Examenshögtid

I fredags (5 juni) tog jag examen från socionomprogrammet! =) Själva avslutningen på skolan var ganska löjlig, rektor och alla som höll tal var så himla ospontana. Den enda som var en bra talare var en ekonom (tror jag) som de hade lånat in för att hålla ett festtal. Istället höll han ett långt tal om den nuvarande kristiden i Sverige jämfört med den på 90-talet och på det stora hela var det ett ganska dystert tal. =P Men HAN var passionerad och stirrade inte ned i något papper hela tiden. Dagen till ära hade jag i alla fall färgat håret på nytt, men det gick lite överstyr! Inte mig emot, men jag är lite orolig över vad min arbetsplats kommer att säga när jag dyker upp med ett flammande huvud på onsdag... Mamma och hennes familj besökte mig denna dag och till och med pappa följde med. Det ska mycket till för att få någon av dem att lämna hemstaden. Äntligen fick de se hur jag bor. Efter avslutningen åkte de hem igen medan jag och Love tog oss vidare mot examensmiddagen på Scandic Continental tillsammans med Jen och Micke.

Sambon grattar utanför huvudingången till skolan.

Mingel med bubbel i väntan på maten. Poserar lite med klasskompisarna.

Under middagen underhöll Kalles Kablar med en skräddarsydd show för oss. Det var mycket fint faktiskt. =) Så härligt att de hade gjort research, så de kunde göra fåniga låtar och sketcher som vi kunde känna igen oss i.





Efter middagen var det helt enkelt fest med sprit till studentpris och även vänner fick komma in. Vi var där ända tills de stängde och dansade loss ordentligt. Stämningen var fantastiskt bra. =) Kunde inte ha fått en bättre avslutning på 3½ års högskolestudier.

Sammanfattningsvis

Stackars Loke är så frustrerad just nu. Inomhus märks det på att han verkligen studsar upp och ner och rycker en i ärmarna när han vill ha uppmärksamhet. Från stående stilla på alla fyra rätt upp i luften bara, som en lurande räv. C-uppsatsen måste bli klar snart och det är fortfarande för mycket kvar på grund av att framförallt intervjuerna tog så mycket längre tid att få än väntat. Jag har varit (och är) så upptagen med skrivandet att Loke mest har fått nöja sig med promenader senaste veckorna. På det har han också börjat lyfta på benet, stora killen. ;) Ludd i öronen har han också fått, för plötsligt hör han sämre och sämre vad jag säger till honom, särskilt när vi är ute. ;P Hoppas det inte blir permanent! Skönt nog tar jag i alla fall examen om ett par veckor och några veckor efter det är det ju DogModel Summer Camp. =)

Loke (och jag) börjar för övrigt en terapihundsutbildning till hösten, vilket kan bli jättekul och jag hoppas han är "rätt material" för jobbet. Hans empatiska förmåga har jag redan sett prov på, då han för det första glatt går fram till vem som helst som ger honom uppmärksamhet. (Till mitt stora förtret ska tilläggas! Vadå "rasen är reserverad mot främlingar"!! =P) Vid några tillfällen har det varit människor som tyckts vara rätt nere och han har snällt låtit sig kramas om och hållas fast länge och lyssnat på vad människorna måste få ur sig. Han har fått dem att le igen, åtminstone för en stund. =) Hur väl han skulle klara det som ett "jobb" vet vi ju dock inte än, men det lär ju märkas om ca ett år då. Klarar han proven är det ju fantastiskt, då det ökar chanserna att han och jag kommer kunna jobba tillsammans i framtiden, om arbets-Sverige blir lite mer djurvänligt också. Min "co-therapist". Han blir både besöks-, mulle- och terapihund genom utbildningen.

På söndag ska vi besöka Lokes uppfödare är tanken. De har ju inte sett honom sedan han var nio veckor och eftersom vi ändå är i Värmland under helgen, så blir det inte en så stor omväg att svänga förbi dem. Med tanke på hans numera selektiva hörsel vågar jag knappt visa upp honom, så olydig som han framstår, men men. ;P Tanken är att han ska få kolla lite på fåren och så.

Slutligen har jag tack och lov fått jobb också! Som biståndshandläggare för äldreomsorgen. Man utreder och beslutar om insatser som tex hemtjänst, färdtjänst, trygghetslarm, bostadsanpassning osv. Var lite orolig hur det ekonomiska skulle lösa sig nu när det är bai bai CSN och så. Det är visserligen bara ett vikariat, så det finns anledning att fortsätta fundera på ekonomin såklart, men för ett tag kommer jag nu vara safe. Jag är en usel löneförhandlare, men det är en riktig socionomlön i alla fall, som man kan kräva med en examen. Kommer ha råd med massa kurser för vovven och TV-spel till mig själv. ;P

Arbetsintervju socialsekreterare

Igår var jag på ännu en arbetsintervju. Bara ett sommarvik tyvärr. Men den var mycket lyckad. Väldigt trevligt! Fick ett bra intryck av de två som intervjuade mig. Jag var lite skeptisk först, när jag satt i väntrummet innan det var dags för mig att intervjuas. Det var liksom knappt ett väntrum. Ett pyttelitet rum med fyra slitna stolar och hur man än vred och vände på sig, så kändes det som att man inkräktade på någon annans utrymme liksom. Och detta är det första klienterna möts av. Minuspoäng. Å andra sidan var de i personalen som sagt trevliga och de uttryckte en kämpaglöd över att få hjälpa sina klienter och de hade en tro på förändringsarbetet.
Himla synd att jag inte vill arbeta inom ekonomiskt bistånd något mer. ;P

Här kan man få lite intressant läsning, både som klient och socialsekreterare: Fattigbloggen

Apropå ekonomiskt bistånd.

Skogstur och arbetsintervju

Bara ett litet klipp från en promenad i skogen här tidigare i veckan. Det har varit så kallt senaste dagarna att det inte blivit några längre promenader (förutom den här).



Igår var jag på intervju för ett vikariat som biståndshandläggare i sommar. (Beviljar hemtjänst och så till äldre). Tyvärr presterade jag riktigt dåligt. Usch! Blev helt tagen på sängen när det visade sig att tre personer på arbetsplatsen skulle intervjua mig och inte bara den jag pratat med över telefon tidigare. Kändes som en hel jury på andra sidan bordet och då blev det tilt i mitt huvud. >_< Tappade tråden, hade svårt att hitta saker att säga som låter bra osv. Suck... Men det var för övrigt en ganska ostrukturerad intervju också, så jag skyller inte enbart på mig själv.

Ljuset i tunneln

Sista terminen på Socialhögskolan har börjat. Äntligen! Man kan se ljuset i tunneln. I juni tar man liksom examen. Det känns stort.
Dags för C-uppsats. Vi fick gå laget runt i klassen igår och berätta vad vi tänkt skriva om. Alla har än så länge väldigt breda ämnen och det gäller att snäva ned det till något som är hanterbart. Läraren gjorde mig först otroligt nervös när jag kungjorde vad jag och min uppsatspartner tänkt skriva om: djurs medverkan i socialt arbete.
Allt blev liksom alldeles tyst. Till och med trafiken ute, allt. Läraren glodde förstummat i vad som kändes som flera minuter och jag blev mer och mer obehaglig till mods.
- Djur...? (tick tack tick tack tick)
Och plötsligt: Vad intressant!
Herregud... Vilken mardröm. Jag kände mig riktigt originell i ämnesvalet faktiskt. Tankarna formades redan i höstas. Hoppas vi lyckas få ihop något intressant och bra. =)

Loke har börjat ta sig ton. Han vill bitas mycket och tycker det är jättekul. Det tycker inte vi, för valptänderna är jättevassa! Än så länge verkar det funka bäst att bara skrika högt och gällt när han sätter igång (då kommer han av sig och stirrar storögt) och sedan går man därifrån och ignorerar honom ett tag. Att bli hotad med att bli ensam verkar ta skruv snabbt, till skillnad mot så kallade "hårda metoder" som att lägga honom på rygg och så för att sätta honom på plats. "Nej" är ju inte inlärt bra än, så det är lite mycket begärt att han ska fatta när man säger det. =P Annars är han duktig på både sitt, ligg och lite stå, efter bara ett par dagar med klickern. Knappast redo för lydnadstävlingen om man säger så, men han börjar greppa vad som ger belöningar och han är ju bara en valp som sagt. ;) Snart kan jag kanske sätta kommandon också och ta bort klickern på de momenten. Ute kan det ge belöning att gå fint, inte dra och att ta kontakt både spontant och på inkallning. Det bästa är att han verkar gilla det. Svansen viftar glatt så fort han förstått att det går att få klick. Han blir frustrerad när han inte får mig att klicka och försöker då lite hårdare. Det är som om vi båda inbillar oss att vi tränar varandra. =P Min förra hund lärde jag tricks genom att tex trycka ned baken och säga "sitt" tills han fattade, så som många gör och detta fungerar också bra på sitt sätt. Men han verkade aldrig tycka det var särskilt roligt och han erbjöd aldrig några beteenden frivilligt - han bara väntade passivt på att jag skulle säga något eller ställa honom på något sätt jag ville. Det är kul att prova något nytt, som verkar ge resultat hur som helst. =)

Prioriteringar

Den här kursen kräver ordentlig planering av min tid och kommer framförallt uppta mycket av min tid, (6 individuella uppgifter OCH 4 gruppuppgifter) plus att jag samtidigt har fotouppdraget och volontärsamordnarjobbet. Däremellan ska man få någon slags tid att andas och rå om sig själv. Därför kommer det kanske inte uppdateras här varje dag för ett par veckor framöver. Kommer göra det när jag känner att jag har tid, helt enkelt.

Skräckblandad förtjusning

Jag kämpar med hemtentan från förra kursen och måste helt enkelt komma ikapp idag. Blir inget annat gjort. Hehe, om hela utbildningen hade legat på samma nivå som nuvarande kurs, så hade jag nog inte klarat mig så här långt. ;) Eller jo, kanske, man hade ju vant sig. Nu pratar folk om magsår och sömnbrist istället. Synd att man ska behöva känna så för en annars så intressant kurs. För mig som blir värsta sociofoben när det kommer till att prata inför klassen och spontant känner för att hoppa av varje gång det är dags, så är det extra ångestfyllt när det nu ställs KRAV på "aktivt" (=muntligt) deltagande varje seminarium - annars får man restuppgift. ¤darrar på läppen¤ Skräcken.


Andra bloggar om: socionom, socionomutbildning

Ojämna kurvor

Herregud vad ojämn den här utbildningen är! Kursen som tog slut förra veckan var mest tråkig, men inte särskilt svår på något vis. Helst hade man sett att den tryckts ihop till två intensivveckor eller liknande. Idag började nästa kurs - Utredningsmetoder i socialt arbete. Plötsligt steg prestationskraven och arbetsbördan tio dimensioner! Det är inte ok att göra så mot oss studenter, tycker jag. Den här kursen är äntligen på den nivå man föreställde sig att termin 6 skulle vara när man började själva utbildningen. Kanske lite mer till och med. Men man har ju inte rustats för det på något vis när de flesta andra kurserna mest pruttat på i ett makligt tempo utan alltför mycket engagemang. Det blir så otroligt hackigt allting, så jag sätter mest i halsen av ångest och får lust att hoppa av när det plötsligt blir så här, även om det verkar vara en kul kurs. Jag har liksom ingen tilltro eller tillförsikt vad det gäller min kunskap och min kapacitet, för utbildningen dumförklarar en ju för det mesta genom att gå igenom allt om och om igen. Suck! Plus att det naturligtvis blir en så här seriös kurs när jag tackat ja till ett jobb, som i sin tur har en internutbildning på heltid, vilket kräver min frånvaro från skolan under en veckas tid. Nu måste jag kanske plötsligt tvärvända och säga nej tack, (där lär jag ju aldrig få jobb igen då), men jag har inte bestämt mig än. Behöver väga fördelar och nackdelar etc. Vi behöver verkligen pengarna. Jävla skit. Dags att beställa kurslitteratur.

Hemtenta

Vad dum man är som skjuter upp hemtentor till sista minuten jämt. Den här hemtentan går extra långsamt också, för jag tycker den är så tråkig. Här är en fråga jag just besvarat idag:
“Redogör för hur perspektiven konstruktivism och realism/objektivism påverkar vår syn på sociala problem, genom att ta ett aktuellt socialt problem och pröva hur det förklaras och åtgärdas utifrån de skilda perspektiven.”
Skitroligt.
Jag har ytterligare fyra frågor att besvara och såklart använda relevanta referenser blablabla. Nu när vädret dessutom varit så fint kan jag inte påstå att jag blir mer motiverad. ;)
Den här helgen åker vi ut till Los pappa på landet, så då blir det inget uppdaterat här.


Andra bloggar om: socionom, socionomutbildning, socialt arbete

Pilates

Nä, idag blir det inte mycket skrivet. Hade examination på terminens första kurs och den är inte mycket att tala om. Kändes mest som ett diskussionsforum. Det kom dock fram en del bra förslag på förbättringar. Tyvärr är det väl som vanligt inget vi kommer märka av, utan först klasserna efter oss. Nu återstår att sätta igång med hemtentan, vilket är vad jag förberett så smått under resten av dagen. Det kommer bli en upptagen vecka...
Dessutom har jag och Jen äntligen börjat "våra nya liv". ;) Första träningspasset idag - Pilates. Där visade det sig att jag inte har mycket magmuskler kvar att tala om. Imorrn kommer det kännas, det är bra!


Smidig som en katt ska jag bli


Andra bloggar om: träning, pilates, socionom, socionomutbildning

Klagomur

Första kursen på terminen är till ända imorgon. Skönt. Jag har visserligen den individuella uppgiften kvar att skriva, men jag slipper gå på obligatoriska föreläsningar, som egentligen inte borde vara obligatoriska så att säga. Ett slöseri med min tid. Just nu är jag ganska så anti skolan. Att hela tiden få höra att klasserna efter oss får det bättre, utbildningen har gjorts om nu, men det märker ju inte ni av etc, är tröttsamt och oinspirerande. Jag får bara lust att ta ett sabbatsår och komma tillbaka "när det nu är så mycket bättre". Jag vill också ha kvalitet och känna att jag lär mig mycket, inte bara ett ständigt upprepande och skrapande på ytan, aldrig någon fördjupning.

Nästa kurs - Utredning i socialt arbete (eller något i den stilen) - kan dock vara lovande. Den ter sig inte direkt beröra något vi gjort hittills och alltså kanske man inte bara känner att utbildningen går på repeat i huvudet. För som det känns nu har jag lärt mig mest på jobbet i somras. Varför ska man då utbilda sig 3½ år? Klag och gnäll.

Nu är det i alla fall gjort. Jag och Jen har köpt träningskortet! Det känns bra, även om kortet de tog blev uselt och jag vill inte kännas vid det. ;)


Andra bloggar om: utbildning, socionom, träning

Förändringar på gång

Jovars. Café Naive ska flytta. Har börjat tröttna på att hålla till på en blogghost och vill ha något mer eget där jag sätter reglerna. Något spikat datum för denna flytt och förändring är ännu inte satt, men för de som kanske faktiskt följer den här bloggen regelbundet kan det vara intressant att få lite förvarning. Hoppas ni inte försvinner bara för att ni får ta er till en annan sida sedan! ;)

Idag hade vi en mycket intressant föreläsning som hölls av psykologen Alain Topor. Jag tror det är, om inte den bästa, så en av de bästa föreläsningarna jag varit på under tiden på socionomutbildningen. Framförallt talade han med humor, trots allvarliga samtalsämnen som psykiska sjukdomar, (exempelvis schizofreni), hemlöshet, professionellas tendens att luta sig mot piller som främsta problemlösare etc. För ovanlighetens skull ville jag faktiskt sitta kvar en hel föreläsning och trots att han drog över tiden med 25 minuter, så gjorde detta ingenting. Han talade om vikten av ¤hopp¤, att ofta är det när vi som professionella bryter mot arbetsgivarens regler (när vi gör mer än vi ska eller helt på sidan av vad vi ska) som vi hjälper som mest, engagemanget, och spräckte vissa bubblor kring forskning och statistik. Man ska inte svälja allt man läser... Bland annat tog han upp flera egna exempel bland folk han intervjuat och där intervjuade just lyfte fram (bland annat) relationer till andra som avgörande för återhämtningsprocessen (vid tal om psykisk sjukdom). De professionella relationerna blev betydelsefulla när personalen satte sin professionalitet på spel och riskerade något för patientens skull. Alain berättade att det ju är ett vanligt sätt att slippa ifrån sina patienter genom att byta jobb. En psykoterapeut han tog upp som exempel hade en patient som behövde hjälp under åtta år. Under den tidsperioden bytte psykoterapeuten arbetsplats fyra gånger. Varje gång tog han med sig patienten till sin nya arbetsplats, vilket inte var det lättaste att förklara för de nya cheferna och kollegorna. Att han ändå tog den risken blev en bekräftelse för patienten att han var värd något. Att ha en personlig relation till sina klienter är alltså inte nödvändigtvis av ondo. Jag har tidigare varit rädd för att bli för personligt engagerad, men nu ska jag nog försöka slappna av mer.
Vad anser du är viktigt i mötet med professionella? (Vare sig det är socialsekreterare, psykologer, terapeuter etc)


Andra bloggar om: Alain Topor, socionom, socionomutbildning, socialt arbete, psykolog, psykisk sjukdom, schizofreni, hemlöshet

Hårda tider väntar

Hade föreläsning idag på förmiddagen. Dagens ämne var sorg och kris, ett ämne som jag egentligen tycker är väldigt intressant. Tyvärr föll allt väldigt platt och det mesta kändes lite felplacerat på något vis... Jag är opeppad till att börja med, eftersom hela kursen känns som en enda stor upprepning av tidigare kurser. Vad är då vitsen? Vad lär jag mig på detta? Blargh... Läraren lyckades inte direkt få med sig någon i klassen, inga vildare diskussioner över huvud taget. Själv väntade jag bara på att föreläsningen skulle vara över. Känns bara som slöseri med min tid och tyvärr är naturligtvis alla föreläsningar obligatoriska. Trist. Fast det är klart - var de inte obligatoriska, så skulle nog inte många komma. Jag har däremot alltid trott att studentlivet går ut just på det egna ansvaret och det ska inte behövas några tvångsåtgärder som om vi gick på gymnasiet igen... Ändå har socionomutbildningen obligatoriska föreläsningar termin ut och termin in. Löjligt!

När jag kom hem från föreläsningen möttes jag av en vilt svansviftande Malla, så glad att ha sällskap igen. Detta är angenämt att komma hem till. Däremot var det mindre angenämt att komma in i hobbyrummet strax därefter. Malla hade gått lös på papperskorgen där inne och vräkt ut allt innehåll. (Hehe, mycket godispapper, men det är INTE så att vi käkar godis varje dag. Det är många månaders samlande). Det som gick att tugga sönder hade hon tuggat sönder. Argh!!! Detta hade jag aldrig ens funderat på att hon skulle vara intresserad av, ingen av tidigare hundar jag haft har ens brytt sig om sådant. Jag samlade ihop allt bråte i en soppåse, knöt ihop och ställde vid ytterdörren för att gå och slänga senare. Först tog jag dock en promenad med Malla. Använde den långa löplinan, (eftersom jag inte vågar släppa henne lös än), och vi vandrade runt i 1½ timme, testade lite tricks osv. Jag var nog tröttare än Malla när vi väl kom hem igen. Gick till mataffären en snabbis och när jag kom tillbaka så... Japp, då hade Malla gått lös på soppåsen vid ytterdörren och rivit ut allt innehåll IGEN, fast nu i hallen. Argh!! Hårda tider väntar. Hoppas det inte fortsätter så här. Det är förstås bättre att hon har sönder sopor än att hon till exempel tuggar sönder möbler eller något sådant. Skulle hon ha sönder soffan eller så, så skulle jag sätta ett frimärke i pannan på henne och posta henne tillbaka till sin riktiga matte. ;P

Andra bloggar om: irländsk terrier, socionom, socionomutbildning, sorg, kris

Sommaren som socialsekreterare över

I fredags var min sista dag på sommarjobbet som socialsekreterare här i Stockholms stad. Det kändes precis lagom. Sista veckan var så händelselös att jag blev uttråkad. Annars har sommaren varit händelserik. Både arga och glada klienter, lätta och svåra utredningar etc. Tur nog hamnade jag på en arbetsplats där övriga socialsekreterare faktiskt inte är bittra och förfärade över de dåliga arbetsvillkoren. Tvärtom tenderar folk stanna ganska länge inom stadsdelsförvaltningen istället för att så snabbt som möjligt söka sig vidare till ett mer tacksamt jobb. Med andra ord fanns det gott om socialsekreterare som arbetat länge och som jag således kunde vända mig till i min okunskap. Det är ändå ganska förvånande att det för de flesta socionomer blir deras första jobb att arbeta inom socialtjänsten. För enkelt är det verkligen inte... Nu var det enheten för försörjningsstöd jag arbetade på, men alldeles nyutexaminerade socionomer kan hamna att utreda känsliga och komplicerade ärenden rörande barn etc, vilket jag tycker verkar vara alldeles för svårt. Jag har fått känna på både en och två gånger under sommaren att utbildningen inte rustat mig så himlans mycket för att träffa dessa klienter än - däremot är jag en jävel på att skriva journalanteckningar, brev etc. Hahaha. Min personliga utveckling när det gäller att kunna hantera och möta människor har inte växt så mycket genom utbildningen, men däremot blir man hela tiden desto mer förberedd att forska vidare och skriva snygga rapporter. Nå, ett år kvar, vi får väl se vad det bär med sig.

Hursomhelst. När jag så packade ihop mig i fredags kom alla socialsekreterare och drog in mig i fikarummet. Där sade alla hej då och gav mig en stor bukett med blommor, tackkort, kramar - allting. Det är helt klart människorna man arbetar med som avgör om man vill stanna på en arbetsplats eller inte. De har varit så otroligt trevliga och hjälpsamma. Jag är välkommen tillbaka nästa år och så kanske det blir också. ;)


Den som vill veta mer om vad en socionom gör kan exempelvis kolla på Arbetsförmedlingens hemsida: Arbetsförmedlingen

Andra bloggar om: socionom, socialsekreterare, socionomutbildning, sommarjobb, personlig utveckling, forskningsrapport

Mer information om socialtjänsten etc i Stockholms stad.