vad är då vitsen? Vad lär jag mig på detta? Blargh... Läraren lyckades inte direkt få med sig någon i klassen, inga vildare diskussioner över huvud taget. Själv väntade jag bara på att föreläsningen skulle vara över. Känns bara som slöseri med min tid och tyvärr är naturligtvis alla föreläsningar obligatoriska. Trist. Fast det är klart - var de inte obligatoriska, så skulle nog inte många komma. Jag har däremot alltid trott att studentlivet går ut just på det egna ansvaret och det ska inte behövas några tvångsåtgärder som om vi gick på gymnasiet igen... Ändå har socionomutbildningen obligatoriska föreläsningar termin ut och termin in. Löjligt!

När jag kom hem från föreläsningen möttes jag av en vilt svansviftande Malla, så glad att ha sällskap igen. Detta är angenämt att komma hem till. Däremot var det mindre angenämt att komma in i hobbyrummet strax därefter. Malla hade gått lös på papperskorgen där inne och vräkt ut allt innehåll. (Hehe, mycket godispapper, men det är INTE så att vi käkar godis varje dag. Det är många månaders samlande). Det som gick att tugga sönder hade hon tuggat sönder. Argh!!! Detta hade jag aldrig ens funderat på att hon skulle vara intresserad av, ingen av tidigare hundar jag haft har ens brytt sig om sådant. Jag samlade ihop allt bråte i en soppåse, knöt ihop och ställde vid ytterdörren för att gå och slänga senare. Först tog jag dock en promenad med Malla. Använde den långa löplinan, (eftersom jag inte vågar släppa henne lös än), och vi vandrade runt i 1½ timme, testade lite tricks osv. Jag var nog tröttare än Malla när vi väl kom hem igen. Gick till mataffären en snabbis och när jag kom tillbaka så... Japp, då hade Malla gått lös på soppåsen vid ytterdörren och rivit ut allt innehåll IGEN, fast nu i hallen. Argh!! Hårda tider väntar. Hoppas det inte fortsätter så här. Det är förstås bättre att hon har sönder sopor än att hon till exempel tuggar sönder möbler eller något sådant. Skulle hon ha sönder soffan eller så, så skulle jag sätta ett frimärke i pannan på henne och posta henne tillbaka till sin riktiga matte. ;P

Andra bloggar om: irländsk terrier, socionom, socionomutbildning, sorg, kris

Sommaren som socialsekreterare över

I fredags var min sista dag på sommarjobbet som socialsekreterare här i Stockholms stad. Det kändes precis lagom. Sista veckan var så händelselös att jag blev uttråkad. Annars har sommaren varit händelserik. Både arga och glada klienter, lätta och svåra utredningar etc. Tur nog hamnade jag på en arbetsplats där övriga socialsekreterare faktiskt inte är bittra och förfärade över de dåliga arbetsvillkoren. Tvärtom tenderar folk stanna ganska länge inom stadsdelsförvaltningen istället för att så snabbt som möjligt söka sig vidare till ett mer tacksamt jobb. Med andra ord fanns det gott om socialsekreterare som arbetat länge och som jag således kunde vända mig till i min okunskap. Det är ändå ganska förvånande att det för de flesta socionomer blir deras första jobb att arbeta inom socialtjänsten. För enkelt är det verkligen inte... Nu var det enheten för försörjningsstöd jag arbetade på, men alldeles nyutexaminerade socionomer kan hamna att utreda känsliga och komplicerade ärenden rörande barn etc, vilket jag tycker verkar vara alldeles för svårt. Jag har fått känna på både en och två gånger under sommaren att utbildningen inte rustat mig så himlans mycket för att träffa dessa klienter än - däremot är jag en jävel på att skriva journalanteckningar, brev etc. Hahaha. Min personliga utveckling när det gäller att kunna hantera och möta människor har inte växt så mycket genom utbildningen, men däremot blir man hela tiden desto mer förberedd att forska vidare och skriva snygga rapporter. Nå, ett år kvar, vi får väl se vad det bär med sig.

Hursomhelst. När jag så packade ihop mig i fredags kom alla socialsekreterare och drog in mig i fikarummet. Där sade alla hej då och gav mig en stor bukett med blommor, tackkort, kramar - allting. Det är helt klart människorna man arbetar med som avgör om man vill stanna på en arbetsplats eller inte. De har varit så otroligt trevliga och hjälpsamma. Jag är välkommen tillbaka nästa år och så kanske det blir också. ;)


Den som vill veta mer om vad en socionom gör kan exempelvis kolla på Arbetsförmedlingens hemsida: Arbetsförmedlingen

Andra bloggar om: socionom, socialsekreterare, socionomutbildning, sommarjobb, personlig utveckling, forskningsrapport

Mer information om socialtjänsten etc i Stockholms stad.