Ofredad

Satt på tunnelbanan, på väg hem efter en lååång dag på jobbet. Fick till och med jobba över. Det kanske inte låter så ansträngande när jag säger att jag varit på ett hembesök efter det andra hela eftermiddagen och lyssnat på vad gamlingarna har att säga om sina omvårdnadsbehov - men det är det. I alla fall för huvudet. Efter fyra timmar med den typen av samtal känner jag mig faktiskt helt borta i skallen. Så jag halvslumrade mot fönstret på tunnelbanan under hemfärden, det hade till och med hunnit börja mörkna. Noterade att en kille satte sig bredvid mig, för det stör mig alltid när någon sätter sig på sätet intill, när sätena mitt emot är lediga. (Eller för all del säten någon annanstans än där jag sitter...) Tyckte han verkade himla nipprig, flackande blick och nervöst trummande med händerna, men orkade inte lägga mer hjärnkapacitet på det, utan återgick till mitt slumrande ---- För att efter en stund bli abrupt jättevaken, då jag inser att den jäveln som bäst försöker smyga sin hand innanför min jacka och tröja! Han hann precis nudda en gnutta hud på min vänstra sida, det aset. Jag kände en riktig adrenalinrush när jag snabbt som attan vände huvudet mot ofredaren och när min blick mötte hans studsade han till i sätet på ett sätt som ter sig ganska komiskt i mitt huvud nu i efterhand. Jag hade precis ett väsande "oh du din jävel..." på läpparna när han for upp och sprang ut ur tåget och försvann i vimlet. Typiskt. Tåget stannade precis vid en station... Varför reagerar inte knytnäven snabbare i sådana här lägen?? Det är dessutom synd att jag inte är bra på att rita av folk, för jag minns ansiktet mycket väl. Ser jag honom på stan, så kommer jag känna igen honom.