Värmland

Finaste skogarna finns där. ;) Husse och hund njuter av omgivningarna. (Matte också, men hon står ju jämt bakom kameran.)

Bildbomb från hundöarna

I söndags besökte vi hundöarna och stannade länge och väl. Det var gott om hundar! Framförallt hundar som Loke äntligen hade större utbyte av - andra vallhundar. ;) Loke tycker att jaktlekar är roligast och fort ska det gå. Man ska turas om att jaga och bli jagad i rasande tempo. Denna dag var det en till aussie där, en hane, som var ungefär halvåret äldre än Loke, och en border collie. Det var dessa han hade allra roligast med, även om han sin vana trogen försöker gå och hälsa på alla som dyker upp - och ibland får han en käftsmäll från någon som inte var på humör att vara så social. 9_9

Vallaren kryper ihop. Ja, det var nog det närmaste får vi kom den dagen...

Tossig aussie.

Trippande kaxpelle.

Är det en svans eller vimpel i gräset? ;P

Fort ska det gå!!

Fröna yr i bartassedansen.

Livsfarliga hanhundar, detta. ;P

Flygande hundar.

Flaggorna på topp!

Efter en sådan intensiv lekstund krävs fika och avkoppling på närmaste fik. De bjöd på en skål vatten åt Loke.

Dagen fortsatte sedan vidare till ett hundbad där Loke fick svalka sig och obsessa en del över änderna som simmade omkring. ;) Allt som allt en härligt aktiv utflykt på fyra timmar.

Porträttfotografering

När körsbärsblommen i Kungsträdgården i Stockholm var nästan över så hade jag en porträttfotografering med mezzosopranen Jenny där. Jenny planerar att göra sig en hemsida och ville ha bilder till den. Planen från början var att vi skulle ha fotograferat när blomningen pågick för fullt, men saker kom emellan och det fick skjutas upp. Nu hann vi ju tack och lov med, även om det var lite fattigare med blom än det annars skulle ha varit. Bättre lycka nästa år, kanske. ;) Det här är några av korten som valdes ut.

Kallt var det också, men det låtsades vi inte om.

Och så lite tuffare look. ;)

Mamma Molly

Idag föddes Mollys ungar. =) Jag hade räknat med att det skulle ske först till helgen tidigast, men icke... Imorse satte det igång. Fyra till synes välskapta kattungar har fötts och har nu diat hela dagen. Molly har mycket starka modersinstinkter och tyckte INTE om att jag var jobbig nog att vilja väga kattungarna. De väger alla omkring 100 gram hur som helst och det verkar vara två honor och två hanar. En spännande tid väntar. Loke är så intresserad av de pipande små sakerna att han håller på att gå upp i atomer. Vi kommer inte att behålla någon av kattungarna, så är ni intresserade av att bli med katt kan ni maila.

Rasspecial - Australian shepherd!

Ja, vad annars? ;P

I rasstandarden kan vi bland annat läsa följande om Australian shepherd:

Helhetsintryck:

Rasen skall vara en intelligent arbetshund med utpräglad vakt- och vallningsinstinkt, en god kamrat och ha kraft att arbeta en hel dag. Den skall vara välbalanserad, något längre än hög och av medelstorlek. Hanhundens kroppskonstitution skall ha en maskulin framtoning utan att för den skull vara grov. Tiken skall ge ett feminint intryck utan att vara finlemmad. Färgerna är många och färgteckningen mycket individuell. Rasen skall vara uppmärksam och livlig, smidig och vig, solid och muskulös utan att vara klumpig.

Uppförande och karaktär:

Rasen skall vara intelligent, aktiv och med jämnt humör. Den skall vara vänlig och sällan grälsjuk. Den kan vara något reserverad mot främlingar.

I slutet av detta inlägg ska jag skriva mina egna intryck när det gäller min egen aussie. Loke på bilden ovan är en blue merle med vitt och tan. =)

Historik

Man är inte helt klar över aussiens ursprung, då den har utvecklats som vallhund beroende på varierande behov hos djurägare världen över. Australien har inte så mycket med Australian shepherd att göra – Tyskland, Spanien och Storbritannien omnämns på olika sätt i rasens historia, likaså USA.

Hur blev då Australian shepherd en del av rasnamnet? Dingon sägs vara ursprunget till de flesta raser som hör Australien till. Alla andra raser har på något sätt tagits till landet med ett ursprung någon annanstans i världen och har sedan utvecklats tillsammans med inhemska raser för att fylla de behov som fanns. Den så kallade Smithfield-hunden ska ha varit en av dem och även ”the Barb", en hund som liknande Queensland Blue Heeler. De vallhundarna kan man finna information om redan från 1800-talet i australienska böcker. Den större och kraftigare Coulien, som kom från England, ska också ha tagits till Australien under det århundradet. Man tror att de haft inflytande på den typ som Australian shepherd sedan kom att få. Andra hundar som man tror har haft inflytande på rasen är Pyreneisk vallhund och Catalansk vallhund, som baskerna hade med sig till Australien. Tvärtemot vad de flesta tror, så tas inte Border collien upp som en ras som influerat aussien. Det man tror är sannolikt är att rasen har utvecklats i USA från hundar som blivit medförda från Australien, samt från olika delar av Europa då jordbrukare tog med sig sina hundar när de emigrerade till Amerika. Det var främst i de västra och nordvästra delarna av USA som man tror rasen utvecklades, för där var gårdarna små och det behövdes en allround-hund som kunde göra allt det som en anställd dräng annars skulle ha gjort. Det av lades således på vallningsförmåga, vaktinstinkt och förmågan att kunna arbeta självständigt och lösa problem. Det fanns före 1945 inte något specifikt rasnamn som Australian shepherd, eftersom de hundar man hittade såg så olika ut och kallades för flera olika namn, som Spanish shepherds, California shepherds och pastor dog. Före 1945 vet man inte heller om det fanns några direkta avelsåtgärder som var ämnade till att utveckla en specifik ras, men man har hittat en benämning på en rastyp som liknar det vi kallar Australian shepherd idag. Att man valde att kalla rasen Australian shepherd tror man bland annat beror på att exempelvis baskiska herdar använde dem och att de arbetade med får från Australien, samt att det fanns en slags positiv bild av landet Australien.

Man behöver inte gräva länge i informationen om Australian shepherds innan namnet Jay Sisler dyker upp. De flesta har nog sett eller hört talas om ”Jay Sisler and his performing dogs”. Han var själv inte någon uppfödare av rasen, men han fick under åren några kullar från sina aussies och dessa spreds över USA i och med Jays uppträdanden. Läser man en bok om rasen, så dyker troligtvis Jay Sislers namn upp och tack vare honom växte intresset för rasen (i USA).

Jay Sisler

Eftersom farmarna inte hade möjlighet att hålla sig med flera hundar för olika funktioner på gården, så krävdes en mångsidig hund och detta ord beskrivs ofta aussien med. Hunden var tvungen att klara av att arbeta med olika slags djur och varierande situationer. I vallningstävlingarna idag testas vilka hundar som klarar av att framgångsrikt valla både anka, nöt och får på samma dag. Mångsidigheten har också gjort att rasen börjat bli populär inom flera andra områden och det blir vanligare att att se rasen inom lydnad och agility. Idag pratar man om den som en brukshund snarare än vallhund, för den kan vara lika nöjd att hålla på med andra aktiviteter, som ovan nämnda. Det finns Australian shepherds som även är blindhundar, räddningshundar , assistanshundar och håller på med sök och spår. (Loke själv har fått många att le när han praktiserat på äldreboenden.) Australian shepherd börjar även bli intressant i utställningsringen för sina många intressanta färger på både päls och ögon. Som med i princip alla raser ser vissa det som positivt medan andra är rädda för att aveln ska gå åt fel håll och rasens specifika egenskaper försvinna till förmån för utseende. Det var så sent som 1990 som Australian shepherd kom till Sverige, men först 1993 registrerades de första individerna i SKK.

Hälsa

Australian shepherd anses vara en ”relativt frisk ras”. Som med andra stora hundar kan de få höftledsdysplasi och en del ögonproblem förekommer. Något att ha i åtanke är att aussies (liksom collies) är överkänsliga mot vissa bedövningsmedel och en del andra preparat – de kan till och med dö. Som jag förstått det gäller det inte alla aussies, utan det krävs att hunden är bärare av en defekt gen kallad MDR1. Den innebär att exempelvis ivermektin och en lång rad andra substanser går igenom hjärnblodbarriären och orsakar kramper, koma och många gånger död. Det går inte att se på sin hund om den är bärare, utan det kan endast fastställas genom DNA-test. Jag har hittills inte träffat någon veterinär som inte är medveten om detta och idag finns det oftast andra preparat att använda istället

Vallaren

Bild från http://home.comcast.net/~out1rider/page12.html.

En Australian shepherd ska kunna valla stora hjordar får och kor mellan vinter och sommarbete samt att flytta på boskap i trånga utrymmen som boskapsrännor och fållor. Australian shepherd hör till gruppen kroppsvallande raser och är en ”loose-eyed breed”. De jobbar upprätt och nära valldjuren men anpassar sig för att kontrollera alla typer av boskap effektivt. De är uppskattade för sin förmåga att hantera boskap i trånga utrymmen. En Australian shepherd är kraftfull och intensiv och kan lätt läras att anpassa tryck och avstånd som passar den boskap de vallar. Den kroppsvallande stilen innehåller bland annat pendlingar, bett och/eller ett auktoritärt skall, men även eye om det verkligen behövs för att kontrollera boskapen. Vid pendling rör sig hunden mjukt och markvinnande från sida till sida bakom djuren för att hålla dem i rörelse och under kontroll. De kan arbeta på detta sätt i timmar. Bett används på motvilliga och utmanande djur. Helst ser man en hund som på ett naturligt sätt använder bett både i nos och hasor för att få ett djur tillbaka in i flocken. Skallet kan användas vid förflyttning eller i en utmanande situation. Där bett är till för enskilda djur, så kan skallet fungera för att påverka en hel flock om den exempelvis blivit stående i en trång boskapsränna. Den är som sagt en kroppsvallare och således loose-eyed, så aussien använder föredragsvis sin auktoritet och närvaro för att flytta boskap. Blir de utmanade så kan de dock använda sig av eye.

Vallande aussies.

Färg och utseende

Godkända färger för Australian shepherd är: Blue merle, red merle, röd(brun) och svart – med eller utan vita tecken och tan. (Loke är en blue merle med vitt och tan.) Den opigmenterade hud som ger vit krage ska inte nå längre bak än till manken. Vitt får förekomma på halsen, som del av eller som hel krage, som bläs, på nospartiets nedre del samt på bröst och ben. Det vita på huvudet skall inte dominera och ögonen skall omges av färg och pigment.

Svart med eller utan vitt/tan. Från Illustrated breed standard

Röd med vitt och tan (red tri). Från iNetGiant.

Red merle. Från Las Rocosa.

Red merle med vitt och tan. Från aussiemonster.

En red med vitt och en red merle med vitt och tan. Från Kreivis.

En red merle med vitt och tan och en blue merle med tan. Från Nosvis.

Red merle och blue merle, båda med vitt och tan. Från ASHGI.

Blue merle med vitt. Från Fairoaks Aussies.

När det gäller svansen så föds det blandkullar. Vissa aussies, som Loke, föds med en hellång svans medan andra föds med halvsvansar eller stubbsvans. I många länder är det fortfarande vanligt att man kuperar svansarna på aussies så alla får stubbsvansar. I USA får inte okuperade hundar ställas ut. Många från framförallt USA som ser klippen med Loke på Youtube skickar mig meddelanden där de kungör att jag inte har en Australian shepherd i och med att han har hellång svans och aussies föds med enbart stubbsvans. 9_9 Joråsåatte... ”Must be a border collie mix or something”.

Ögonen kan se ut nästan hur som helst på en Australian shepherd och de är mycket fascinerande att studera. Indianerna kallade aussien för ”ghost eye” på grund av de ofta märkliga ögonfärgerna. Man har sett aussies med gyllene, citrongula och bärnstensfärgade ögon, ljus- eller mörkbruna, gröna, orange och blå. Ibland verkar mörka individer ha nästan svarta ögon. Det är inte ovanligt med ett blått och ett brunt öga på samma individ, eller att ögonen på samma individ är både blå och bruna. Ibland är det enstaka fläckar av en annan färg i ögat, eller så kan ögonen vara marmorerade, ha flera nyanser av samma färg, eller vara ”splittade” – två färger upptar varsin halva av ögat symmetriskt. Det är inte enbart merle som kan få blå ögon, utan det är en recessiv gen inom rasen som framkallar blå ögon även hos solitt färgade hundar. Man vet inte den exakta genetiken bakom det, för det är troligtvis många gener som tillsammans påverkar ögonfärgen.

Lokes ögon. Han har lite blått i sitt bruna öga och lite brunt i sitt blå öga. Det bruna i det blå ögat är en betydligt mörkare brun än vad hans bruna öga är. Han har även olika blå och bruna skiftningar i respektive öga.

1. Denna svarta aussie med bara lite vitt har blå, nästan vita ögon. 2. Detta är en blue merle som har mörkt bärnstensfärgade ögon. Man ser också tydliga fläckar av mörkare brunt i ögonen. 3. Denna blue merle har olika nyanser av brunt på sina ögon och det mörkare ögat är marmorerat med blått. Från ASHGI.

4. Den här valpen har grönaktiga ögon, vilket ska vara vanligare hos red och red merle. 5. Denna aussie har ljust bärnstensfärgade ögon. 6. Det här är en så kallad sable merle, vilket inte är en godkänd färg. Hans ögon är varg-gula. Från ASHGI.

7 + 8. Båda hundar uppvisar så kallade "split eyes", där ögonen alltså är symmetriskt tvåfärgade. 9. Ett tydligare exempel på det som kallas marmorering. Från ASHGI.

Vitt

Vitt (eller brist på pigment) är problematiskt inom rasen och överdrivet mycket vitt kan leda till flera defekter, som dövhet, synproblem och ögondefekter. Det finns flera orsaker till vithet, men den man främst hör talas om är parandet av två merles vilket ger homozygota merles i en kull. Merlegenen är semiletal, helt enkelt inte alltid dödlig som letala gener är. Det är inte tillåtet att para två merles med varandra just för att det kan producera homozygota merles som nästan alltid får stora problem.

Detta är en homozygot merle. En stor del av irisen saknas. Från ASHGI.

Detta är också en homozygot merle. Den lider av microopthalmia - onormalt små ögon. Det kan se olika ut från individ till individ, hos vissa är båda ögonen mindre, eller så kan ett öga var mindre. Från ASHGI.

Denna homozygota merle har inga ögon alls, så kallad anopthalmia. Från ASHGI.

Den här hunden har en "sprucken" pupill. Synförmågan varierar hos individerna, men det är vanligt att de åtminstone är mycket ljuskänsliga. Även brunögda kan råka ut för det. Från ASHGI.

Mitt intryck av min Australian shepherd

Någon utpräglad vaktinstinkt och reservation mot människor har jag inte märkt av hos Loke. I lägenhet ingenting, när vi flyttade till kvarnen på landet och han således fick en ”gård”, så märkte vi pyttelite vakt på det sättet att han gav skall när någon kom. Vilket ju faktiskt var välkommet. Annars inget mer. Reserverad mot människor är han definitivt inte, man blir nästan sårad ibland över hur enkelt han verkar kunna byta matte. =P Men Loke fick också vänja sig tidigt vid att det sprang flera olika människor i lägenheten och passade honom när han var valp. Jag hade föreläsningar några timmar i veckan, så han hade många valpvakter som kelade med honom. ;) Han blir mycket glad när det kommer besök och han har gjort bra ifrån sig på sin terapihundspraktik. Vi har testat en gång när han var 6 månader om det fanns något intresse för fåren hos hans uppfödare. Det fanns det, men mer än så vet vi inte... En god kamrat är Loke absolut, han är med i vått och torrt, gråter man så sätter han sig bredvid och lägger huvudet i knät eller på ens axel om man sitter på golvet och han låter sig kramas. Arbetsnarkoman är han definitivt och kan köra på 4 timmar i sträck med exmpelvis lydnadsträning (it has been done). Absolut inget jag rekommenderar att göra ofta, men rent tekniskt så finns kapaciteten där så att säga... Just Loke är utseendemässigt nog inte en aussie som följer rasstandarden kanonbra, men jag vet inte för jag har inte ställt ut honom. Jag kan tänka mig att han inte har tillräckligt med ”maskulin framtoning”. Grälsjuk är han inte heller, däremot pratglad. ;) Han pratar MYCKET. Det är knorranden och morranden, ”moff”-ljud, (i brist på annat att kalla det), pipanden i varierande längd och höjd... Han har även börjat sjunga (yla) emellanåt. Han sätter faktiskt igång sig själv genom att hoppa eller bita på sin pipleksak, jag vet inte varför, men han verkar göra det medvetet. =P Man har aldrig tråkigt med en Australian shepherd.
När jag nu sitter här med en aussie så kanske det förvånar många om jag säger att min favoritras alltid varit irländsk varghund? ;) Men som jag skrev i ett inlägg för ett tag sedan så skaffade jag hund utifrån vad jag faktiskt ville göra och inte efter vad jag tyckte var ”sött” eller ”snyggt”. Och en varghund har helt klart begränsningar arbetsmässigt, även om de är snygga. Nu är det dock svårt att föreställa sig att man skulle ha en annan ras än aussie! Men troligtvis kommer det ju faktiskt bli så, eftersom jag vill ha en mindre hund också och det kommer inte bli en ”mini-aussie”. ;P

Mina läsare

Senaste tiden har jag fått lite feedback från mina läsare. Det tycker jag är jättekul! Jag har en räknare som ger mig statistik över hur många som besöker bloggen, men någon personligare info än så får jag inte från den och det är därför svårt för mig att veta om jag skriver något intressant eller om folk bara råkar glida in här och sedan drar vidare. =P

Nu verkar jag trots allt ha i alla fall en liten skara som följer bloggen och då blir jag ju desto mer motiverad att uppdatera oftare. Men då kommer vi till det stora problemet - jag har svårt att bara ordbajsa om ditten och datten, jag vill gärna ha något särskilt att säga när jag bloggar.

Så hjälp mig nu, läsare! Vad vill ni att jag ska skriva om? Ge mig inspiration!

De senaste påhittigheterna

Jag tar sådan tid på mig att göra videos. =P Men men, till slut dyker de upp, som nu. ;) Här är en del av det senaste vi haft för oss den senaste tiden. Jag rekommenderar att kolla på filmen i helskärmsläge, för filmen blir så väldigt liten när den anpassas till bloggens bredd.

Cesar Millan och alfarullningar

Loke och Speja leker. Speja gillade att kullerbytta över på rygg och socka till Loke på hakan med tassarna.

Jag följer en del hundforum på nätet och är ju själv sajtvärd för Klickerträning iFokus, ett forum där det hittills varit rakt igenom trevlig stämning. Vanligt på forum är ju dock att det lätt blir hätskt - och särskilt när det kommer till något så laddat som hunduppfostran verkar det. Jag läste idag ett inlägg där trådskaparen hade sett ett avsnitt där Cesar lägger ner en pitbull och kallar dem gladiatorer. (Avsnittet med pitbullen Emily). Trådskaparen skrev att den kunde se lättnaden hunden fick efter "rullningen" (så kallad alfarullning). Den här "lättnaden" får man se ca 1 minut in i klippet. Notera att han har gjort nylonkopplet till en snara (kalla det strypkoppel om det känns bättre, men hela konceptet med strypkoppel är en snara) kring halsen där det är som känsligast - en nylonsnara lossar inte upp sig automatiskt när trycket släpper, utan Cesar måste själv lätta på snaran. Är hunden lättad över att någon sagt åt den att bli calm/submissive? Eller kippar den efter andan? Notera hur Cesar håller kopplet spänt alldeles nära halsen strax innan Emily slaknar på backen och då släpper han och lossar upp öglan lite.



Trådskaparen skrev att flera inne på hundforumet ju är emot "alfarullningar" och att hon reagerat på att Cesar sade att hundar gör detta med varandra och att det ju stämmer när man tänker efter, trådskaparen hade sett det i verkligheten.
Själv har jag aldrig sett detta hos fungerande hundar, men liknande i dysfunktionella vargflockar (vargar i fångenskap). Det jag däremot ser ganska frekvent är hundar som aktivt fjäskar för andra genom att bland annat lägga sig på rygg, komma underifrån och slicka i mungiporna m.m. Ska man prata varg, vilket fortfarande är så populärt i hundsammanhang, så brukar det räcka med blott en säker kroppshållning från någon i föräldraparet för att det frivilliga fjäskandet ska sätta igång hos övriga. Men en väl fungerade (vild) vargflock har få dispyter och visar snarare mer tolerans än dominans. Sammanhållningen i flocken är viktig för dess överlevnad och om hane 1 och hona 1 ständig skulle "trycka ner sina underordnade" (som ju i en vild vargflock är avkommor som de investerat sina gener i) så skulle troligtvis vargarna utvandra från flocken i stor grad. Hundflockar ses sällan vara uppbyggda lika tajt som en vargflock. Det är oftare lösare grupperingar och de parar sig hur som helst och är inte enbart förunnat ett föräldrapar. Jag kan rekommendera Freddy Worm Christiansen, en beteendebiolog som studerat vargar och hundar i över 35 år.

Hur som helst, för att återgå till det jag läste på forumet. Trådskaparen undrade varför vi som är emot alfarullningar är emot en sådan naturlig sak och jag tänkte ta upp här det jag tog upp där. Det var även ett Millan-fan som kom med det vanliga påpekandet att Cesar ju jobbar med problemhundar "vilket ingen tycks förstå", hundar som skulle dö utan honom...

För det första. Cesar jobbar med alla sorters "hundproblem", inte bara problemhundar med avancerade problem. Hundar som inte gillar att bli borstade eller drar i kopplet tar han sig ju också an - med samma tillvägagångssätt. Bara för att Cesar sänds på TV betyder det inte att hans sätt är enda sättet att träna ("rehabilitera") hund, eller ens bästa. TV har lite med verkligheten att göra.

Jag skulle själv aldrig rekommendera någon att göra så, även om det skulle funka. Man riskerar mycket på att hota ett djur som man avser ha en hållbar relation till. I bästa fall förstod hunden att matte gjorde detta obehagliga med mig för att jag hoppade mot den andra hunden, jag vill inte att hon ska bli obehaglig mot mig igen så jag låter bli att göra så (en relation jag själv inte skulle vilja ha till min hund). Mer troligt är att hunden kopplar ihop obehaget med dig uteslutande, med resultatet att den undviker dig, vill inte att du tar på den, försöker försvara sig i framtiden osv - alternativt kopplar ihop andra hundar=obehagligt och problemet kvarstår/förvärras. Ska man använda sig av bestraffning på detta sätt så krävs det att man är alldeles exakt för att det ska kunna funka och ge önskat resultat och att straffet är tillräckligt hårt för att det inte ska hända igen. Annars måste du istället ta i ännu mer nästa gång och alltså bli ännu mer obehaglig. Det är inget magiskt med en hund på Cesars show som ser foglig ut efter en dust med honom. Vid det laget har hunden översköljts av det den tycker är obehagligt/ogillar (låt oss fortsatt säga andra hundar på promenad) samt Cesars "psykologi" med att dra åt en snara kring halsen där det är som känsligast, nedtryckningar i marken närhelst (hur ska hunden veta vad saken gäller direkt) främlingen i kopplet (Cesar) känner för det och fasthållning där tills man är "avslappnad/undergiven". Vare sig det handlar om en hund eller människa - utsätt en varelse för en stress av den kalibern och den kommer att stänga av till slut. Med vad som verkar vara ett stiligt "calm/submissive"-resultat i TV-rutan.

En hund som ligger på sidan är inte per default undergiven. Eller lugn.

Sedan finns det ju otroligt många hundtränare runtom i världen som lyckas rehabilitera hundar med aggressionsproblem och det Cesar kallar "red zone", (samt också lära hundar att gå fint i kopplet =P), utan att någonsin göra en alfarullning, hänga i kopplet eller "dominera" hunden. Bara genom att använda sig av inlärningspsykologi som är konstaterad att den fungerar, (positiv förstärkning/negativ bestraffning), grundad i forskning och styrd av etik. Exempelvis kan vi ta Sophia Yins klipp med counter conditioning av en Jack Russell terrier som skulle avlivas för att den var aggressiv mot barn och hundar. Den tänder till otroligt lätt när hon först börjar jobba med hunden, det räcker med att hon blåser den i ansiktet för att den ska gå till attack. Sophia Yin utbildade sig till veterinär och blev färdig 1993, men då hon ute på fältet snabbt upptäckte att fler djur avlivades på grund av beteendeproblem snarare än medicinska problem, så skaffade hon sig även en Master's in Animal Science med betoning på djurs beteenden (hennes CV finns online).

Cesars "metod" skulle istället gått ut på att trycka till denna hund tills den blev "calm/submissive", genom att utsätta den för det den reagerar mot och då göra det obehagligt för den. Hade han blåst på hunden så hade han sedan tryckt ner den när den reagerade, eller kört in handen/foten i magtrakten där inga ben skyddar, alternativt hängt hunden i strypsnaran för att "dominera den" och visa vem som är packleader. Kanske hade det gett samma önskade resultat som för Sophia Yin: hunden slutar attackera. (Jag tror inte det, inte hållbart i längden i alla fall, men vi säger att det funkade för evigt nu). Men. Vad känns i magtrakten som det mest korrekta sättet att behandla en levande varelse? Vad känns etiskt korrekt? Vilket verkar mest säkert för alla inblandade?

Här dominerar Molly Loke och tar över ledarskapet. ;P

På hundöarna

Loke är en riktig "splittare" märkte jag vid senaste tillfället på hundöarna. Av en ren slump träffade vi bland annat Lokes syster Mellie där samtidigt. Mellie vill inte ha vilken hund som helst inpå sig och säger ifrån mycket skarpt och kunde rentav bli rätt grinig. Plus att det var några andra hundar där också där det ibland började bli lite för grinigt. Loke ska springa emellan hela tiden när det blir för spänt, alla ska vara sams och leka. =P

Lokes syster Mellie i förgrunden.

Den här lilla tjejen på 12 veckor hette Tyra.

Krokushund.

Klickerträning

I en månad har jag hållit tyst medan det jobbats med sajten, men nu får jag äntligen tala om den. Klickerträning iFokus, med mig som sajtvärd, har lanserats och det är fritt fram för vem som helst att vara med nu, inte bara inbjudna. =)

Det var någon som kommenterade sidans existens med att det "ju är ett så litet ämne, finns det material att skriva om?". Håller ni med om det?

Emily Larlham var här

Jag filmade inte så mycket under helgen, men här är en liten video med en del av det material jag hade i alla fall.

Jag har tidigare nämnt här på bloggen att Emily Larlham skulle komma till Sverige. Jag var naturligtvis snabb med att boka en plats när hon upplyste mig om det och i helgen som var så besökte hon äntligen Stockholm. =) Tyvärr hade hon blivit sjuk och det märktes att hon inte orkade fokusera helt på seminariet. Det betyder dock inte att det var bortkastade pengar, för jag är mycket nöjd. För den som är intresserad av klickerträning är det en riktig dröm att lyssna på Emily. Det var också kul att det verkade som att alla deltagarna redan var insatta och tränade mycket med sina hundar. Flera hade adopterade hundar från utlandet.


En stor del av seminariet var praktiskt inriktat på tricks. Bland annat fick hundarna öva på spontanitet och kreativitet genom lekarna "101 saker att göra med ett objekt" och "101 saker att göra utan ett objekt". Enkla lekar som kort går ut på att alla initiativ hunden tar förtjänar klick/belöning. På kortet är det hunden Trish som används som demo-hund. Allt hon gjorde med hinken tjänade hon på - titta på den, nosa på den, sticka ner huvudet i den, putta den etc. Jag har lekt dessa lekar med Loke förut, men det skadar aldrig att upprepa dem.

Emily pratade också om så kallade "default behaviours". Att lära in att den kopplade hunden exempelvis alltid ska lägga sig ner (om man inte sagt något annat) om man sätter sig i en stol, att den alltid låter bli mat på bordet och liknande. En annan viktig sak var att bygga upp en stor variation av betingade sekundära förstärkare. Jag orkar inte gå igenom det på bloggen, men lite av det visas i videon jag klippt ihop om helgen.

Bakdelskontroll, som är särskilt bra att hundarna kan om man vill göra komplicerade tricks för freestyle och annat, fick vi också öva på. Jag gjorde det redan när Loke var valp, men sedan har det liksom glömts bort lite längs vägen och han är dessutom mer benägen att svänga åt det ena hållet än det andra= dåligt. Jag måste ta upp detta i träningen igen.

Rasmus' lilla YipYap

Något Emily inte demonstrerade, men pratade om, var att bygga lugn i sin hund. Detta är högst aktuellt för mig och jag hade gärna sett ett helt seminarium där vi bara pratade om sådant. ;) Sista dagen bad jag även Emily om lite personliga råd för mig och Loke om just att bygga lugn och jag fick en stund ensam med henne. Jag har en smart hund och är inte en tillräckligt bra tränare än, så jag har gjort felet att jag snarare fått det till ett trick från Lokes sida, att låtsas vara lugn så att säga. Ställer vi oss för att vänta på bussen eller något, så lägger han sig och kanske ser ganska passiv ut, men i själva verket är han mycket aktiv och inte avslappnad, väntandes på att belöningarna ska komma eller något ska hända. 9_9 Han försökte lura Emily också och hon genomskådade honom. Nu gäller det bland annat att belöna de där exakta ögonblicken då han inte tänker på godis, när han börjar "dagdrömma" eller vad man ska säga. =P Och ingen klicker i den träningen. Hinner han se att jag är på väg med en godis är det försent. Emily pratade också länge om Premack-principen på seminariet och den verkar fantastisk om man lyckas... Principen går kort ut på att ett mer troligt beteende förstärker ett mindre troligt beteende. Ett mer troligt beteende görs beroende av ett mindre troligt beteende (du kommer bara få äta glass om du först äter upp broccolin). Eller en hamster som alltid vill rymma ur buren (mer åtråvärt) kan förstärkas att klättra upp i handen (mindre åtråvärt) genom att erbjuda handen som det enda sättet att komma ut ur buren. Premack kan ge den starkaste inkallningen någonsin om man får till det. =) Emily pratade också om att tänka utanför ramarna när man löser problembeteenden och liknande. Om en hund är reaktiv mot människor med hattar, så kör inte bara counter conditioning, utan träna in hattar som en sekundär förstärkare. Exempelvis.

En stor del av seminariet handlade givetvis om tricks! Hon pratade om targets och hur man kan använda i princip alla delar av sin kropp som target och gick igenom hur man gör baklängeskedjor, som jag nu äntligen förstod vitsen med!

Loke fick vara demo-hund några gånger. =)
Bilden tillhör Mickan

Emily är otroligt trevlig. Det var inte ett hårt ord mot hundarna under seminariet och aldrig tappade hon tålamodet. Intrycket hon gett på YouTube var med andra ord inte falskt. Jag är glad att jag äntligen fick träffa henne, efter att ha korresponderat över mail då och då under ett par års tid, även om jag önskar att jag kunnat umgås med henne mer. Det verkar som om Emily trivdes väldigt bra i Sverige också och har fått flera nya vänner efter den här resan. =) Jag hann även byta några ord med Rasmus från R+ och beundra Mickan och en av hennes hundar på avstånd, blev aldrig av att jag gick fram och sade något. ;P




Jag har velat lära Loke att "strutta", men inte vetat hur jag ska lära in det, så i slutet av seminariet när Emily bad oss komma med egna förslag på vad vi ville göra, så bad jag henne visa "strutta" eller "prancing", då. Loke fick vara demo-hund och det räckte med bara ett par klick så hade han börjat förstå. =) Jag är stolt över Loke, han skötte sig bra trots alla störningar.

Jag glömmer alltid att ta av mig glasögonen...