Socialsekreterarnas lott

Jag kollar in Fattigbloggen med jämna mellanrum. Det är särskilt intressant att läsa alla kommentarer, tycker jag. Jag identifierar mig inte som en socialsekreterare och det är inte heller det jag vill jobba med när jag får min socionomexamen, (tyvärr måste man oftast ta en vända där i alla fall), men eftersom min praktik förra våren samt mitt sommarjobb därefter var förlagt inom ekonomiskt bistånd kan jag ändå inte låta bli att känna att jag även stödjer socialsekreterarna. (Jag var själv beroende av ekonomiskt bistånd i nästan ett år efter gymnasiet, så jag har suttit på båda sidor av skrivbordet och hann avverka två socialsekreterare innan jag tog mig vidare. En socialsekreterare var en oempatisk mardröm medan den andra var både hjälpsam och förstående). Folk klagar så mycket på socialsekreterarna och visst finns det de som sedan länge kanske borde ha övervägt att ta ett mer administrativt jobb utan klientkontakt, men många har inte tiden att ägna sig åt det förändringsarbete man faktiskt ska jobba med. Fattigbloggen skriver så här på ett ställe:
"Jag undrar: Hur stor del av socialsekreterarnas tid går åt till att kontrollera människor?
Hur stor del går åt till att hjälpa människor ut ur bidraget?"

Det är olika från stadsdel till stadsdel, men i en stadsdel jag var i hade varje socialsekreterare 70 ärenden var. "Ärenden" är alltså människor. En socialsekreterare (en människa) ska alltså hjälpa 70 människor att förändra sin livssituation utöver den rena "kontrollfunktionen" att kolla att människorna inte sitter på massa pengar egentligen, jobbar svart etc. 70 människor med varierande grader av problematik. Är man sommarvikarie, som jag var, så får man vikariera för flera socialsekreterare samtidigt. Det tickar iväg... Är det verkligen rimligt att klaga på att socialsekreterarna ¤inte sköter sitt jobb¤ när de blir helt överbelastade och förväntas klara, enligt mig, alldeles för mycket? Ingen av de socialsekreterare jag pratat med under praktik och sommarjobb sade att de jobbar med ekonomiskt bistånd för att de älskar att trycka ned och kontrollera folk - alla hade valt sitt yrke för att de ville hjälpa människor att ta sig ur sina svårigheter. Men hur ska man hinna med alla? Det är inte socialsekreterarna själva som sagt att de gärna tar 70 ärenden var. Man kan inte heller alltid välja det som skulle vara de bästa insatserna för en klient, utan måste snarare tänka på vad som är billigast - för förutom att hjälpa sina klienter ur sina svåra situationer ska socialsekreterarna dessutom tänka på pengarna som blivit tilldelade. Förutom den byråkratiska delen som sätter käppar i hjulen så ska socialsekreteraren dessutom hjälpa klienter som skäller, hotar och går till faktiska handgripligheter på socialsekreterarnas arbetsplats samtidigt som övriga klienter som är ¤snälla¤. Eller, som det var för en socialsekreterare jag pratade med, så blir hon påhoppad på lunchen ute på stan. En annan socialsekreterare fick email från en klient, som hade lyckats hitta uppgifter om hur hennes mamma dött när hon var mycket liten och mailade dessa uppgifter tillsammans med andra hemskheter till henne som någon slags hämnd för att han fått avslag på sin ansökan. En annan socialsekreterare hade blivit så hotad av en klient att hon fått hemlig identitet.
Don't shoot the messenger liksom.

Stödgruppen för bidragstagare som Fattigbloggen tar upp tycker jag är ett mycket fint initiativ. Frivilliga insatser har mycket lättare att ställa upp för folk på ett helt annat sätt än de stackars socialsekreterarna som är kedjade i det byråkratiska kopplet... Många av oss som går socionomutbildningen har ambitionen att rädda världen, men som en lärare så uppmuntrande sade till oss tidigt i utbildningen: det kommer de ta ur er.

...

Att utbildningen inte är tillräckligt förankrad i verkligheten har jag klagat på från dag ett. Socionomutbildningen har blivit alldeles för teoretisk, på grund av kraven att socialt arbete ska vara mer forskningsförankrat osv... Två praktikperioder har blivit en. Vi läser två juridikkurser och en kurs i utredningsmetoder. I färskt minne kan man det bra, men juridiken är på termin två av sju och ploppar liksom inte upp så mycket mer sedan. När man sedan kom ut på praktik blev man dessutom snabbt förvirrad över att det man lärt sig i skolan inte verkade stämma överens med hur det faktiskt går till alltid. För oss studenter är det ju lite knepigt att gissa sig fram till vem man ska lyssna mest på. I alla fall jag känner mig inte kaxig nog att ifrågasätta folk som arbetat i 20 år medan jag själv inte ens kommit ur skolan.