Dån

Loggade in på min gamla blogg på Diaryland för första gången på väldigt länge. Sist jag skrev i den var januari 2005. Tack och lov finns alla inlägg kvar. Någon gång måste jag påbörja det tidsödande arbetet att spara ned alla inlägg på datorn, så jag kan radera den bloggen. (Första inlägget där skrevs i februari 2003 och jag skriver ganska mycket). Hursomhelst har jag suttit och läst igenom bloggen från första inlägget och framåt. Oj, vad man glömmer fort. Tappar detaljer, känslor... Helt underbart nu i efterhand att ha möjlighet att läsa allt det här igen, även om det står en hel del olyckligt också. Men det är nostalgiskt, och även de sorgsna inläggen får ett svagt melankoliskt leende att visa sig i mungipan. Har hunnit läsa ett 50-tal av inläggen nu, är på år 2003 fortfarande, och stannade vid detta inlägg. Jag skrev ganska ofta i en slags "bokform" förut. Alltså, skrev om mina händelser som om jag och mitt liv vore en romanbok under produktion. I detta inlägg använder jag visserligen jag-form, istället för att referera till mig själv som "hon" eller liknande, men lägger ned lite mer på att beskriva. Detta inlägg fick mig att le sådär. Jag saknar inte den tiden av mitt liv längre, men jag ser ändå tillbaka på den ibland med en viss nostalgi. Inlägget har titeln "Thunder" och jag skrev följande den 23e september 2003:
"Ovädret började redan igår med kraftig blåst. Jag hade en orolig känsla i magen när jag gick och lade mig. Halvvaknade någon gång inatt av att fönstret skallrade kraftigt och regnet smattrade på mitt fönsterbleck. Och plötsligt mullrade åskan högt och nära. Jag sträckte ut min hand till vänster sida om sängen för att röra vid dig i sängen intill och försiktigt be dig lägga dig bredvid och hålla om mig, skydda mig från det skrämmande oljudet, som du brukat göra.
Men vi delar inte samma rum längre, du är inte bara en armlängds avstånd från mig längre och det enda min hand fann var min vägg utan tavlor...
Just då kände jag mig väldigt, väldigt ensam.
Och åskan fortsatte mullra."

De flesta av er vet ju genast att det är Jo det syftar på. Han stod mig ju närmast i många år. Den där natten låg jag ensam i ett internatrum jag alldeles nyligen flyttat till ute i Nacka. Allt var främmande, nytt och läskigt. Och ensamt.

//Lina