tisdag, oktober 07, 2008

Hemlöshet

Borttaget pga gnäll

Av Lina @ tisdag, oktober 07, 2008

Stämplar:

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är också överväldigad över din egen tankeblockerare som tycks vara en slags diagnos hos de allra flesta i den "grupp" (socionomer) du tillhör. Där man istället för att reflektera över hur människor behandlas i det system som krampaktigt försvaras, försöker förskjuta fokuset till på vilka ställen du läst texten innan. Bättre teorier än så borde man kunna kräva och du lärt på den invecklade problemorienterade utbildning du gått för din ickesägande titel i denna fråga.

Vänligen

Rolf Nilsson

oktober 11, 2008 6:58 fm
Lina sa...

Det finns mycket man borde kunna "kräva", men det är heller ingen hemlighet hur mycket kritik socionomutbildningen har fått för sina brister. Det har vi studenter klagat på från termin 1, hela tiden tiggt om bättringar och högre krav, större utmaningar. Det standardiserade svaret är att "utbildningen har setts över och nu är det bättre. Klassen efter er har det mycket bättre nu" osv. Det hjälper ju inte oss det minsta, dock. Istället för att förberedas för att faktiskt kunna jobba ¤där ute¤, så drillas vi frikostigt i att kunna skriva bra uppsatser. Yes, jag känner mig ofta väldigt osäker på de kunskaper som förmedlas här och min förmåga, för jag får ingen direkt möjlighet att omsätta dem. Lärarna visar ingen tilltro till vår kunskap, utan repeterar på varje kurs saker vi redan gått igenom, trots våra protester, så jag ser det heller inte som något konstigt att självförtroendet är lågt hos många av oss. Jag var själv hemlös under flera års tid när jag kom till Sthlm, även om jag inte varit hemlös i den bemärkelsen du kanske själv främst tänker på, med människor som tvingas sova ute och bo på härbärgen osv.

Det är inte den frågan jag själv brinner för eller det område jag tänkt jobba inom, så jag triggas inte per automatik in i någon verbal bärsärkargång i frågan och bara för att jag ska bli socionom betyder det inte att jag måste brinna för allt heller. Alla borde förtjäna den bästa hjälpen de kan få vad det än gäller, detta borde vara en självklarhet och det är idealbilden, men långt ifrån verkligheten. Var ska man börja? En brist på bostad är oftast inte det enda problemet. Det krävs en bättre samverkan mellan flera aktörer - sjukvård, arbetsmarknad, bostadsmarknad, skuldsaneringar osv... Att det jobbas flitigt på att ombilda hela allmännyttan säger ju sig självt att det skapar ännu sämre möjligheter för hemlösa att få boende, liksom för låginkomsttagare, ungdomar osv som inte har några som helst möjligheter att köpa sig en bostad. Snarare blir väl fler hemlösa att vänta. Och även om det är brist på bostad som är största problemet för en person, så är det något annat som är viktigast att först få hjälp med för en annan person. Jag jobbar hellre på individnivå och möter just den personen jag har framför mig där den är och gör vad jag kan och förhoppningsvis lite till á la Alain Topor när jag väl är ute i arbete. Jag vet inte hur mycket jag kommer kunna påverka i större skala, väl ute i arbetslivet, och är inte inledningsvis ute efter det heller. Redan första terminen på skolan fick vi höra att vi alla har ambitionen att rädda världen nu, men när vi sedan blir anställda någonstans kommer de som jobbat där länge och väl att snabbt ta det ur oss, för de vill inte ha förändring längre. På praktiken i Rinkeby fanns en tung känsla av uppgivenhet hos de som jobbade där och det handlade snarare om att "förvara" människor än att hjälpa dem komma ur sin situation. Där fanns massa behov, hjälp med integration, många var traumatiserade då de kom från krigsdrabbade områden, många kvinnor hade aldrig arbetat och skulle plötsligt ut i den typen av liv, eftersom det är så självklart här i Sverige etc, sorger och kriser av varierande mått... Socialarbetarna hade för många klienter var med omfattande problem för att faktiskt hinna med något riktigt socialt arbete. Så det verkade mest handla om att styra upp saker för stunden och hoppas på bättre tider.
Uppmuntrande...
Oavsett vad jag nu säger, så spelar det inte så himla stor roll egentligen. Snacka massa går ju. Rabbla teorier och metoder och prata om diskurser och kontexter blablabla. Men jag sparar hellre på snacket och gör något handgripligen istället.

oktober 11, 2008 3:46 em

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)