Allemansrätt?

Hur var det nu? Det svenska lagsystemet är bra och väl fungerande?

Nedan är ett utdrag ur en artikel från Aftonbladet.se. Klicka på länken för hela artikeln. HÄR

"Tre män hade sex med en berusad 15-årig flicka samtidigt.
”Jag vill inte”
Flickan blev fullare och lade sig på en madrass för att vila när 18-åringen slet av hennes jeans och trosor.
– Sluta, jag vill inte, säger flickan att hon sa.
18-åringen, hans 20-årige bror samt en 25-årig kusin deltog genom anala, orala och vaginala samlag i vad åklagaren anser var en grov våldtäkt.

Ringde en kompis
Flickan säger att hon var så slut i kroppen att hon inte orkade göra motstånd, men hon försökte putta bort åtminstone en av dem.
Hon säger att hon gick in på toaletten och grät och ringde en kompis efteråt.
Männen förnekade våldtäkten och sa att flickan var med på sexakterna.
– Det har ingen betydelse att hon ”var med” från början utan hon har alltid rätt som kvinna att säga nej nu är det stopp, säger åklagaren Gunnar Brodin.
Karlskoga tingsrätt anser att kvinnans berättelse är trovärdig, men att hon inte var tillräckligt berusad och att inget våld förekom. "

Och de friade männen.

Det ska liksom vara rimligt att utgå ifrån att en femtonårig flicka lockas av ens tanken på att ha sex med tre män, en betydligt äldre, i alla hål hon har?
Återigen - i egenskap av kvinna måste jag då se till att en framtida våldtäktsman ser till att misshandla mig också, (och det måste synas ordentligt och helst lämna bestående men), förutom att skända min kropp och gärna kanske supa mig halvt medvetslös. Annars räknas det liksom inte riktigt. Ett ”nej, sluta” kan ju betyda vadsomhelst! Det är klart, man hör ju vad man vill antar jag... Men även om man blir misshandlad eller är bortom medvetande, så har de oftast ursäkter för det också, de som dömer. (Oftast män). Jag blir upprörd faktiskt. Det är därför jag brinner särskilt mycket för att försöka få jobb som kurator på våldtäktsavdelningen på Södersjukhuset här i Stockholm i framtiden. Jag har ingen lust att bli jurist och satsa på att bli domare etc, men jag hoppas och tror att man kan jobba för förändring redan i den första instansen, i mötet med offret. Om inte annat kan man kanske få dem, offren, att ”hitta tillbaka” igen... Till livet och tilliten till människor, män. Men det är faktiskt en för stor tanke även för mig att ens försöka föreställa sig hur man återhämtar sig från en sådan sak.