Visar inlägg med etikett vallhund. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vallhund. Visa alla inlägg

fredag, juni 17, 2011

Rasspecial - Australian shepherd!

Ja, vad annars? ;P

I rasstandarden kan vi bland annat läsa följande om Australian shepherd:

Helhetsintryck:

Rasen skall vara en intelligent arbetshund med utpräglad vakt- och vallningsinstinkt, en god kamrat och ha kraft att arbeta en hel dag. Den skall vara välbalanserad, något längre än hög och av medelstorlek. Hanhundens kroppskonstitution skall ha en maskulin framtoning utan att för den skull vara grov. Tiken skall ge ett feminint intryck utan att vara finlemmad. Färgerna är många och färgteckningen mycket individuell. Rasen skall vara uppmärksam och livlig, smidig och vig, solid och muskulös utan att vara klumpig.

Uppförande och karaktär:

Rasen skall vara intelligent, aktiv och med jämnt humör. Den skall vara vänlig och sällan grälsjuk. Den kan vara något reserverad mot främlingar.

I slutet av detta inlägg ska jag skriva mina egna intryck när det gäller min egen aussie. Loke på bilden ovan är en blue merle med vitt och tan. =)

Historik

Man är inte helt klar över aussiens ursprung, då den har utvecklats som vallhund beroende på varierande behov hos djurägare världen över. Australien har inte så mycket med Australian shepherd att göra – Tyskland, Spanien och Storbritannien omnämns på olika sätt i rasens historia, likaså USA.

Hur blev då Australian shepherd en del av rasnamnet? Dingon sägs vara ursprunget till de flesta raser som hör Australien till. Alla andra raser har på något sätt tagits till landet med ett ursprung någon annanstans i världen och har sedan utvecklats tillsammans med inhemska raser för att fylla de behov som fanns. Den så kallade Smithfield-hunden ska ha varit en av dem och även ”the Barb", en hund som liknande Queensland Blue Heeler. De vallhundarna kan man finna information om redan från 1800-talet i australienska böcker. Den större och kraftigare Coulien, som kom från England, ska också ha tagits till Australien under det århundradet. Man tror att de haft inflytande på den typ som Australian shepherd sedan kom att få. Andra hundar som man tror har haft inflytande på rasen är Pyreneisk vallhund och Catalansk vallhund, som baskerna hade med sig till Australien. Tvärtemot vad de flesta tror, så tas inte Border collien upp som en ras som influerat aussien. Det man tror är sannolikt är att rasen har utvecklats i USA från hundar som blivit medförda från Australien, samt från olika delar av Europa då jordbrukare tog med sig sina hundar när de emigrerade till Amerika. Det var främst i de västra och nordvästra delarna av USA som man tror rasen utvecklades, för där var gårdarna små och det behövdes en allround-hund som kunde göra allt det som en anställd dräng annars skulle ha gjort. Det av lades således på vallningsförmåga, vaktinstinkt och förmågan att kunna arbeta självständigt och lösa problem. Det fanns före 1945 inte något specifikt rasnamn som Australian shepherd, eftersom de hundar man hittade såg så olika ut och kallades för flera olika namn, som Spanish shepherds, California shepherds och pastor dog. Före 1945 vet man inte heller om det fanns några direkta avelsåtgärder som var ämnade till att utveckla en specifik ras, men man har hittat en benämning på en rastyp som liknar det vi kallar Australian shepherd idag. Att man valde att kalla rasen Australian shepherd tror man bland annat beror på att exempelvis baskiska herdar använde dem och att de arbetade med får från Australien, samt att det fanns en slags positiv bild av landet Australien.

Man behöver inte gräva länge i informationen om Australian shepherds innan namnet Jay Sisler dyker upp. De flesta har nog sett eller hört talas om ”Jay Sisler and his performing dogs”. Han var själv inte någon uppfödare av rasen, men han fick under åren några kullar från sina aussies och dessa spreds över USA i och med Jays uppträdanden. Läser man en bok om rasen, så dyker troligtvis Jay Sislers namn upp och tack vare honom växte intresset för rasen (i USA).


Jay Sisler

Eftersom farmarna inte hade möjlighet att hålla sig med flera hundar för olika funktioner på gården, så krävdes en mångsidig hund och detta ord beskrivs ofta aussien med. Hunden var tvungen att klara av att arbeta med olika slags djur och varierande situationer. I vallningstävlingarna idag testas vilka hundar som klarar av att framgångsrikt valla både anka, nöt och får på samma dag. Mångsidigheten har också gjort att rasen börjat bli populär inom flera andra områden och det blir vanligare att att se rasen inom lydnad och agility. Idag pratar man om den som en brukshund snarare än vallhund, för den kan vara lika nöjd att hålla på med andra aktiviteter, som ovan nämnda. Det finns Australian shepherds som även är blindhundar, räddningshundar , assistanshundar och håller på med sök och spår. (Loke själv har fått många att le när han praktiserat på äldreboenden.) Australian shepherd börjar även bli intressant i utställningsringen för sina många intressanta färger på både päls och ögon. Som med i princip alla raser ser vissa det som positivt medan andra är rädda för att aveln ska gå åt fel håll och rasens specifika egenskaper försvinna till förmån för utseende. Det var så sent som 1990 som Australian shepherd kom till Sverige, men först 1993 registrerades de första individerna i SKK.

Hälsa

Australian shepherd anses vara en ”relativt frisk ras”. Som med andra stora hundar kan de få höftledsdysplasi och en del ögonproblem förekommer. Något att ha i åtanke är att aussies (liksom collies) är överkänsliga mot vissa bedövningsmedel och en del andra preparat – de kan till och med dö. Som jag förstått det gäller det inte alla aussies, utan det krävs att hunden är bärare av en defekt gen kallad MDR1. Den innebär att exempelvis ivermektin och en lång rad andra substanser går igenom hjärnblodbarriären och orsakar kramper, koma och många gånger död. Det går inte att se på sin hund om den är bärare, utan det kan endast fastställas genom DNA-test. Jag har hittills inte träffat någon veterinär som inte är medveten om detta och idag finns det oftast andra preparat att använda istället

Vallaren

Bild från http://home.comcast.net/~out1rider/page12.html.

En Australian shepherd ska kunna valla stora hjordar får och kor mellan vinter och sommarbete samt att flytta på boskap i trånga utrymmen som boskapsrännor och fållor. Australian shepherd hör till gruppen kroppsvallande raser och är en ”loose-eyed breed”. De jobbar upprätt och nära valldjuren men anpassar sig för att kontrollera alla typer av boskap effektivt. De är uppskattade för sin förmåga att hantera boskap i trånga utrymmen. En Australian shepherd är kraftfull och intensiv och kan lätt läras att anpassa tryck och avstånd som passar den boskap de vallar. Den kroppsvallande stilen innehåller bland annat pendlingar, bett och/eller ett auktoritärt skall, men även eye om det verkligen behövs för att kontrollera boskapen. Vid pendling rör sig hunden mjukt och markvinnande från sida till sida bakom djuren för att hålla dem i rörelse och under kontroll. De kan arbeta på detta sätt i timmar. Bett används på motvilliga och utmanande djur. Helst ser man en hund som på ett naturligt sätt använder bett både i nos och hasor för att få ett djur tillbaka in i flocken. Skallet kan användas vid förflyttning eller i en utmanande situation. Där bett är till för enskilda djur, så kan skallet fungera för att påverka en hel flock om den exempelvis blivit stående i en trång boskapsränna. Den är som sagt en kroppsvallare och således loose-eyed, så aussien använder föredragsvis sin auktoritet och närvaro för att flytta boskap. Blir de utmanade så kan de dock använda sig av eye.



Vallande aussies.


Färg och utseende

Godkända färger för Australian shepherd är: Blue merle, red merle, röd(brun) och svart – med eller utan vita tecken och tan. (Loke är en blue merle med vitt och tan.) Den opigmenterade hud som ger vit krage ska inte nå längre bak än till manken. Vitt får förekomma på halsen, som del av eller som hel krage, som bläs, på nospartiets nedre del samt på bröst och ben. Det vita på huvudet skall inte dominera och ögonen skall omges av färg och pigment.

Svart med eller utan vitt/tan. Från Illustrated breed standard


Röd med vitt och tan (red tri). Från iNetGiant.


Red merle. Från Las Rocosa.


Red merle med vitt och tan. Från aussiemonster.


En red med vitt och en red merle med vitt och tan. Från Kreivis.


En red merle med vitt och tan och en blue merle med tan. Från Nosvis.

Red merle och blue merle, båda med vitt och tan. Från ASHGI.

Blue merle med vitt. Från Fairoaks Aussies.


När det gäller svansen så föds det blandkullar. Vissa aussies, som Loke, föds med en hellång svans medan andra föds med halvsvansar eller stubbsvans. I många länder är det fortfarande vanligt att man kuperar svansarna på aussies så alla får stubbsvansar. I USA får inte okuperade hundar ställas ut. Många från framförallt USA som ser klippen med Loke på Youtube skickar mig meddelanden där de kungör att jag inte har en Australian shepherd i och med att han har hellång svans och aussies föds med enbart stubbsvans. 9_9 Joråsåatte... ”Must be a border collie mix or something”.

Ögonen kan se ut nästan hur som helst på en Australian shepherd och de är mycket fascinerande att studera. Indianerna kallade aussien för ”ghost eye” på grund av de ofta märkliga ögonfärgerna. Man har sett aussies med gyllene, citrongula och bärnstensfärg
ade ögon, ljus- eller mörkbruna, gröna, orange och blå. Ibland verkar mörka individer ha nästan svarta ögon. Det är inte ovanligt med ett blått och ett brunt öga på samma individ, eller att ögonen på samma individ är både blå och bruna. Ibland är det enstaka fläckar av en annan färg i ögat, eller så kan ögonen vara marmorerade, ha flera nyanser av samma färg, eller vara ”splittade” – två färger upptar varsin halva av ögat symmetriskt. Det är inte enbart merle som kan få blå ögon, utan det är en recessiv gen inom rasen som framkallar blå ögon även hos solitt färgade hundar. Man vet inte den exakta genetiken bakom det, för det är troligtvis många gener som tillsammans påverkar ögonfärgen.

Lokes ögon. Han har lite blått i sitt bruna öga och lite brunt i sitt blå öga. Det bruna i det blå ögat är en betydligt mörkare brun än vad hans bruna öga är. Han har även olika blå och bruna skiftningar i respektive öga.


1. Denna svarta aussie med bara lite vitt har blå, nästan vita ögon. 2. Detta är en blue merle som har mörkt bärnstensfärgade ögon. Man ser också tydliga fläckar av mörkare brunt i ögonen. 3. Denna blue merle har olika nyanser av brunt på sina ögon och det mörkare ögat är marmorerat med blått. Från ASHGI.


4. Den här valpen har grönaktiga ögon, vilket ska vara vanligare hos red och red merle. 5. Denna aussie har ljust bärnstensfärgade ögon. 6. Det här är en så kallad sable merle, vilket inte är en godkänd färg. Hans ögon är varg-gula. Från ASHGI.


7 + 8. Båda hundar uppvisar så kallade "split eyes", där ögonen alltså är symmetriskt tvåfärgade. 9. Ett tydligare exempel på det som kallas marmorering. Från ASHGI.


Vitt

Vitt (eller brist på pigment) är problematiskt inom rasen och överdrivet mycket vitt kan leda till flera defekter, som dövhet, synproblem och ögondefekter. Det finns flera orsaker till vithet, men den man främst hör talas om är parandet av två merles vilket ger homozygota merles i en kull. Merlegenen är semiletal, helt enkelt inte alltid dödlig som letala gener är. Det är inte tillåtet att para två merles med varandra just för att det kan producera homozygota merles som nästan alltid får stora problem.

Detta är en homozygot merle. En stor del av irisen saknas. Från ASHGI.


Detta är också en homozygot merle. Den lider av microopthalmia - onormalt små ögon. Det kan se olika ut från individ till individ, hos vissa är båda ögonen mindre, eller så kan ett öga var mindre. Från ASHGI.


Denna homozygota merle har inga ögon alls, så kallad anopthalmia. Från ASHGI.


Den här hunden har en "sprucken" pupill. Synförmågan varierar hos individerna, men det är vanligt att de åtminstone är mycket ljuskänsliga. Även brunögda kan råka ut för det. Från ASHGI.



Mitt intryck av min Australian shepherd

Någon utpräglad vaktinstinkt och reservation mot människor har jag inte märkt av hos Loke. I lägenhet ingenting, när vi flyttade till kvarnen på landet och han således fick en ”gård”, så märkte vi pyttelite vakt på det sättet att han gav skall när någon kom. Vilket ju faktiskt var välkommet. Annars inget mer. Reserverad mot människor är han definitivt inte, man blir nästan sårad ibland över hur enkelt han verkar kunna byta matte. =P Men Loke fick också vänja sig tidigt vid att det sprang flera olika människor i lägenheten och passade honom när han var valp. Jag hade föreläsningar några timmar i veckan, så han hade många valpvakter som kelade med honom. ;) Han blir mycket glad när det kommer besök och han har gjort bra ifrån sig på sin terapihundspraktik. Vi har testat en gång när han var 6 månader om det fanns något intresse för fåren hos hans uppfödare. Det fanns det, men mer än så vet vi inte... En god kamrat är Loke absolut, han är med i vått och torrt, gråter man så sätter han sig bredvid och lägger huvudet i knät eller på ens axel om man sitter på golvet och han låter sig kramas. Arbetsnarkoman är han definitivt och kan köra på 4 timmar i sträck med exmpelvis lydnadsträning (it has been done). Absolut inget jag rekommenderar att göra ofta, men rent tekniskt så finns kapaciteten där så att säga... Just Loke är utseendemässigt nog inte en aussie som följer rasstandarden kanonbra, men jag vet inte för jag har inte ställt ut honom. Jag kan tänka mig att han inte har tillräckligt med ”maskulin framtoning”. Grälsjuk är han inte heller, däremot pratglad. ;) Han pratar MYCKET. Det är knorranden och morranden, ”moff”-ljud, (i brist på annat att kalla det), pipanden i varierande längd och höjd... Han har även börjat sjunga (yla) emellanåt. Han sätter faktiskt igång sig själv genom att hoppa eller bita på sin pipleksak, jag vet inte varför, men han verkar göra det medvetet. =P Man har aldrig tråkigt med en Australian shepherd.
När jag nu sitter här med en aussie så kanske det förvånar många om jag säger att min favoritras alltid varit irländsk varghund? ;) Men som jag skrev i ett inlägg för ett tag sedan så skaffade jag hund utifrån vad jag faktiskt ville göra och inte efter vad jag tyckte var ”sött” eller ”snyggt”. Och en varghund har helt klart begränsningar arbetsmässigt, även om de är snygga. Nu är det dock svårt att föreställa sig att man skulle ha en annan ras än aussie! Men troligtvis kommer det ju faktiskt bli så, eftersom jag vill ha en mindre hund också och det kommer inte bli en ”mini-aussie”. ;P




lördag, november 06, 2010

För vems skull skaffar vi hund?

Eftersom hundträning har blivit en väldigt stor hobby i och med att Loke kom in i våra liv, så håller jag till ganska mycket på olika hundforum på internet. Tyvärr är det ofta en mycket tråkig ton på forumen. Jag tror inte det finns något annat husdjur som leder till så mycket konflikt som just hundar. Det finns olika sätt att träna, det finns massa olika foder, det finns massa olika sorters halsband, täcken, burar, det finns massa olika sätt att aktivera sin hund osv. Möts två oliktänkare, så kan det ofta bli mycket hätskt och pajkastningen sätter igång, utan att det egentligen leder till något konstruktivt. Jag har i princip slutat skriva i forumen just på grund av detta, utan håller mig till att läsa. Stackars nybörjare i hundvärlden som skriver ett inlägg i hopp om att få hjälp kan ofta bli sågade vid fotknölarna om de exempelvis anses ha läst på för lite innan de skaffade en valp. Återigen - det är inte till någon som helst hjälp för nybörjaren att bli nedtryckt för sin okunskap. Personen har ju vänt sig till ett hundforum i sökandet efter kunskap och borde sansat få tips på hur hon/han kan göra och vad han/hon har att förvänta sig närmaste tiden. De som är helt ute och cyklar, som vissa som exempelvis tror att man kan lämna en liten valp ensam i ett par timmar redan från början, kan man upplysa om att så inte är fallet utan att säga att personen är dum i huvudet, idiot och djurplågare. När olika träningsskolor möts är det inte sällan som smädelserna blir rena personangrepp som skulle kunna polisanmälas. Skitläskigt, vad tar det åt folk? De som hör till den "mjuka" skolan med positiv förstärkning, klickermetod osv, som jag själv anammar, hamnar alltid i konflikt med den "traditionella" skolan där hunden ska straffas när den gör fel och där ledarskap och flocktänk fortfarande är aktuellt, hunden ska "hållas ned", alfarullas och veta att den står längst ned i rangskalan. En observation jag gjort nu efter några år av att bara studera forumen är att det generellt också är den traditionella skolan med hårda metoder som är mer aggressiva i sin framtoning när de "diskuterar" på forumen. Det är sällan jag ser några anhängare av de mjuka metoderna gå till grova personangrepp, eller ägna sig åt pajkastning. Vad kan det bero på? Ålder och omognad kan vara en faktor också, men det är inte alltid man ser personernas ålder på forum. Sedan ska man absolut inte ta sig in på ett hundforum som border collie-ägare och säga att man inte vallar med sin hund, för då är det snudd på lynchstämning. Jag tror inte att skillnaden mellan att äga en bc eller aussie är så astronomiskt stor egentligen, men jag behöver inte ta någon skit för att jag "bara" kör lydnad, terapihundsutbildning, skojspår, fåniga tricks i massor, lite agility osv med Loke.


Detta leder mig dock in på själva ämnet för dagen - skaffar man hund för sig själv eller för hunden?

En vän som kommer försöka göra allt för dig i 15 år framöver.

Många förståsigpåare när det gäller hundar kommer att säga åt dig som funderar på att skaffa hund för första gången att du ska skaffa en bra "nybörjarhund". Vad är det?! Visst är det skillnad på en fransk bulldogg och en aussie inte bara utseendemässigt, men jag vill påstå att ALLA hundar behöver och förtjänar aktivering och engagemang från sina ägare. Och om man får en "nybörjarhund" föreslagen för sig och absolut inte tilltalas av den rasen? En hund lever i närmare 15 år - det är en lång period att "öva på en nybörjarhund". Och även en förstagångsägare kan ha ambitioner och drömmar om att tävla agility och lydnad och allt möjligt inom hundvärlden. Aussie var inte en ras jag hade tänkt på från början. Jag har generellt varit svag för fluffiga mustasch-hundar sedan jag var liten, som exempelvis irländsk varghund, bearded collie, eller berger picard, strävhårig vorsteh, raggiga terriers blablabla. Utseendemässigt vill säga. I mitt fall rannsakade jag mig själv och gick igenom vad jag ville göra med min hund och vad jag inte ville göra. Pälsvård är inget jag orkar ägna mig åt till exempel, det är dödstråkigt, liksom att jag inte ville ha en hund med massa jaktlust att försöka stävja, eftersom jag inte vill syssla med jakt. Jag ville ha en mycket arbetsvillig hund, som tänker snabbt och gillar att jobba och samarbeta. Eftersom planer på att bo på landet och ha en del djur i framtiden fanns, så var det även en fördel om hunden vore lämpad för det. (Nu har vi ju kommit ut på landet, men möjligheterna att ha gårdsdjur är kanske inte så stora just här.) Valet föll till slut på aussie, som även min sambo gillade. För alla i familjen måste vara överens om hunden man ska skaffa, annars blir det sällan bra i slutändan. Det kan inte vara en persons beslut om man är fler.
Vill man bara skaffa en hund utifrån ett utseende man gillar, så skulle jag vilja säga så här: gör det för all del. MEN. En hund är inte en sak, det är en levande varelse med lika många behov och lust att göra saker som du. Det är DIN uppgift att se till att hunden, livet, du åtagit dig får ett tillfredsställande och givande liv. Det går inte att komma ifrån att de flesta av våra hundraser är strikt framavlade till vissa saker. Således har de olika stark drivkraft gällande vissa saker. Vill du inte syssla med jakt, men skaffar en jakthund, så är det din uppgift att se till att hunden får göra saker som tillfredsställer detta behov på något sätt ändå. Viltstpår, personsök... För all del lydnad och allt annat man kan hitta på med en hund, men den måste få använda sitt intelligenta huvud och välutvecklade nos. Att bo mitt inne i stan och lunka några koppelpromenader i betongdjungeln varje dag ser jag inte som att man ger hunden ett givande liv då. Samma med vallhundar. Jag tillhör inte kategorin människor som anser att man är en djurplågare om man inte låter sin vallhund valla. Men det är viktigt att man låter dem jobba med någonting och att de får motionera sina smarta hjärnor. Till skillnad mot sällskapshundarna, så är dessa hundar framtagna för att jobba hårt och länge.

Så snarare än att vara självisk och bara skaffa en hund för dig, så kanske du borde fråga dig själv - kan jag ge min hund det den behöver? Är jag villig att ge den det den behöver? Det är kul, intressant och belönande att ha hund, men hundägandet leder också till avkall på vissa saker. Resa bort utan hunden kräver ordentlig planering och framförhållning, spontanitet blir svårt. Det går inte att gå ut och festa som man vill, inte ens gå ut på stan som man vill. Hunden klarar inte (och får inte) vara ensam en längre tid. Vissa hundar klarar inte ens av att vara ensamma mer än ett par timmar, medan andra kan klara 7 timmar utan problem. Enligt lagen får dock en hund inte vara ensam mer än max 6 timmar om dagen. Alltså inte i sträck - om dagen. Och det gäller en vuxen hund. De första 3 månaderna med sin valp får man räkna med att inte kunna vara hemifrån mer än korta stunder. En hund är inte som en självständig katt. Inser du efter två år att hunden var för mycket för dig och gör dig av med den, så har du kanske krossat den för resten av livet. Många hundar tar det mycket hårt att skiljas från ägaren den haft sedan den var valp och har problem att knyta an till sin nya ägare, vilket kanske gör att den nya ägaren i sin tur tappar tålamodet för snabbt och gör sig av med hunden. Inte sällan ser man också att hundägare som gör sig av med sin hund efter ett par år just för att de inte insåg allt arbete som krävdes, de har heller inte jobbat med den tillräckligt - med problembeteenden som följd. Nästa ägare tar vid och tröttnar kanske snabbt på de problemen och skeppar hunden vidare till en annan ägare osv osv. Alldeles för många hundar byter ägare massor av gånger och får aldrig den stabilitet de behöver. Det är hemskt olyckligt, hundar knyter starka band till sin människa.
Inget ont över de människor som inte kan behålla sin hund på grund av olyckliga omständigheter, som exempelvis utvecklad allergi. Vissa saker råder man inte över. Det är även en ond balansgång. Jag tycker inte man ska behålla något djur om man inte är kapabel att ge djuret det som det behöver, men det kan samtidigt vara så att man skickar in hunden i olycka resten av livet om man inte omsorgsfullt hittar ett bra nytt hem. Har ni tagit på er ansvaret det innebär att ha hund, så är det också er skyldighet att göra allt för att det ska bli bra hos er, för hunden, innan ni ger upp. Ni åker och väljer ut en valp som ni finner söt, men valpen har dock inget att säga till om i valet av människa.

BFF (Best Friends Forever) for better or worse.

Hunden kommer i hela sitt liv vara beroende av er välvilja och engagemang. Så försök försäkra dig så långt som möjligt om att du kommer orka engagera dig i din hunds välmående och aktivering och ta itu med alla problem som kan uppstå längs vägen. Tänk efter INNAN du skaffar hund, för hundens skull. Snarare än att fråga vad din hund kan göra för dig, så borde frågan vara vad du kan göra för din hund.

Loke är för övrigt världens sötaste hund.

Den här bilden tillhör Karolina Sandgren.

Den här bilden tillhör Karolina Sandgren.

Den här bilden tillhör Karolina Sandgren.

Vad detta är för djur vet jag dock inte...
Bilden tillhör Karolina Sandgren.

.
.
.