Många år

Igår, torsdagen den 1a februari 2007, klockan 15.30.
Då fick Charlie somna in.
Först nu har det börjat nå fram till mig vad det innebär. Jag kommer aldrig få se honom igen. Han kommer aldrig mer komma rusande i full fart mot mig och glatt krascha in i mig på sitt olydiga sätt för att säga hej när jag hälsar på. Inga lyckliga krumsprång och gnyenden och gläfsanden över att jag äntligen är tillbaka igen. Inga störiga skällanden så fort någon rör sig ute i gången som inte tillhör familjen. Det kommer aldrig mer komma några sura gruffanden från under sängen när man rör på sig för mycket för att det ska passa honom. Aldrig mer kommer han komma gående med bestämda steg, sätta sig jättenära mig och sedan uppfordrande buffanden med nosen på armen för att kräva att man klappar honom.

Jag har inte tillräckligt med ord för att kunna uttrycka min saknad. Jag skulle behöva kunna spela fiol och brista ut i plågade stråkar. Bandet är avklippt och en del av mig fattas...

Charlie blev runt 13½ år gammal.
Jag saknar dig