Socialsekreterarnas lott

Jag kollar in Fattigbloggen med jämna mellanrum. Det är särskilt intressant att läsa alla kommentarer, tycker jag. Jag identifierar mig inte som en socialsekreterare och det är inte heller det jag vill jobba med när jag får min socionomexamen, (tyvärr måste man oftast ta en vända där i alla fall), men eftersom min praktik förra våren samt mitt sommarjobb därefter var förlagt inom ekonomiskt bistånd kan jag ändå inte låta bli att känna att jag även stödjer socialsekreterarna. (Jag var själv beroende av ekonomiskt bistånd i nästan ett år efter gymnasiet, så jag har suttit på båda sidor av skrivbordet och hann avverka två socialsekreterare innan jag tog mig vidare. En socialsekreterare var en oempatisk mardröm medan den andra var både hjälpsam och förstående). Folk klagar så mycket på socialsekreterarna och visst finns det de som sedan länge kanske borde ha övervägt att ta ett mer administrativt jobb utan klientkontakt, men många har inte tiden att ägna sig åt det förändringsarbete man faktiskt ska jobba med. Fattigbloggen skriver så här på ett ställe:
"Jag undrar: Hur stor del av socialsekreterarnas tid går åt till att kontrollera människor?
Hur stor del går åt till att hjälpa människor ut ur bidraget?"

Det är olika från stadsdel till stadsdel, men i en stadsdel jag var i hade varje socialsekreterare 70 ärenden var. "Ärenden" är alltså människor. En socialsekreterare (en människa) ska alltså hjälpa 70 människor att förändra sin livssituation utöver den rena "kontrollfunktionen" att kolla att människorna inte sitter på massa pengar egentligen, jobbar svart etc. 70 människor med varierande grader av problematik. Är man sommarvikarie, som jag var, så får man vikariera för flera socialsekreterare samtidigt. Det tickar iväg... Är det verkligen rimligt att klaga på att socialsekreterarna ¤inte sköter sitt jobb¤ när de blir helt överbelastade och förväntas klara, enligt mig, alldeles för mycket? Ingen av de socialsekreterare jag pratat med under praktik och sommarjobb sade att de jobbar med ekonomiskt bistånd för att de älskar att trycka ned och kontrollera folk - alla hade valt sitt yrke för att de ville hjälpa människor att ta sig ur sina svårigheter. Men hur ska man hinna med alla? Det är inte socialsekreterarna själva som sagt att de gärna tar 70 ärenden var. Man kan inte heller alltid välja det som skulle vara de bästa insatserna för en klient, utan måste snarare tänka på vad som är billigast - för förutom att hjälpa sina klienter ur sina svåra situationer ska socialsekreterarna dessutom tänka på pengarna som blivit tilldelade. Förutom den byråkratiska delen som sätter käppar i hjulen så ska socialsekreteraren dessutom hjälpa klienter som skäller, hotar och går till faktiska handgripligheter på socialsekreterarnas arbetsplats samtidigt som övriga klienter som är ¤snälla¤. Eller, som det var för en socialsekreterare jag pratade med, så blir hon påhoppad på lunchen ute på stan. En annan socialsekreterare fick email från en klient, som hade lyckats hitta uppgifter om hur hennes mamma dött när hon var mycket liten och mailade dessa uppgifter tillsammans med andra hemskheter till henne som någon slags hämnd för att han fått avslag på sin ansökan. En annan socialsekreterare hade blivit så hotad av en klient att hon fått hemlig identitet.
Don't shoot the messenger liksom.

Stödgruppen för bidragstagare som Fattigbloggen tar upp tycker jag är ett mycket fint initiativ. Frivilliga insatser har mycket lättare att ställa upp för folk på ett helt annat sätt än de stackars socialsekreterarna som är kedjade i det byråkratiska kopplet... Många av oss som går socionomutbildningen har ambitionen att rädda världen, men som en lärare så uppmuntrande sade till oss tidigt i utbildningen: det kommer de ta ur er.

...

Att utbildningen inte är tillräckligt förankrad i verkligheten har jag klagat på från dag ett. Socionomutbildningen har blivit alldeles för teoretisk, på grund av kraven att socialt arbete ska vara mer forskningsförankrat osv... Två praktikperioder har blivit en. Vi läser två juridikkurser och en kurs i utredningsmetoder. I färskt minne kan man det bra, men juridiken är på termin två av sju och ploppar liksom inte upp så mycket mer sedan. När man sedan kom ut på praktik blev man dessutom snabbt förvirrad över att det man lärt sig i skolan inte verkade stämma överens med hur det faktiskt går till alltid. För oss studenter är det ju lite knepigt att gissa sig fram till vem man ska lyssna mest på. I alla fall jag känner mig inte kaxig nog att ifrågasätta folk som arbetat i 20 år medan jag själv inte ens kommit ur skolan.

Arbetsintervju socialsekreterare

Igår var jag på ännu en arbetsintervju. Bara ett sommarvik tyvärr. Men den var mycket lyckad. Väldigt trevligt! Fick ett bra intryck av de två som intervjuade mig. Jag var lite skeptisk först, när jag satt i väntrummet innan det var dags för mig att intervjuas. Det var liksom knappt ett väntrum. Ett pyttelitet rum med fyra slitna stolar och hur man än vred och vände på sig, så kändes det som att man inkräktade på någon annans utrymme liksom. Och detta är det första klienterna möts av. Minuspoäng. Å andra sidan var de i personalen som sagt trevliga och de uttryckte en kämpaglöd över att få hjälpa sina klienter och de hade en tro på förändringsarbetet.
Himla synd att jag inte vill arbeta inom ekonomiskt bistånd något mer. ;P

Här kan man få lite intressant läsning, både som klient och socialsekreterare: Fattigbloggen

Apropå ekonomiskt bistånd.

Skogstur och arbetsintervju

Bara ett litet klipp från en promenad i skogen här tidigare i veckan. Det har varit så kallt senaste dagarna att det inte blivit några längre promenader (förutom den här).



Igår var jag på intervju för ett vikariat som biståndshandläggare i sommar. (Beviljar hemtjänst och så till äldre). Tyvärr presterade jag riktigt dåligt. Usch! Blev helt tagen på sängen när det visade sig att tre personer på arbetsplatsen skulle intervjua mig och inte bara den jag pratat med över telefon tidigare. Kändes som en hel jury på andra sidan bordet och då blev det tilt i mitt huvud. >_< Tappade tråden, hade svårt att hitta saker att säga som låter bra osv. Suck... Men det var för övrigt en ganska ostrukturerad intervju också, så jag skyller inte enbart på mig själv.

Försörjningsstöd och vinst

På Aftonbladet.se kan man idag läsa om en man som vann en mindre summa på poker. Han är dock även socialbidragstagare och när socialtjänsten fick reda på vinsten, så minskades således hans bidrag med motsvarande summa - alltså 2167 kronor. Det tyckte den här mannen var orättvist, orimligt och han kunde inte tro att en såpass "liten summa" skulle spela någon roll.
Jag vet inte vad folk har för bild av socialbidraget egentligen, men jag tycker det är helt självklart att det sänktes med motsvarande summa som han vann. Försörjningsstöd är inget som man bara kan förvänta sig varje månad - det är ett behovsprövat och villkorat bidrag när det inte finns någon som helst annan hjälp att få. Alla inkomster räknas! Har man vunnit en, enligt mig inte så liten, summa pengar så har man egna pengar att röra sig med. Man får inte socialbidrag dessutom då som någon slags bonus... Med sin vinst låg mannen över normen till och med. När man sedan kan försörja sig på egen hand kan man spela bäst man vill och glädjas åt sina eventuella vinster.

Hemlöshet

Borttaget pga gnäll

Hemtenta

Vad dum man är som skjuter upp hemtentor till sista minuten jämt. Den här hemtentan går extra långsamt också, för jag tycker den är så tråkig. Här är en fråga jag just besvarat idag:
“Redogör för hur perspektiven konstruktivism och realism/objektivism påverkar vår syn på sociala problem, genom att ta ett aktuellt socialt problem och pröva hur det förklaras och åtgärdas utifrån de skilda perspektiven.”
Skitroligt.
Jag har ytterligare fyra frågor att besvara och såklart använda relevanta referenser blablabla. Nu när vädret dessutom varit så fint kan jag inte påstå att jag blir mer motiverad. ;)
Den här helgen åker vi ut till Los pappa på landet, så då blir det inget uppdaterat här.


Andra bloggar om: socionom, socionomutbildning, socialt arbete

Förändringar på gång

Jovars. Café Naive ska flytta. Har börjat tröttna på att hålla till på en blogghost och vill ha något mer eget där jag sätter reglerna. Något spikat datum för denna flytt och förändring är ännu inte satt, men för de som kanske faktiskt följer den här bloggen regelbundet kan det vara intressant att få lite förvarning. Hoppas ni inte försvinner bara för att ni får ta er till en annan sida sedan! ;)

Idag hade vi en mycket intressant föreläsning som hölls av psykologen Alain Topor. Jag tror det är, om inte den bästa, så en av de bästa föreläsningarna jag varit på under tiden på socionomutbildningen. Framförallt talade han med humor, trots allvarliga samtalsämnen som psykiska sjukdomar, (exempelvis schizofreni), hemlöshet, professionellas tendens att luta sig mot piller som främsta problemlösare etc. För ovanlighetens skull ville jag faktiskt sitta kvar en hel föreläsning och trots att han drog över tiden med 25 minuter, så gjorde detta ingenting. Han talade om vikten av ¤hopp¤, att ofta är det när vi som professionella bryter mot arbetsgivarens regler (när vi gör mer än vi ska eller helt på sidan av vad vi ska) som vi hjälper som mest, engagemanget, och spräckte vissa bubblor kring forskning och statistik. Man ska inte svälja allt man läser... Bland annat tog han upp flera egna exempel bland folk han intervjuat och där intervjuade just lyfte fram (bland annat) relationer till andra som avgörande för återhämtningsprocessen (vid tal om psykisk sjukdom). De professionella relationerna blev betydelsefulla när personalen satte sin professionalitet på spel och riskerade något för patientens skull. Alain berättade att det ju är ett vanligt sätt att slippa ifrån sina patienter genom att byta jobb. En psykoterapeut han tog upp som exempel hade en patient som behövde hjälp under åtta år. Under den tidsperioden bytte psykoterapeuten arbetsplats fyra gånger. Varje gång tog han med sig patienten till sin nya arbetsplats, vilket inte var det lättaste att förklara för de nya cheferna och kollegorna. Att han ändå tog den risken blev en bekräftelse för patienten att han var värd något. Att ha en personlig relation till sina klienter är alltså inte nödvändigtvis av ondo. Jag har tidigare varit rädd för att bli för personligt engagerad, men nu ska jag nog försöka slappna av mer.
Vad anser du är viktigt i mötet med professionella? (Vare sig det är socialsekreterare, psykologer, terapeuter etc)


Andra bloggar om: Alain Topor, socionom, socionomutbildning, socialt arbete, psykolog, psykisk sjukdom, schizofreni, hemlöshet