Hakläggaren (min lilla terapihund ;))

Loke går fram och lägger hakan i den boendes knä. Personens ansikte spricker upp i ett brett och äkta leende.

På jobbet har Loke främst varit duktig på att lägga hakan på folk. ;) Detta är inte utan betydelse, för alla han gör det på skiner upp och känner sig sedda, alla älskar hans mjuka päls, söta öron, vackra ögon osv.

Strax därefter börjar personen att klappa honom på huvudet och han har huvudet kvar. Personen känner sig sedd, bekräftad, omtyckt. "Han tycker om mig, va?".

Ibland på eftermiddagsfikat spexar vi bara med några av hans konster och då blir alla imponerade över hur mycket han kan (fast vi kanske bara visar upp typ tre tricks...) och de skrattar gott och börjar prata med varandra om det. Samtidigt kan Loke gå fram till några av dem och sola sig i kärleken de frikostigt öser över honom. Det är många på boendet som är glömska, men Loke kommer de ihåg bara jag säger hans namn.

Tänk er själva att mötas av detta välvilliga ansikte när ni sällan får umgås eller prata med någon alls. Mänsklig kontakt (fysisk och psykisk) är nödvändig för människors välmående, men djur kan fylla denna funktion åtminstone till en viss grad i brist på tidigare nämnda.

Nu när apporterandet har börjat falla på plats, så har det även blivit lite sådant. =) Synd att jag slutar på det här jobbet nu när vi skulle kunna komma igång på riktigt! Men men, det skulle bli för långt att pendla när vi flyttat till kvarnen. Förhoppningsvis ska det väl finnas tillfällen för praktik även där borta.

Loke väntar på att "spaghettibollen" ska kastas.

Hopplöst dålig skärpa och komposition... Men jag skötte det hela med en hand och pratade med den boende samtidigt som jag var tvungen att vara snabb för att hinna fotografera det hela. Oh well.

Loke hämtar olika föremål, fjärrdirigering med enbart handsignaler och några tricks

Jag ligger inte på latsidan om någon nu trodde det. =P En tämligen stor del av min fritid spenderas på Loke, är det inte promenader så är det träning. Just nu gör vi ganska stora framsteg och han är sådär uppenbart sugen på att göra något. Nu har jag ett litet apporterande monster hemma. Så fort han tycker det är tråkigt att bara ligga i fläkten och matte tramsat framför datorn för länge - så hittar han något att leverera till mig. Strumpor i synnerhet har blivit populärt. Och jag tänker minsann inte släcka den här hämtarlusten hos honom som var så svår att tända, så jag blir naturligtvis översvallande glad varje gång. =P

Loke var med i Skärgårdscupen i Nynäshamn för ett par veckor sedan, lydnadsklass 1. Själv kissar jag ju på mig av nervositet vid blotta tanken på att gå upp i en tävlingsring, så det var Karro som fick göra en insats för att Loke skulle få en chans att glänsa. Loke har gladeligen flera familjer om det leder till att han får göra saker han älskar. ;P Det är även Karro som tagit honom under sina vingar och drillat honom i lydnadsmomenten under juni månad medan jag hållit på med annan träning, som ovanstående klipp antyder. Vi är båda mycket stolta över att Loke gjorde så bra ifrån sig med så lite träning ändå - ett förstapris på första tävlingsdagen! Som vanligt är det lite si och så med koncentrationen och det gav förstås avdrag och vissa moment behöver helt enkelt tränas längre än bara en månad för att bli bra. ;)

Foto av Karro, skamlöst lånat av mig.

AAT till en pojke med autism

De här klippen ingick i kursen "Djurs medverkan i vård och socialt arbete" som jag läste vårterminen 2009. De får tala för sig själva. ;)

Störningar och ökad tid

Jag har jobbat ett tag på att Loke ska vänta på ett releasekommando från mig innan han avbryter något jag sagt åt honom att göra. Detta fungerar ju knappast helt vattentätt, men vissa moment har han blivit betydligt bättre på och det är bland annat de som är med i det här klippet. Avbryter han innan han fått OK från mig, så blir det ingen belöning. För Loke är det svårt med dessa lugna och händelselösa moment, för han blir snabbt uttråkad - han vill ha action. Vi har naturligtvis fått öka tiden allteftersom. Att förvänta sig att ens hund ska klara av något trick eller moment i flera minuter från första början är orimligt och är som bäddat för misslyckande, vilket inte blir kul för någon part. Från början när han skulle lägga hakan i handen eller i knät så klarade han det bara ett par sekunder och jag kunde absolut inte klappa honom samtidigt eller liknande, för då blev han för störd för att hålla kvar. Ligg-kommandot är något jag också jobbat mer på på senaste tiden - jag vill att han ska ha huvudet i backen också. Från början klarade han under inga omständigheter av att jag rörde mig omkring honom samtidigt - då poppade han genast upp och skulle springa med. Nu har vi kommit mycket längre, som klippet visar. =D Nästa steg blir att flytta dessa saker utomhus och till andra miljöer och med andra människor osv osv... It just never ends. Det första lilla tricket är bara en uppföljning på hans dörröppnande, som vi ju bara precis hade börjat lära in i förra klippet. Nu gör han det ganska säkert skulle jag påstå, i alla fall här hemma.