Rasspecial - Australian shepherd!
Ja, vad annars? ;P
I rasstandarden kan vi bland annat läsa följande om Australian shepherd:
Helhetsintryck:
Rasen skall vara en intelligent arbetshund med utpräglad vakt- och vallningsinstinkt, en god kamrat och ha kraft att arbeta en hel dag. Den skall vara välbalanserad, något längre än hög och av medelstorlek. Hanhundens kroppskonstitution skall ha en maskulin framtoning utan att för den skull vara grov. Tiken skall ge ett feminint intryck utan att vara finlemmad. Färgerna är många och färgteckningen mycket individuell. Rasen skall vara uppmärksam och livlig, smidig och vig, solid och muskulös utan att vara klumpig.
Uppförande och karaktär:
Rasen skall vara intelligent, aktiv och med jämnt humör. Den skall vara vänlig och sällan grälsjuk. Den kan vara något reserverad mot främlingar.
Man är inte helt klar över aussiens ursprung, då den har utvecklats som vallhund beroende på varierande behov hos djurägare världen över. Australien har inte så mycket med Australian shepherd att göra – Tyskland, Spanien och Storbritannien omnämns på olika sätt i rasens historia, likaså USA.
Hur blev då Australian shepherd en del av rasnamnet? Dingon sägs vara ursprunget till de flesta raser som hör Australien till. Alla andra raser har på något sätt tagits till landet med ett ursprung någon annanstans i världen och har sedan utvecklats tillsammans med inhemska raser för att fylla de behov som fanns. Den så kallade Smithfield-hunden ska ha varit en av dem och även ”the Barb", en hund som liknande Queensland Blue Heeler. De vallhundarna kan man finna information om redan från 1800-talet i australienska böcker. Den större och kraftigare Coulien, som kom från England, ska också ha tagits till Australien under det århundradet. Man tror att de haft inflytande på den typ som Australian shepherd sedan kom att få. Andra hundar som man tror har haft inflytande på rasen är Pyreneisk vallhund och Catalansk vallhund, som baskerna hade med sig till Australien. Tvärtemot vad de flesta tror, så tas inte Border collien upp som en ras som influerat aussien. Det man tror är sannolikt är att rasen har utvecklats i USA från hundar som blivit medförda från Australien, samt från olika delar av Europa då jordbrukare tog med sig sina hundar när de emigrerade till Amerika. Det var främst i de västra och nordvästra delarna av USA som man tror rasen utvecklades, för där var gårdarna små och det behövdes en allround-hund som kunde göra allt det som en anställd dräng annars skulle ha gjort. Det av lades således på vallningsförmåga, vaktinstinkt och förmågan att kunna arbeta självständigt och lösa problem. Det fanns före 1945 inte något specifikt rasnamn som Australian shepherd, eftersom de hundar man hittade såg så olika ut och kallades för flera olika namn, som Spanish shepherds, California shepherds och pastor dog. Före 1945 vet man inte heller om det fanns några direkta avelsåtgärder som var ämnade till att utveckla en specifik ras, men man har hittat en benämning på en rastyp som liknar det vi kallar Australian shepherd idag. Att man valde att kalla rasen Australian shepherd tror man bland annat beror på att exempelvis baskiska herdar använde dem och att de arbetade med får från Australien, samt att det fanns en slags positiv bild av landet Australien.
Man behöver inte gräva länge i informationen om Australian shepherds innan namnet Jay Sisler dyker upp. De flesta har nog sett eller hört talas om ”Jay Sisler and his performing dogs”. Han var själv inte någon uppfödare av rasen, men han fick under åren några kullar från sina aussies och dessa spreds över USA i och med Jays uppträdanden. Läser man en bok om rasen, så dyker troligtvis Jay Sislers namn upp och tack vare honom växte intresset för rasen (i USA).
Eftersom farmarna inte hade möjlighet att hålla sig med flera hundar för olika funktioner på gården, så krävdes en mångsidig hund och detta ord beskrivs ofta aussien med. Hunden var tvungen att klara av att arbeta med olika slags djur och varierande situationer. I vallningstävlingarna idag testas vilka hundar som klarar av att framgångsrikt valla både anka, nöt och får på samma dag. Mångsidigheten har också gjort att rasen börjat bli populär inom flera andra områden och det blir vanligare att att se rasen inom lydnad och agility. Idag pratar man om den som en brukshund snarare än vallhund, för den kan vara lika nöjd att hålla på med andra aktiviteter, som ovan nämnda. Det finns Australian shepherds som även är blindhundar, räddningshundar , assistanshundar och håller på med sök och spår. (Loke själv har fått många att le när han praktiserat på äldreboenden.) Australian shepherd börjar även bli intressant i utställningsringen för sina många intressanta färger på både päls och ögon. Som med i princip alla raser ser vissa det som positivt medan andra är rädda för att aveln ska gå åt fel håll och rasens specifika egenskaper försvinna till förmån för utseende. Det var så sent som 1990 som Australian shepherd kom till Sverige, men först 1993 registrerades de första individerna i SKK.
Australian shepherd anses vara en ”relativt frisk ras”. Som med andra stora hundar kan de få höftledsdysplasi och en del ögonproblem förekommer. Något att ha i åtanke är att aussies (liksom collies) är överkänsliga mot vissa bedövningsmedel och en del andra preparat – de kan till och med dö. Som jag förstått det gäller det inte alla aussies, utan det krävs att hunden är bärare av en defekt gen kallad MDR1. Den innebär att exempelvis ivermektin och en lång rad andra substanser går igenom hjärnblodbarriären och orsakar kramper, koma och många gånger död. Det går inte att se på sin hund om den är bärare, utan det kan endast fastställas genom DNA-test. Jag har hittills inte träffat någon veterinär som inte är medveten om detta och idag finns det oftast andra preparat att använda istället
Godkända färger för Australian shepherd är: Blue merle, red merle, röd(brun) och svart – med eller utan vita tecken och tan. (Loke är en blue merle med vitt och tan.) Den opigmenterade hud som ger vit krage ska inte nå längre bak än till manken. Vitt får förekomma på halsen, som del av eller som hel krage, som bläs, på nospartiets nedre del samt på bröst och ben. Det vita på huvudet skall inte dominera och ögonen skall omges av färg och pigment.
Svart med eller utan vitt/tan. Från Illustrated breed standard
Röd med vitt och tan (red tri). Från iNetGiant.
Red merle. Från Las Rocosa.
Red merle med vitt och tan. Från aussiemonster.
En red med vitt och en red merle med vitt och tan. Från Kreivis.
Red merle och blue merle, båda med vitt och tan. Från ASHGI.
Blue merle med vitt. Från Fairoaks Aussies.
När det gäller svansen så föds det blandkullar. Vissa aussies, som Loke, föds med en hellång svans medan andra föds med halvsvansar eller stubbsvans. I många länder är det fortfarande vanligt att man kuperar svansarna på aussies så alla får stubbsvansar. I USA får inte okuperade hundar ställas ut. Många från framförallt USA som ser klippen med Loke på Youtube skickar mig meddelanden där de kungör att jag inte har en Australian shepherd i och med att han har hellång svans och aussies föds med enbart stubbsvans. 9_9 Joråsåatte... ”Must be a border collie mix or something”.
Ögonen kan se ut nästan hur som helst på en Australian shepherd och de är mycket fascinerande att studera. Indianerna kallade aussien för ”ghost eye” på grund av de ofta märkliga ögonfärgerna. Man har sett aussies med gyllene, citrongula och bärnstensfärgade ögon, ljus- eller mörkbruna, gröna, orange och blå. Ibland verkar mörka individer ha nästan svarta ögon. Det är inte ovanligt med ett blått och ett brunt öga på samma individ, eller att ögonen på samma individ är både blå och bruna. Ibland är det enstaka fläckar av en annan färg i ögat, eller så kan ögonen vara marmorerade, ha flera nyanser av samma färg, eller vara ”splittade” – två färger upptar varsin halva av ögat symmetriskt. Det är inte enbart merle som kan få blå ögon, utan det är en recessiv gen inom rasen som framkallar blå ögon även hos solitt färgade hundar. Man vet inte den exakta genetiken bakom det, för det är troligtvis många gener som tillsammans påverkar ögonfärgen.
1. Denna svarta aussie med bara lite vitt har blå, nästan vita ögon. 2. Detta är en blue merle som har mörkt bärnstensfärgade ögon. Man ser också tydliga fläckar av mörkare brunt i ögonen. 3. Denna blue merle har olika nyanser av brunt på sina ögon och det mörkare ögat är marmorerat med blått. Från ASHGI.
4. Den här valpen har grönaktiga ögon, vilket ska vara vanligare hos red och red merle. 5. Denna aussie har ljust bärnstensfärgade ögon. 6. Det här är en så kallad sable merle, vilket inte är en godkänd färg. Hans ögon är varg-gula. Från ASHGI.
Vitt (eller brist på pigment) är problematiskt inom rasen och överdrivet mycket vitt kan leda till flera defekter, som dövhet, synproblem och ögondefekter. Det finns flera orsaker till vithet, men den man främst hör talas om är parandet av två merles vilket ger homozygota merles i en kull. Merlegenen är semiletal, helt enkelt inte alltid dödlig som letala gener är. Det är inte tillåtet att para två merles med varandra just för att det kan producera homozygota merles som nästan alltid får stora problem.
Detta är en homozygot merle. En stor del av irisen saknas. Från ASHGI.
Detta är också en homozygot merle. Den lider av microopthalmia - onormalt små ögon. Det kan se olika ut från individ till individ, hos vissa är båda ögonen mindre, eller så kan ett öga var mindre. Från ASHGI.
Denna homozygota merle har inga ögon alls, så kallad anopthalmia. Från ASHGI.
Den här hunden har en "sprucken" pupill. Synförmågan varierar hos individerna, men det är vanligt att de åtminstone är mycket ljuskänsliga. Även brunögda kan råka ut för det. Från ASHGI.
Någon utpräglad vaktinstinkt och reservation mot människor har jag inte märkt av hos Loke. I lägenhet ingenting, när vi flyttade till kvarnen på landet och han således fick en ”gård”, så märkte vi pyttelite vakt på det sättet att han gav skall när någon kom. Vilket ju faktiskt var välkommet. Annars inget mer. Reserverad mot människor är han definitivt inte, man blir nästan sårad ibland över hur enkelt han verkar kunna byta matte. =P Men Loke fick också vänja sig tidigt vid att det sprang flera olika människor i lägenheten och passade honom när han var valp. Jag hade föreläsningar några timmar i veckan, så han hade många valpvakter som kelade med honom. ;) Han blir mycket glad när det kommer besök och han har gjort bra ifrån sig på sin terapihundspraktik. Vi har testat en gång när han var 6 månader om det fanns något intresse för fåren hos hans uppfödare. Det fanns det, men mer än så vet vi inte... En god kamrat är Loke absolut, han är med i vått och torrt, gråter man så sätter han sig bredvid och lägger huvudet i knät eller på ens axel om man sitter på golvet och han låter sig kramas. Arbetsnarkoman är han definitivt och kan köra på 4 timmar i sträck med exmpelvis lydnadsträning (it has been done). Absolut inget jag rekommenderar att göra ofta, men rent tekniskt så finns kapaciteten där så att säga... Just Loke är utseendemässigt nog inte en aussie som följer rasstandarden kanonbra, men jag vet inte för jag har inte ställt ut honom. Jag kan tänka mig att han inte har tillräckligt med ”maskulin framtoning”. Grälsjuk är han inte heller, däremot pratglad. ;) Han pratar MYCKET. Det är knorranden och morranden, ”moff”-ljud, (i brist på annat att kalla det), pipanden i varierande längd och höjd... Han har även börjat sjunga (yla) emellanåt. Han sätter faktiskt igång sig själv genom att hoppa eller bita på sin pipleksak, jag vet inte varför, men han verkar göra det medvetet. =P Man har aldrig tråkigt med en Australian shepherd.
När jag nu sitter här med en aussie så kanske det förvånar många om jag säger att min favoritras alltid varit irländsk varghund? ;) Men som jag skrev i ett inlägg för ett tag sedan så skaffade jag hund utifrån vad jag faktiskt ville göra och inte efter vad jag tyckte var ”sött” eller ”snyggt”. Och en varghund har helt klart begränsningar arbetsmässigt, även om de är snygga. Nu är det dock svårt att föreställa sig att man skulle ha en annan ras än aussie! Men troligtvis kommer det ju faktiskt bli så, eftersom jag vill ha en mindre hund också och det kommer inte bli en ”mini-aussie”. ;P
