Hakläggaren (min lilla terapihund ;))

Loke går fram och lägger hakan i den boendes knä. Personens ansikte spricker upp i ett brett och äkta leende.

På jobbet har Loke främst varit duktig på att lägga hakan på folk. ;) Detta är inte utan betydelse, för alla han gör det på skiner upp och känner sig sedda, alla älskar hans mjuka päls, söta öron, vackra ögon osv.

Strax därefter börjar personen att klappa honom på huvudet och han har huvudet kvar. Personen känner sig sedd, bekräftad, omtyckt. "Han tycker om mig, va?".

Ibland på eftermiddagsfikat spexar vi bara med några av hans konster och då blir alla imponerade över hur mycket han kan (fast vi kanske bara visar upp typ tre tricks...) och de skrattar gott och börjar prata med varandra om det. Samtidigt kan Loke gå fram till några av dem och sola sig i kärleken de frikostigt öser över honom. Det är många på boendet som är glömska, men Loke kommer de ihåg bara jag säger hans namn.

Tänk er själva att mötas av detta välvilliga ansikte när ni sällan får umgås eller prata med någon alls. Mänsklig kontakt (fysisk och psykisk) är nödvändig för människors välmående, men djur kan fylla denna funktion åtminstone till en viss grad i brist på tidigare nämnda.

Nu när apporterandet har börjat falla på plats, så har det även blivit lite sådant. =) Synd att jag slutar på det här jobbet nu när vi skulle kunna komma igång på riktigt! Men men, det skulle bli för långt att pendla när vi flyttat till kvarnen. Förhoppningsvis ska det väl finnas tillfällen för praktik även där borta.

Loke väntar på att "spaghettibollen" ska kastas.

Hopplöst dålig skärpa och komposition... Men jag skötte det hela med en hand och pratade med den boende samtidigt som jag var tvungen att vara snabb för att hinna fotografera det hela. Oh well.