Resultat

Inget fel på varken höfter eller armbågar! Vilken lättnad. =) Loke har HD grad A, vilket innebär normala höftleder. Armbågarna är utan anmärkning. Han kan fortsätta hoppa och skutta bäst han vill. ;)

Här skulle man ju kunna bo om man var en vild hund...

Tittut. Längre in i stocken fanns ett kikhål (det som petar upp som en liten skorsten på föregående bild) och där lurpassade matte. ;)

Friröntgen

Loke har däckat och slafsats upp på röntgenbordet. Han känns verkligen mycket tyngre än sina 21 kilon när han är helt slapp. "Dödvikt", det känns jätteläskigt. =(

Idag har Loke röntgat höfter och armbågar. Vi håller tummarna för att allt sitter som det ska. ;) Veterinären sade med allvarlig röst att nu när jag skrivit på pappren så kommer resultaten att bli offentlig handling. Men det är inte som att jag har något att dölja och jag skulle ändå inte vilja använda en hund med dåliga höfter i avel, om jag nu hade någon avel planerad. Varför skulle man vilja bidraga till att försämra en ras?

Matte är taskig nog att föreviga sin unghund i ett av hans inte särskilt storslagna ögonblick. Om han visste vad det innebar att bli kränkt, så skulle han vara det nu. ;P

Valptittande

Vi besökte Värmland helgen som var. Huvudsyftet var som vanligt att besöka mina föräldrar, men den här gången skulle vi även passa på att besöka två hunduppfödare. Lappizaros hade jag snubblat över på internet och fastnat för deras senaste valpkull och Vallarjäntans gled vi in på på ett bananskal, för att hon fått tillbaka en valp. Båda föder upp finsk lapphund. Vi har självklart blivit inspirerade av Grimm när vi började titta på finska lapphundsvalpar. ;) Det finns ingen klar plan över när vi ska skaffa ytterligare en hund, utan det handlar snarare om att hitta "rätt" valp, som man tror är bra terapihundsmaterial, även om det givetvis är mycket annat som ska klaffa också. En omöjlig ekvation egentligen, för om man säger att man ska skaffa hund när tiden är precis rätt, så kommer det aldrig hända - man har aldrig massa pengar liggandes och flera månader på raken helt ledigt. ;)

Först besökte vi Vallarjäntans, som ligger i Karlstad och således var närmast till hands att börja med. Där fick vi träffa lilla Ragna, som utan att tveka gick rätt på Loke. Vi hade redan fått höra att det var en bestämd dam och detta stämde. Loke verkade finna det hela riktigt trevligt och lekte mycket fint med lillan.

Vi tog en liten promenad i kvarteret med båda hundarna och jag tror aldrig att Loke gått så fint i kopplet. Ragna tog bestämt täten (På det där sättet som Cesar Millan skulle påstå är att hon försöker ta över ledarskapet. Pah, humbug!) och verkade inte det minsta bekymrad över att två främmande människor och en okänd hund just norpat henne från hemmet. Hon är redan en mycket självständig tik och verkade ha mycket "go" i sig. Just för att hon tycktes vara vassare än lapphundar vanligtvis är, så ville uppfödaren att hon skulle få komma till ett hem där man gör mer med sina hundar än att bara ha dem som sällskap. Jag skulle nog vilja påstå att vi kvalificerar oss på den biten. ;) Rent personligen skulle jag tycka att det var kul att jobba med henne, men jag kände inte att hon var något klockrent terapihundsmaterial, så det blev ingen Ragna.

Söta, fluffiga Ragna.

Senare samma dag besökte vi Lappizaros i Kil, men först var vi tvungna att åka helt fel och bli ordentligt försenade... De här valparna var betydligt yngre än Ragna var, de var inte ens fyllda 6 veckor. Men vi blev först ordentligt charmade av mamma Pärla. Så värdig, lugn och kelig. =) Med självklarhet satte hon sig bredvid oss och inväntade klapparna.

Kakao och Kummin

De två valparna som ännu inte var tingade var två hanar, båda lika söta förstås. Den jag dock mest fastnade för och ville stoppa innanför jackan var Kakao, som hade en mörkare brun färg. Den andra, Kummin, var mycket godmodig, men Kakao och jag fann varandra, hahaha. ;P Båda var orädda, de kom fram till oss i hagen och hoppade utan vidare upp i min sambos knä för att smaka lite på hans fingrar och en mage vändes upp i vädret för att bli kliad av mig.

En gosemage på väg upp i vädret.

Mitt i allt detta ska tilläggas att de hade många hundar på tomten och Loke sällade sig jättefint till dem. Han fick några bestämda snytingar av en tik som snart skulle till att löpa och inte uppskattade hans inställsamma nosanden och att han försökte se så snygg ut som möjligt, men han är inte ett dugg bråkig och det gör mig så glad. För säkerhets skull så chansade vi däremot inte på att även släppa ut hanhundarna.

Loke känner sig lite förfördelad när matte och husse inte gett honom all uppmärksamhet på flera minuter. Men han var alldeles mild och försiktig med valparna.

Både Kakao och Kummin var lovande terapihundar enligt mig, av det lilla man kan utvärdera när de är så unga. Jag utgick ganska mycket från mamma Pärla där också. Vi funderade och funderade på Kakao över natten. Tyvärr fick det ändå bli nej till valp den här vändan. När vi räknade på alla utgifter inför den stundade flytten och så, så fanns det liksom egentligen inget utrymme för att lägga ut massa pengar på en valp. Vi går ju från 66 kvm till 180 kvm, det ska flyttlassas etc etc. Jag övervägde att slänga fram kreditkortet, men nej, det kändes bara så oansvarigt... =/ Sedan vet vi ju inte riktigt heller hur vardagen kommer se ut på nya stället än, även om det troligtvis vore betydligt enklare att ordna. Jag är mycket nedstämd, för det var dessutom Pärlas sista kull. Hade jättegärna velat ha en avkomma från henne. Min sambo avgudar henne. ;P Men men, kanske det blir någon avkommas avkomma längre fram eller så.

Slacker. =P En annan av hundarna hos Lappizaros.

Hakläggaren (min lilla terapihund ;))

Loke går fram och lägger hakan i den boendes knä. Personens ansikte spricker upp i ett brett och äkta leende.

På jobbet har Loke främst varit duktig på att lägga hakan på folk. ;) Detta är inte utan betydelse, för alla han gör det på skiner upp och känner sig sedda, alla älskar hans mjuka päls, söta öron, vackra ögon osv.

Strax därefter börjar personen att klappa honom på huvudet och han har huvudet kvar. Personen känner sig sedd, bekräftad, omtyckt. "Han tycker om mig, va?".

Ibland på eftermiddagsfikat spexar vi bara med några av hans konster och då blir alla imponerade över hur mycket han kan (fast vi kanske bara visar upp typ tre tricks...) och de skrattar gott och börjar prata med varandra om det. Samtidigt kan Loke gå fram till några av dem och sola sig i kärleken de frikostigt öser över honom. Det är många på boendet som är glömska, men Loke kommer de ihåg bara jag säger hans namn.

Tänk er själva att mötas av detta välvilliga ansikte när ni sällan får umgås eller prata med någon alls. Mänsklig kontakt (fysisk och psykisk) är nödvändig för människors välmående, men djur kan fylla denna funktion åtminstone till en viss grad i brist på tidigare nämnda.

Nu när apporterandet har börjat falla på plats, så har det även blivit lite sådant. =) Synd att jag slutar på det här jobbet nu när vi skulle kunna komma igång på riktigt! Men men, det skulle bli för långt att pendla när vi flyttat till kvarnen. Förhoppningsvis ska det väl finnas tillfällen för praktik även där borta.

Loke väntar på att "spaghettibollen" ska kastas.

Hopplöst dålig skärpa och komposition... Men jag skötte det hela med en hand och pratade med den boende samtidigt som jag var tvungen att vara snabb för att hinna fotografera det hela. Oh well.