Michael Jackson är död

Jag har inte kommit mig för att skriva något om det förrän nu. Men jag är inte oberörd. Jag är rentav väldigt ledsen.
Michael Jackson var min största idol när jag var liten. Det var hans musik jag lyssnade mest på och jag var ett inbitet fan. Jag hade självklart filmen Moonwalker och jag läste självbiografin Moonwalk när jag var runt 11 eller något... Det är givet att jag såklart ville kunna dansa som honom också. Jag hade till och med en gympapåse med Michael Jackson-tema och en liten banderoller på väggen från Bad-perioden. Det var någonstans på högstadiet som hans musik blev mer en del av mängden av det jag lyssnade (och lyssnar) på och jag slutade reagera med "måste ha!" så fort jag såg något med Michael Jackson-tema. =P Men släppt hans musik helt har jag aldrig gjort. Och jag har känt förtvivlan alla gånger världen gjort sitt bästa för att förstöra honom med anklagelser. Jag har varit på hans sida all the way. Tänk vad mycket han egentligen har varit med och påverkat både musikvärlden och världen. När jag fick veta att han dött så satt jag uppe i Norberg och kände mig inte särskilt verklighetsförankrad. Jag reagerade inte så mycket alls, utan det kom smygande under någon veckas tid. Jag hade inte väntat mig att den dagen skulle komma så snart. Jag minns när jag var liten hur jag desperat kunde fråga mamma vad jag skulle ta mig till när Michael Jackson dog. Uppenbarligen rasade inte hela världen samman fullt så mycket som jag trodde den skulle göra när jag var ett stort fan i en liten kropp, men jag reagerade ändå starkare än jag trodde jag skulle göra.
För jag känner en förlust. En liten tomhet där jag höll det han och hans musik betydde för mig bevarat. Minnesceremonin i hans ära var fin, även om jag inte kunde låta bli att undra vart allt det där stödet fanns medan han fortfarande levde. Vilket jag inte var ensam om att undra. Kanske hade han levt och varit välmående fortfarande då. Men men, nu är han för evigt borta och vi kan endast se tillbaka på ögonblick som redan passerat. Och som hans bror sade: Nu kanske de äntligen låter dig vara ifred...