Varmare tider

Det kanske inte känns så precis nu, men våren närmar sig och äntligen kommer man orka vara utomhus igen. Loke älskar snö, men vid 23 minus tycker inte ens han att det är något vidare att gå längre promenader, utan försöker på ett ganska lustigt sätt att hålla så många tassar som möjligt i luften samtidigt. Det här kortet är dock taget för bara några veckor sedan, när vi hade några ljuvliga, soliga dagar och det verkade som att snöeländet skulle smälta bort. Vad ska ni göra med era hundar i vår/sommar? Jag hoppas på att vi ska kunna besöka äldreboenden igen, efter en längre tids stiltje på den biten i och med att vi flyttade till en annan stad. Loke har visserligen utfört all sin praktik, men han tycker det är kul med uppmärksamheten han får på boendena och gamlingarna uppskattar i sin tur hans sällskap väldigt mycket. Lydnadsklass 2 vore ju toppenkul att testa i och med att han har sitt LP1 sedan i höstas, men det har blivit så lite lydnadsträning senaste månaderna och här i nya staden har jag inte några givna att träna med än heller, så jag vet inte... Vi tar den biten lite som det kommer. Mentalbeskrivning blir det förhoppningsvis också, vi var ju för sent ute förra året och fick ingen plats.

Söndagspromenad

Det är vidvinkelobjektivet som sitter på och ger en viss förvrängning.

Jag har dåligt samvete denna vecka. Loke har fått väldigt lite uppmärksamhet, jag har jobbat mycket och varit så slut i framför allt huvudet när jag kommit hem. Jag har inte orkat göra särskilt mycket alls med honom, annat än vad nöden krävt så att säga. Idag blev det Lokes dag. Vi åkte iväg till ett för oss okänt skogsområde och promenerade i ett par timmar. Loke fick vara lös större delen av tiden och skötte sig exemplariskt. Härligt nog stötte vi inte på någon eller något annat där ute i skogen. Han har fått en sprillans ny tuggknut och ett tuggben att roa sig med här hemma också. ;)

Loke tycker att det är sanslöst kul att få fånga snö... Husse ställer upp.

Snön ska dö!

Vi är kompisar även om du är jobbgrinig och upptagen jämt, matte.

Friröntgen

Loke har däckat och slafsats upp på röntgenbordet. Han känns verkligen mycket tyngre än sina 21 kilon när han är helt slapp. "Dödvikt", det känns jätteläskigt. =(

Idag har Loke röntgat höfter och armbågar. Vi håller tummarna för att allt sitter som det ska. ;) Veterinären sade med allvarlig röst att nu när jag skrivit på pappren så kommer resultaten att bli offentlig handling. Men det är inte som att jag har något att dölja och jag skulle ändå inte vilja använda en hund med dåliga höfter i avel, om jag nu hade någon avel planerad. Varför skulle man vilja bidraga till att försämra en ras?

Matte är taskig nog att föreviga sin unghund i ett av hans inte särskilt storslagna ögonblick. Om han visste vad det innebar att bli kränkt, så skulle han vara det nu. ;P

Valptittande

Vi besökte Värmland helgen som var. Huvudsyftet var som vanligt att besöka mina föräldrar, men den här gången skulle vi även passa på att besöka två hunduppfödare. Lappizaros hade jag snubblat över på internet och fastnat för deras senaste valpkull och Vallarjäntans gled vi in på på ett bananskal, för att hon fått tillbaka en valp. Båda föder upp finsk lapphund. Vi har självklart blivit inspirerade av Grimm när vi började titta på finska lapphundsvalpar. ;) Det finns ingen klar plan över när vi ska skaffa ytterligare en hund, utan det handlar snarare om att hitta "rätt" valp, som man tror är bra terapihundsmaterial, även om det givetvis är mycket annat som ska klaffa också. En omöjlig ekvation egentligen, för om man säger att man ska skaffa hund när tiden är precis rätt, så kommer det aldrig hända - man har aldrig massa pengar liggandes och flera månader på raken helt ledigt. ;)

Först besökte vi Vallarjäntans, som ligger i Karlstad och således var närmast till hands att börja med. Där fick vi träffa lilla Ragna, som utan att tveka gick rätt på Loke. Vi hade redan fått höra att det var en bestämd dam och detta stämde. Loke verkade finna det hela riktigt trevligt och lekte mycket fint med lillan.

Vi tog en liten promenad i kvarteret med båda hundarna och jag tror aldrig att Loke gått så fint i kopplet. Ragna tog bestämt täten (På det där sättet som Cesar Millan skulle påstå är att hon försöker ta över ledarskapet. Pah, humbug!) och verkade inte det minsta bekymrad över att två främmande människor och en okänd hund just norpat henne från hemmet. Hon är redan en mycket självständig tik och verkade ha mycket "go" i sig. Just för att hon tycktes vara vassare än lapphundar vanligtvis är, så ville uppfödaren att hon skulle få komma till ett hem där man gör mer med sina hundar än att bara ha dem som sällskap. Jag skulle nog vilja påstå att vi kvalificerar oss på den biten. ;) Rent personligen skulle jag tycka att det var kul att jobba med henne, men jag kände inte att hon var något klockrent terapihundsmaterial, så det blev ingen Ragna.

Söta, fluffiga Ragna.

Senare samma dag besökte vi Lappizaros i Kil, men först var vi tvungna att åka helt fel och bli ordentligt försenade... De här valparna var betydligt yngre än Ragna var, de var inte ens fyllda 6 veckor. Men vi blev först ordentligt charmade av mamma Pärla. Så värdig, lugn och kelig. =) Med självklarhet satte hon sig bredvid oss och inväntade klapparna.

Kakao och Kummin

De två valparna som ännu inte var tingade var två hanar, båda lika söta förstås. Den jag dock mest fastnade för och ville stoppa innanför jackan var Kakao, som hade en mörkare brun färg. Den andra, Kummin, var mycket godmodig, men Kakao och jag fann varandra, hahaha. ;P Båda var orädda, de kom fram till oss i hagen och hoppade utan vidare upp i min sambos knä för att smaka lite på hans fingrar och en mage vändes upp i vädret för att bli kliad av mig.

En gosemage på väg upp i vädret.

Mitt i allt detta ska tilläggas att de hade många hundar på tomten och Loke sällade sig jättefint till dem. Han fick några bestämda snytingar av en tik som snart skulle till att löpa och inte uppskattade hans inställsamma nosanden och att han försökte se så snygg ut som möjligt, men han är inte ett dugg bråkig och det gör mig så glad. För säkerhets skull så chansade vi däremot inte på att även släppa ut hanhundarna.

Loke känner sig lite förfördelad när matte och husse inte gett honom all uppmärksamhet på flera minuter. Men han var alldeles mild och försiktig med valparna.

Både Kakao och Kummin var lovande terapihundar enligt mig, av det lilla man kan utvärdera när de är så unga. Jag utgick ganska mycket från mamma Pärla där också. Vi funderade och funderade på Kakao över natten. Tyvärr fick det ändå bli nej till valp den här vändan. När vi räknade på alla utgifter inför den stundade flytten och så, så fanns det liksom egentligen inget utrymme för att lägga ut massa pengar på en valp. Vi går ju från 66 kvm till 180 kvm, det ska flyttlassas etc etc. Jag övervägde att slänga fram kreditkortet, men nej, det kändes bara så oansvarigt... =/ Sedan vet vi ju inte riktigt heller hur vardagen kommer se ut på nya stället än, även om det troligtvis vore betydligt enklare att ordna. Jag är mycket nedstämd, för det var dessutom Pärlas sista kull. Hade jättegärna velat ha en avkomma från henne. Min sambo avgudar henne. ;P Men men, kanske det blir någon avkommas avkomma längre fram eller så.

Slacker. =P En annan av hundarna hos Lappizaros.

Hakläggaren (min lilla terapihund ;))

Loke går fram och lägger hakan i den boendes knä. Personens ansikte spricker upp i ett brett och äkta leende.

På jobbet har Loke främst varit duktig på att lägga hakan på folk. ;) Detta är inte utan betydelse, för alla han gör det på skiner upp och känner sig sedda, alla älskar hans mjuka päls, söta öron, vackra ögon osv.

Strax därefter börjar personen att klappa honom på huvudet och han har huvudet kvar. Personen känner sig sedd, bekräftad, omtyckt. "Han tycker om mig, va?".

Ibland på eftermiddagsfikat spexar vi bara med några av hans konster och då blir alla imponerade över hur mycket han kan (fast vi kanske bara visar upp typ tre tricks...) och de skrattar gott och börjar prata med varandra om det. Samtidigt kan Loke gå fram till några av dem och sola sig i kärleken de frikostigt öser över honom. Det är många på boendet som är glömska, men Loke kommer de ihåg bara jag säger hans namn.

Tänk er själva att mötas av detta välvilliga ansikte när ni sällan får umgås eller prata med någon alls. Mänsklig kontakt (fysisk och psykisk) är nödvändig för människors välmående, men djur kan fylla denna funktion åtminstone till en viss grad i brist på tidigare nämnda.

Nu när apporterandet har börjat falla på plats, så har det även blivit lite sådant. =) Synd att jag slutar på det här jobbet nu när vi skulle kunna komma igång på riktigt! Men men, det skulle bli för långt att pendla när vi flyttat till kvarnen. Förhoppningsvis ska det väl finnas tillfällen för praktik även där borta.

Loke väntar på att "spaghettibollen" ska kastas.

Hopplöst dålig skärpa och komposition... Men jag skötte det hela med en hand och pratade med den boende samtidigt som jag var tvungen att vara snabb för att hinna fotografera det hela. Oh well.

Loke hämtar olika föremål, fjärrdirigering med enbart handsignaler och några tricks

Jag ligger inte på latsidan om någon nu trodde det. =P En tämligen stor del av min fritid spenderas på Loke, är det inte promenader så är det träning. Just nu gör vi ganska stora framsteg och han är sådär uppenbart sugen på att göra något. Nu har jag ett litet apporterande monster hemma. Så fort han tycker det är tråkigt att bara ligga i fläkten och matte tramsat framför datorn för länge - så hittar han något att leverera till mig. Strumpor i synnerhet har blivit populärt. Och jag tänker minsann inte släcka den här hämtarlusten hos honom som var så svår att tända, så jag blir naturligtvis översvallande glad varje gång. =P

Loke var med i Skärgårdscupen i Nynäshamn för ett par veckor sedan, lydnadsklass 1. Själv kissar jag ju på mig av nervositet vid blotta tanken på att gå upp i en tävlingsring, så det var Karro som fick göra en insats för att Loke skulle få en chans att glänsa. Loke har gladeligen flera familjer om det leder till att han får göra saker han älskar. ;P Det är även Karro som tagit honom under sina vingar och drillat honom i lydnadsmomenten under juni månad medan jag hållit på med annan träning, som ovanstående klipp antyder. Vi är båda mycket stolta över att Loke gjorde så bra ifrån sig med så lite träning ändå - ett förstapris på första tävlingsdagen! Som vanligt är det lite si och så med koncentrationen och det gav förstås avdrag och vissa moment behöver helt enkelt tränas längre än bara en månad för att bli bra. ;)

Foto av Karro, skamlöst lånat av mig.

AAT till en pojke med autism

De här klippen ingick i kursen "Djurs medverkan i vård och socialt arbete" som jag läste vårterminen 2009. De får tala för sig själva. ;)

Träning med tärning

Loke har fått lära sig att "slå tärning". =P Egentligen tror jag det kommer vara roligast att jobba med barn och dessa tärningar, men Loke är knappast redo för att hantera barn, han är ju minst lika hysterisk som ungarna själva. Nä, de långsamma gamlingarna på äldreboendet duger alldeles utmärkt som svårighetsgrad nu (och kanske för evigt, vad vet jag). Men där funkar tärningarna också, det går ju att hitta på vilket typ av spel som helst med dem om man bara använder fantasin lite. Den till höger är som en vanlig tärning med ett visst antal prickar på varje sida. Man kan exempelvis göra något så enkelt som att låta Loke slå tärningen medan gamlingarna spelar Fia med Knuff eller något annat tärningsspel. För att göra det hela lite festligt. Tärningen till vänster kan man använda mer pedagogiskt att exempelvis öva både läsning och tal genom att personen får ge hunden det kommando som kommer upp när man slagit tärningen. Stärkt självförtroende på köpet när hunden gör som man säger. (Kan Loke bara koncentrera sig och inte stressa upp sig, så lyssnar han faktiskt riktigt bra även på andra, just nu är det väl lite si och så med det dock, tyvärr.) Personen utför ju även viss träning av armen genom att kasta tärningen och man kan öka svårighetsgraden genom att personen ska kasta tärningen längre bort, eller ovanifrån osv. Sedan kan antingen hunden (jag säger inte "Loke", eftersom han är värdelös på att apportera fortfarande) tärningen, eller så får personen även lite gångträning genom att gå till tärningen och kanske till och med lite bålträning för att böja sig och plocka upp den. Sitter personen i rullstol blir det "enbart" bålträning. Någon sjukgymnastik är det ju inte fråga om - personen har ju bara lekt med hunden! ;P Och det är ju helt upp till en själv vilken typ av "aktivitetskort" man sätter in i den vänstra tärningen, så där har man väldigt många möjligheter till variation.

Freestyle

¤Drömmer om att någon gång kunna göra något lika bra¤




Idag gick vi på en hundmötespromenad som leddes av Hundakuten. Loke är ju som bekant väldigt taggad på andra hundar sedan hunddagistiden, även om vi gjort framsteg sedan han slutade när. För ett par månader sedan, precis när han slutat på dagiset, så kunde han fullkomligen gå i taket om han såg en hund på 20 meters avstånd. Kasta sig i kopplet och skälla och stressa upp sig mer än vad som kan anses normalt. Innan hunddagiset var han förhållandevis lätt att gå med ute. Han var givetvis nyfiken på andra hundar, men det var liksom inte hela världen. Nåväl, till den här hundmötespromenaden kom det runt 13 stycken deltagare med sina hundar. Allt från en liten liten tax till några häststora leonbergers. Men hör nu och häpna: Loke var en av de hundar som skötte sig bäst! Jag var mycket förvånad. Lugn och avslappnad var han INTE, han trippade på tårna och hade svansen så högt det gick, mycket "het" som en av instruktörerna uttryckte det. Men han gjorde inte ett enda utfall under hela den timmen promenaden pågick. Och då var det ändå ett flertal hundar som muckade lite med honom, så nära som på en halvmeters avstånd. Bland annat en av leonbergarna och en schäfer. Var vid ett par tillfällen med leonbergern som Loke svarade med att börja morra lite i strupen, men så var det som om han kom på något och så tittade han på mig istället. Vi fick variera promenaden under tiden. Först gick några av oss längst fram, men sedan fick de längre bak flytta fram och vi gå längst bak osv, vilket var svårare för många av hundarna (Loke inräknad). Han blev stressad vid ett par tillfällen under promenaden, började pipa och gnälla och överslagshandla, men det var betydligt mindre än det varit vid tidigare prövningar. Jag och instruktören (som jag träffat ett par gånger innan för privat träning) hade diskuterat innan att vi kanske skulle få avbryta promenaden om han skulle bli för stressad, men nu blev det aldrig någon anledning för det. Promenaden varierades också på så vis att i en korsning delades alla upp och skulle gå mot mitten och passera varandra, för att få till hundmöten och inte bara att kunna promenera tillsammans med andra hundar utan att hälsa. På den fortsatta promenaden efter det fick vi emellanåt vända om och gå bakåt i ledet för att öva på att passera hundar. Och allt detta skötte Loke mycket bra. De andra hundarna var verkligen så nära det var möjligt att komma utan att de faktiskt kunde hälsa på varandra. Han höll riktigt bra kontakt med mig och tände inte alls till på andra hundar runtomkring som ibland började skälla, morra och kasta sig mot varandra. Det ska givetvis tilläggas att han fick mycket belöning genom allt detta (välförtjänt).


Igår var han även med mig på jobbet för första gången. Bara i två timmar, sedan hämtade sambon upp honom. Även här skötte sig Loke förvånansvärt bra och blev aldrig så otroligt stressad som han blev för ett par månader sedan i andra miljöer än hemma. Även här blev han lite orolig och pipig ibland, men på en acceptabel nivå, som det kändes. Mestadels var vi inne på mitt kontor så han fick göra sig hemmastadd. Har en likadan canvasbur där som den vi har hemma åt honom, så där fick han boa in sig. Det ska bli hans viloplats där ingen får störa honom sedan när det (förhoppningsvis) blir så att faktiskt jobbar med mig där. Vi träffade en boende ute i korridoren och hon blev alldeles till sig när hon såg honom. Hon sitter i rullstol och pratar inte så mycket, man vet inte riktigt vart hon befinner sig i sitt sinne. Men djur tycker hon om. Loke klarade inte av att fokusera så bra, men jag fick honom i alla fall att lägga hakan både i hennes knä och på hennes arm, även om det bara blev några sekunder i taget. Han satt vid sidan av hennes rullstol och lät sig ridderligt klappas på ansiktet, trots de ganska klumpiga händerna som försökte vara ömsinta. Vi var med henne i någon kvart innan Loke började bli för stressad av pressen, så jag tog in honom på kontoret igen. Det mest gripande var när hon efter en lång stund tittade upp på mig och frågade: "Tror du han tycker om oss?"
Ja, det tror jag. =)

När jag sedan skulle lämna över Loke till sambon så dök det upp en cocker spaniel på typ 7 meters avstånd som Loke fick tokfnatt på och började råskälla och kasta sig i kopplet. Därför trodde jag inte att dagens hundmötespromenad skulle funka alls. Plus att han idag fick tokfnatt på en barnvagn och skrämde slag på mamman som körde den. Han är så himla random just nu, ena stunden stjärna och andra stunden problemhunden #1, jag hänger inte med. @_@
Däremot verkade det vara mycket ansträngande för honom att jobba, trots att det bara var ett par timmar och egentligen bara en kvarts "effektivt" arbete. Han sov i princip HELA dagen efter det. =P När jag kom hem efter jobbet orkade han knappt hälsa på mig. Släpade sig i princip fram pliktskyldigast, hahaha.

Störningar och ökad tid

Jag har jobbat ett tag på att Loke ska vänta på ett releasekommando från mig innan han avbryter något jag sagt åt honom att göra. Detta fungerar ju knappast helt vattentätt, men vissa moment har han blivit betydligt bättre på och det är bland annat de som är med i det här klippet. Avbryter han innan han fått OK från mig, så blir det ingen belöning. För Loke är det svårt med dessa lugna och händelselösa moment, för han blir snabbt uttråkad - han vill ha action. Vi har naturligtvis fått öka tiden allteftersom. Att förvänta sig att ens hund ska klara av något trick eller moment i flera minuter från första början är orimligt och är som bäddat för misslyckande, vilket inte blir kul för någon part. Från början när han skulle lägga hakan i handen eller i knät så klarade han det bara ett par sekunder och jag kunde absolut inte klappa honom samtidigt eller liknande, för då blev han för störd för att hålla kvar. Ligg-kommandot är något jag också jobbat mer på på senaste tiden - jag vill att han ska ha huvudet i backen också. Från början klarade han under inga omständigheter av att jag rörde mig omkring honom samtidigt - då poppade han genast upp och skulle springa med. Nu har vi kommit mycket längre, som klippet visar. =D Nästa steg blir att flytta dessa saker utomhus och till andra miljöer och med andra människor osv osv... It just never ends. Det första lilla tricket är bara en uppföljning på hans dörröppnande, som vi ju bara precis hade börjat lära in i förra klippet. Nu gör han det ganska säkert skulle jag påstå, i alla fall här hemma.

Vi har blivit kändisar

Eller, det kanske är att ta i. =P Vi har vunnit en tävling och blivit Bozita Robur-profil, samt att vi vann säck med 15 kilo hundmat, ett "Roburkit" bestående av en reflexväst till Loke, ett sjukvårdskit, en foderhink och en keps.

Intervjun



Igår praktiserade vi på ett äldreboende igen. Senast vi gjorde det var i november, så det har gått på tok för lång tid sedan sist, men Lokes skadade tass, högtider mm har kommit i vägen. Besöket igår gick ganska bra, men han stressar upp sig alldeles för lätt just nu och orkar inte koncentrera sig alls. Karro höll sig bestämd med honom, men ja, det verkar inte riktigt som att hans huvud kan processa vettigt i främmande miljöer nu, så det blir till att kliva tillbaka några steg. Håller den här "spökperioden" i sig kommer han omöjligen klara slutproven i april, men det är ju inte hela världen heller. Det var en stor nallebjörn inne i fikarummet som han tyckte var jätteläskig och morrade på och vi stötte på en boende i rullstol i korridoren, vilket han också tyckte var lite läskigt och då skällde han på rullstolen (han har aldrig brytt sig nämnvärt om rullstolar förr). Ja, det går lite fram och tillbaka när man har en unghund. Osäkerheten över konstiga saker kommer och går liksom. En annan dag är det inget som bekommer honom och han kan till och med gå förbi andra hundar utan att skälla. För att ett par dagar senare vara som förbytt igen. Herregud så random det är! Vi satsar hur som helst maximalt på passivitetsträning på nytt. Tur nog var det ingen som blev rädd av att han skällde och gnällde. Att han morrade på nallebjörnen tyckte de till och med var charmigt och hade tonvis med förståelse för att han kunde se den som farlig. "Det är ju inte lätt att vara så ung!". En dam blev själaglad av att se Loke och kom glatt fram och ville klappa, vilket hon också fick efter att vi satt Loke ned och han var tvungen att koncentrera sig på oss. Han blev dock lite för exalterad av uppmärksamheten och damen fick en rejäl puss på näsan, vilket hon tack och lov bara skrattade åt. Hon sade att han var så vacker och hans ögon så speciella. =) I ett annat fikarum var det en man i rullstol (den rullstolen tyckte inte Loke var läskig) som Loke satte sig hos och blev klappad. Gubben tyckte att Loke hade så mjuk päls. =) Loke satt så fint hos den gubben plötsligt. Det var han själv som tog initiativ till att sätta sig bredvid honom. Om han alltid kunde vara så, så skulle allt vara klappat och klart verkligen.

Terapi/assistanshunds-färdigheter

Vi har tränat mycket inomhusgrejjer nu när Lokes tass varit skadad. =)

Första praktikdagen

Loke har nu kommit in i verkligheten. =P Idag besökte vi ett äldreboende för första gången. Första praktiken för hans del. Vi var där i en timme och gick runt på några våningsplan på avdelning A. Nästa vecka blir det eventuellt en annan avdelning. Det var lite ostrukturerat. Tyvärr hade min utsedda kontaktperson glömt bort att vi skulle komma och övrig personal hade inte informerats. Mycket synd. Jag som så noga gått igenom på ett möte innan, utan hund... Det var heller inte så många gamlingar ute i uppehållsrummet och de som var där var ändå inte riktigt där om man säger så. På våningen ovanför fick vi gå in i varje persons lägenhet och hälsa på, vilket mer tydligt verkade uppskattas. Loke var ganska pipig och stissig i början när vi precis kommit dit och verkade finna det hela lite jobbigt, men han vande sig snabbt vid den nya miljön. Han ville (tyvärr) hälsa glatt på folk och då vill han ju ända upp i ansiktet på dem oavsett hur högt upp ansiktet är, men allt gick bra. Jag lyckades avstyra, alternativt korta ned kopplet om han var för snabb för mig. Gamlingarna var han dock mer försiktig med. Om det var en tillfällighet eller om han har liiite fingertoppskänsla vet jag inte. Vissa av de gamla sken upp när han kom in till dem, en dam hade haft foxterrier under sitt liv och tyckte Loke var särdeles fin med sina olikfärgade ögon. Det svåraste tycker jag nog är att avgöra hur mycket jag ska begära av Loke. Han var knappast fokuserad på alla människor idag, utan gick omkring och nosade generellt överallt, även om han "sade hej" till alla vi hälsade på genom att nosa på dem, slicka deras händer osv. Han fick utföra tricket "fjäska" hos några som var mer intresserade av hans närvaro och det tyckte såklart alla var mycket gulligt. Foxterrierdamen i synnerhet var den jag känner levde upp mest av vårt besök. Loke har bara legat och sovit sedan vi kom tillbaka från äldreboendet, så jag tolkar det som att det trots allt var ganska ansträngande för hans lilla huvud, även om det inte märktes så mycket innan.

Terapihundsutbildningen fortsätter

Kurs hela helgen. Mest teori, men även en del praktiskt med hundarna. Vi gjorde ett "vardagslydnadstest" för att se hur vi låg till med hundarna idag. Ett av delproven innehåller ju bland annat sådant. Vi betygsattes av Sandra på en skala från 1-5 där 1 var dåligt och 5 var perfekt. 3 innebar att det var ok, men kräver mer jobb. 4:or och 5:or är det man ska satsa på med andra ord. Jag fick stor ångest i bröstkorgen när Sandra sade imorse att vi skulle göra det testet, för Loke och jag har ju liksom tränat så lite med störningar... Nu skulle halva klassen stå bredvid och titta på oss liksom. Vissa moment var dessutom saker vi inte tränat mycket alls. Som att stanna kvar. Jag har bara kunnat gå iväg några meter och när jag sedan gått tillbaka mot Loke brukar han oftast resa sig glatt. ;P Ja, ångest helt enkelt. Men vi gjorde det i alla fall. Så här gick det:

1) Acceptera en vänlig främling. Jag skulle kunna sätta Loke och hälsa på en av dem andra i klassen och Loke skulle vara lugn, varken överdriven glädje, rädsla, aggressivitet osv. Han fick inte heller resa sig ur position... Vi fick en 4:a på denna, för Loke höll på att fullkomligen spricka, men klarade det precis...

2) Beröring. En främmande person (nån ur klassen nu när det bara var test) skulle kunna röra Loke på huvudet och ryggen utan att han bytte position. Han bytte position (reste sig glatt) så den fick vi en 3:a på...

3) Hantering. Kolla öron, klappa hunden, luta sig över, tandvisning osv av en främling. Här fick vi en 2:a, för han blev "överdrivet glad" då förstås... Skulle upp o hälsa när det var meningen att han skulle hålla position.

4) Koppelpromenad. Skulle kunna gå med löst hängande koppel, visa följsamhet och kontakt med mig som förare. Vi fick en 3:a, för han blockerades av dofter ibland och så och då drog han ut i kopplet. (Lite unfair när man suttit inne hela förmiddagen faktiskt! ;P)

5) Gå genom folksamling. Några av de andra i klassen ställde sig med någon meters mellanrum mellan sig lite utspritt och så skulle vi sicksacka mellan dem. Trodde inte det skulle gå så bra, men vi fick en 5:a! Han gick jätteduktigt! Hade uppmärksamheten mot mig jättebra. =)

6) Sitt och stanna kvar. Som det låter. Jag skulle kunna sätta honom och gå bort ca 15 meter och vänta på att Sandra sade när jag kunde gå tillbaka till Loke. Vi har som sagt bara tränat detta litegrand och bara inomhus och några meter. Det här var ju ute och halva klassen stod bredvid och tittade. Ångest... Det här kommer aldrig gå. Men! Vafan! Som ett litet ljus satt han där och satt och satt medan jag gick både fram och tillbaka! En klockren 5:a!

7) Inkallning. Även här skulle jag sätta Loke och gå iväg ungefär 20 meter den här gången och vänta på Sandras tillåtelse att kalla in honom. Tänkte att det kommer aldrig gå heller, han kommer springa till nån av de andra, eller resa sig innan jag gått 20 meter osv. Men återigen satt han där som ett litet ljus! Och när jag sade "kom!" sköt han iväg som ett spjut till mig! (Och även delvis förbi mig av farten, men till mig helt klart.) Ännu en klockren 5:a fick vi! =D Glädjejubel från mig för att jag tyckte han var så duktig och det tyckte Loke var himla kul och blev alldeles till sig.

8) Reaktion på annan hund, ca 5 meters avstånd. Hunden får visa intresse, men inte mer. Som ni kanske kan gissa så klarade vi inte detta. Blev fett underkänt med en 1:a. Loke gick fullkomligen i taket och hängde sig i kopplet vilt viftandes med frambenen i luften och skällde för fulla muggar. "Jag vill fraaaaammm!!" Suck... Men det visste jag ju. Sedan han började på hunddagis är förväntningarna skyhöga så fort han ser en hund. Har fått börja om helt där och övar på långt avstånd.

9) Reaktion på störningar. Ska egentligen vara många störningar på riktiga provet. Plötsligt oljud och händelser liksom. En tung bok som faller, en joggare som springer förbi... Nu blev det bara störning med en godisbit som slängdes framför nosen på honom och på backen. Vi fick en 4:a. =) Han ville fram, men lyssnade när jag sade nej.

10) Separation från förare. Han skulle klara av att separeras från mig och spendera lite tid med någon annan, utan mig inom synhåll. Den andra personen skulle kunna få hans uppmärksamhet och han skulle kunna visa gott uppförande med den personen och ta kommandon. (Sitt, ligg typ). Detta klarade Loke galant enligt dem andra, han samlade sig snabbt efter att jag gått. En 5:a. =)

Och det var det. Inget mönsterbarn precis, men jag tycker det gick över förväntan. =) Det är ändå min första hund på egna ben, så jag har inte tränat hund innan. Sandra sade att hon tyckte att Loke gjorde duktigt ifrån sig för att bara vara 1 år. Att vara unghund är ju lite speciellt.

Bäst i klassen var förstås BC:n Mandy, men hon har några fler år på nacken också!

Made it to the first page

Hihihi, såg nu att Loke hamnat på förstasidan hos uppfödaren. Kalote's hemsida. =D Första gången för oss. Kul! ;)

Stilig aussie

En stilig ettåring, som nog inte tar sin roll så seriöst än. =) Vi får se hur det går. Är ett äldreboende i närheten av oss som vi ska få besöka när jag lyckas komma överens om en bra tid, så han får börja praktisera.

Terapihundsutbildning påbörjad

Nu var det längesedan som jag uppdaterade. Har inte orkat och inte riktigt känt att jag haft något särskilt att skriva om. Mitt sommarvikariat tog slut och jag hann knappt börja gå på anställningsintervjuer förrän de ringde tillbaka mig. ;P En tillfällig sjukskrivning. Så nu är jag tillbaka som biståndshandläggare.

Förra helgen (18-20) så åkte vi först till Gräsö. Min sambos far har skaffat en ny hund (Kajsa dog ju för ett tag sedan) vid namn Sassie. En späd liten omplaceringshund med border collie i sig förstås. Besöket var en ursäkt att träffa henne och låta hundarna leka av sig.



På Gräsö kan hundarna springa fritt. =) Det är en bonde som äger all mark runtomkring stugan och han är ok med det. Loke håller sig dock ganska fint inom tomtgränsen ifall inte vi rör på oss också. Vilket vi gjorde så småningom när vi började kliva genom skogen (hundarna farandes vilt omkring oss) för att ta oss ned till vattnet. En väldigt idyllisk höstdag skulle jag nog påstå. Vi åkte därifrån framåt kvällen och styrde då kosan mot Uppsala för att hälsa på Jen och Micke. Det var första gången jag besökte dem i deras lägenhet, men min sambo hjälpte dem att flytta när det begav sig, så han var kanske inte lika nyfiken. Vi nådde Uppsala, men lyckades inte hitta någon parkeringsplats nära och blev sena. Och det första Loke gjorde när de mötte oss vid porten var att glatt hoppa upp för att pussa Jen, med resultatet att han fastnade med tassen i hennes halsband så det gick sönder. Piiiiinsamt.... -_- Säkert en släktklenod eller något... I mitt stilla sinne sade jag till mig själv att aldrig ta med hunden bland folk igen. Väl inomhus hade han åtminstone inte sönder något! Vi blev bjudna på smakliga tortillas i deras stoooora kök och stannade över natten, för att nästa morgon bli bjudna på ett sprakande frukost med bärsmoothie och varmt bröd ur ugnen. =9




Lördagen ledde direkt från Uppsala till kurs i Rålambshovsparken i Stockholm. Jag har känt att jag behöver lite back up nu när Loke blivit tonåring och det liksom krävs lite extra för att nå fram till hans huvud så han kommer ihåg vad han heter osv. =P Så vi går en liten vardagslydnadskurs. Mycket klarade han galant, men så plötsligt blir det ludd i örat och matte ter sig så mycket tråkigare än till exempel hundarna som leker en bit bort. Jag är en sådan som gillar att ha en lärare att vända mig till för tips och råd direkt, hellre än att göra massa fel först som man måste rätta till sedan. Det är trots allt första helt egna hunden, så jag skulle knappast vilja påstå att jag är någon expert på hundar även om det alltid funnits hund i familjen.

På söndagen besökte vi hundöarna på Drottningholm och jag har aldrig varit med om att det varit så mycket människor och hundar där! Säkert 20 stycken. Loke som annars är så kaxig och kastar sig in i alla situationer där det kan vankas lek var plötsligt förvånansvärt försiktig och höll sig nära mig. Ibland sprang han iväg en bit och började leka, för att sedan komma tillbaka till mig som för att försäkra sig om att jag väl inte tänkte lämna honom där ensam bland alla främmande hundar. ;) I slutändan var det ändå en trött hund vi körde hem med.

I onsdags besökte vi Lipton igen. Det var längesedan nu, man har aldrig så mycket tid som man tror sig att ha och så skjuter man bara upp en massa hela tiden. Men nu blev det av och de kommer fortfarande överens. Lipton hade tidigare under dagen varit ute och spårat och hade då plötsligt stött på ett stort vildsvin! Jag hade dött tror jag...

Och så var det den här senaste helgen, då. Jopp. Terapihundsutbildningen började. =) Den här första helgen gick ut mycket på introduktion, presentation, bakgrundshistoria osv. Det kommer inte ske så mycket praktisk träning under själva helgerna, utan tanken är att man ska träna mycket, mycket, mycket på egen hand, men få själva verktygen för att lyckas under utbildningshelgerna. Men en del övningar gjorde vi - testade att hantera varandras hunda, kolla tänder osv, kalla in varandras hundar på olika sätt, viska, sluddra etc... En terapihund får inte bara hålla sig vid mattes sida. Hälsa fint (major failure från Lokes sida. Hopp! Hopp! Hopp!). Vi testade helt enkelt varandras hundar för att se vad vi behöver öva mer på. Men vi påbörjade även inlärningen av att lägga hakan i handen samt apport. Loke är duktig på att lägga hakan på saker, men inte lika bra på just handen. Han vill gärna slicka handen grundligt först. Apport ska vi inte ens tala om... Har inte övat det alls, för jag vet ännu inget bra sätt att göra det. Men det är något han verkligen måste kunna ordentligt. För att bli godkänd ska han kunna apportera (med/till förare eller annan person) minst fem föremål i olika material. Trä, tyg, metall osv... (Nu får du nog komma hit Lovisa... ^^ Vill minnas att Fendi är duktig på att hämta saker.) Sandra (som håller i utbildningen) visade också upp sin egen terapihund Alaska, som är en Alaskan malamute, som ser ut som något helt annat nästan. Sladdriga öron, JÄTTEFLUFFIG och lång päls... Ser mer ut som en seriefigur. =) Hur gullig som helst med andra ord.

Annat som Loke måste kunna för att bli terapihund är: gå bakom, provokation med mat, backa, nos på arm, krypa, under, ligga på sidan, in, hopp, över, under och sedan lika mycket till typ... Svårare än det låter. Han ska även kunna fem tricks för att helt enkelt roa folk. (Det kan vi nog redan). Utöver det ska jag recensera alla kursböckerna, samt skriva ett arbete om olika sjukdomar (demens osv). Sedan är det praktik för mig och Loke. Det ska vara X antal timmar miljö- och socialträning på offentliga platser, X antal timmar på vårdinstans, X antal timmar tillsammans med barn och ungdomar och slutligen specialpraktiken där vi ska välja ut en enskild person (med någon problematik, exempelvis autism) att arbeta med under 20 timmar fördelat över flera besökstillfällen. Man ska göra upp en "träningsplan" med syfte att utvecklas framåt (alla parter). Detta ska jag skriva om och redovisa slutligen. Har man klarat allt det återstår ändå att klara det praktiska provet för Lokes del, då han ska kunna alla ovanstående saker förutom vanlig vardagslydnad och så blir vi utsatta för olika scenarion att hantera. Människor i rullstol, människor som skriker och gör yviga rörelser, folk som är hårdhänta, folk som är exalterade och jätteglada... Vi får se hur det går.

Sammanfattningsvis

Stackars Loke är så frustrerad just nu. Inomhus märks det på att han verkligen studsar upp och ner och rycker en i ärmarna när han vill ha uppmärksamhet. Från stående stilla på alla fyra rätt upp i luften bara, som en lurande räv. C-uppsatsen måste bli klar snart och det är fortfarande för mycket kvar på grund av att framförallt intervjuerna tog så mycket längre tid att få än väntat. Jag har varit (och är) så upptagen med skrivandet att Loke mest har fått nöja sig med promenader senaste veckorna. På det har han också börjat lyfta på benet, stora killen. ;) Ludd i öronen har han också fått, för plötsligt hör han sämre och sämre vad jag säger till honom, särskilt när vi är ute. ;P Hoppas det inte blir permanent! Skönt nog tar jag i alla fall examen om ett par veckor och några veckor efter det är det ju DogModel Summer Camp. =)

Loke (och jag) börjar för övrigt en terapihundsutbildning till hösten, vilket kan bli jättekul och jag hoppas han är "rätt material" för jobbet. Hans empatiska förmåga har jag redan sett prov på, då han för det första glatt går fram till vem som helst som ger honom uppmärksamhet. (Till mitt stora förtret ska tilläggas! Vadå "rasen är reserverad mot främlingar"!! =P) Vid några tillfällen har det varit människor som tyckts vara rätt nere och han har snällt låtit sig kramas om och hållas fast länge och lyssnat på vad människorna måste få ur sig. Han har fått dem att le igen, åtminstone för en stund. =) Hur väl han skulle klara det som ett "jobb" vet vi ju dock inte än, men det lär ju märkas om ca ett år då. Klarar han proven är det ju fantastiskt, då det ökar chanserna att han och jag kommer kunna jobba tillsammans i framtiden, om arbets-Sverige blir lite mer djurvänligt också. Min "co-therapist". Han blir både besöks-, mulle- och terapihund genom utbildningen.

På söndag ska vi besöka Lokes uppfödare är tanken. De har ju inte sett honom sedan han var nio veckor och eftersom vi ändå är i Värmland under helgen, så blir det inte en så stor omväg att svänga förbi dem. Med tanke på hans numera selektiva hörsel vågar jag knappt visa upp honom, så olydig som han framstår, men men. ;P Tanken är att han ska få kolla lite på fåren och så.

Slutligen har jag tack och lov fått jobb också! Som biståndshandläggare för äldreomsorgen. Man utreder och beslutar om insatser som tex hemtjänst, färdtjänst, trygghetslarm, bostadsanpassning osv. Var lite orolig hur det ekonomiska skulle lösa sig nu när det är bai bai CSN och så. Det är visserligen bara ett vikariat, så det finns anledning att fortsätta fundera på ekonomin såklart, men för ett tag kommer jag nu vara safe. Jag är en usel löneförhandlare, men det är en riktig socionomlön i alla fall, som man kan kräva med en examen. Kommer ha råd med massa kurser för vovven och TV-spel till mig själv. ;P