Blodtrycksfall

Igår fick jag vad som förhoppningsvis är min sista kortisonspruta i ryggraden. Lo var gullig och skjutsade mig till Uppsala medan han själv utträttade några ärenden och jag träffade S en stund över fikaprat och en liten tur på stan innan det var dags att gå till doktorn. Var skönt att han satt med i väntrummet där ändå, även om jag byggde upp ångest oavsett. Särskilt som specialist Thomas blev lite försenad, så jag fick vänta längre.

Den här sprutan var annorlunda mot de tidigare nervrotsblockaderna. Jag har nämligen full funktion i benet igen visade det sig när vi gjorde några övningar. Med andra ord har sprutorna fungerat på nervrotsinflammationen. Den här sprutan sattes dock längre ned, nästan i svanskotan, och är någon form av epidural och ”kortisonsprutornas Rolls Royce” som specialisten själv utryckte det... Specialist Thomas menade att nu trycker det istället på på någon säck inne i kotan och pekade i en bok. ”Innan stack vi här” ¤peka på nervroten vid sidan om den där säcken¤ ”och nu ska vi sticka in här” ¤peka på säcken¤ Längre in i min ryggrad således... Den lilla bedövning man får innan tar ju inte bort smärtan, utan gör det snarare uthärdligt antar jag. Sprutorna i nervroten innan har gjort ont och gått ner ända i benet och man har fått konstiga, okontrollerade ryck i det. Det har också varit meningen att det ska kännas ända ned i benet. Den här sprutan däremot gick uppåt i ryggraden. Det var snarare ruggigt obehagligt än riktigt smärtsamt. Den tog uppemot sju minuter, för det går bara att injicera någon milliliter i taget, sedan måste man vänta en stund innan det går att fortsätta. Det som gjorde det så obehagligt (och även lite smärtsamt) var att det kändes som att den där lilla millilitern i taget tryckte på något alldeles fruktansvärt inifrån, så det kändes som min ryggrad expanderade till bristningsgränsen så att säga. Som en ballong som fylls med vatten och till slut inte kan ta mer och då exploderar den.
Jag exploderade dock inte.
Efteråt sade han åt mig att jag skulle ta det lugnt nu, för den här sprutan kan ge blodtrycksfall, i synnerhet för tjejer. Mhm? Och så får jag inte träna på ett bra tag. Jag kan köra bänkpress om jag vill typ, men inget som kan resultera i att man rycker eller knycker med ryggen. Mina kickbox-pass går bort med andra ord. ¤sura¤
S följde mig ut och så skulle Lo möta upp strax utanför Totalhälsan med bilen. Jag hann dock inte ens ut ur hissen innan hela världen slog en kullerbytta och jag höll på att svimma. Fasen vilken obehaglig känsla... Allt blod bara slog ned i fötterna. Fick sitta hukad i hissen en bra stund och titta på golvet som rörde sig. Då blev jag illamående dessutom. S försökte få upp mig så jag åtminstone kom ut i friska luften, men det tog en stund innan jag kunde ställa mig upp och vackla ut. Hann inte ens till bänken utanför innan allt började snurra igen. Tur att jag hade S att hänga fast i. Man får ju nästan dödsångest. Så himla okontrollerat. Ja, jag blev livrädd faktiskt. Jag är glad att jag tackade ja till Los erbjudande att bli skjutsad fram och tillbaka, för jag hade ju aldrig klarat av att ta mig till tågstationen och hem till Stockholm. Jag var smått borta under bilfärden hem. Emellanåt högg det till i ryggen så det strålade ut i hela kroppen och man kände att man fortfarande lever. Allt utom min rumpa vill säga, för den var helt bortdomnad av bedövningen. Har bara vaga minnesbilder av att Lo klappade min hand lite oroligt emellanåt och att jag ibland hade väldigt roligt åt min sovande rumpa. Däremot är det tydligt att vi stannade så att Lo kunde gå och handla Cola åt mig. ¤nicka bestämt¤ Choklad köpte han också. Bra där. Han har koll. ¤mumsa choklad¤
Lo hade spelning igår kväll och hade jättebråttom iväg när han väl kört hem mig, stackaren. Själv satt eller låg jag ned i sängen resten av dagen och kände mig rätt ynklig och ömklig och beklagansvärd. Såg på TV och nålband. Inget pluggande gjort. Det kanske anses OK att inte plugga en sådan dag, att man är ursäktad liksom, men jag ligger ju efter i kurslitteraturen... Lo dök sedan upp runt halv två på natten, efter spelning och öl, för att kolla att jag fortfarande levde. Kände mig så pysslig så i mina stora tofflor och nålbindningen i knät. Bara den knarrande gungstolen som fattades.
Idag mår jag bättre, men det hugger fortfarande till i ryggen emellanåt. Sov lääänge. Lyckades till och med somna om efter att Lo väckte mig och talade om att han skulle gå imorse. Jag verkligen, verkligen hoppas att jag blir återställd nu och kan få ett normalt liv igen. Utan fler sprutor och kunna ta vilket jobb som helst etc utan risk för att behöva halta hem i smärtor efter en dags arbete.